Världen över växer protesterna mot 2000-talets autokrater. Kan den folkliga resningen vända utvecklingen?
15 minuter. Så länge planerade demonstranterna att stå knäpptysta på gatan i Belgrad. En minut för varje dödsoffer då taket på järnvägsstationen i landets näst största stad Novi Sad rasade in i november förra året.
Renoveringen av stationen blev klar hösten 2024. Det blev en dyr affär, som landade på nästan 720 miljoner kronor. När taket rasade in ett år senare var det få som såg det som en ”tragisk olyckshändelse”. Desto fler undrade vad pengarna egentligen gått till. Under tystnaden i folksamlingen kokade det.
Efter 13 minuter avbröts lugnet av ett högt ljud, som att ett flygplan störtade rakt mot deltagarna. Samlingen splittrades i panik. Människor föll över varandra. En deltagares pacemaker stannade.
Några dagar senare läckte bilder ut från baksidan av parlamentet. Där syns poliser med jättelika sköldar och kravallhjälmar – och bakom dem en jeep med en ljudkanon.
Det senaste årtiondet av framgångar för högerpopulister runt om i världen har beskrivits som en tredje våg av autokratisering, där en växande skara regeringar tillbringat sin tid vid makten med att sakta men säkert montera ned demokratiska institutioner.
Om någon gör så här mot människor i Serbien i dag, så kan det hända i en annan nation i morgon.
Samtidigt har man undvikit alltför diktaturdoftande åtgärder. Många länder beskrivs i stället som ”illiberala demokratier”, där spelet är riggat till förmån för maktpartiet. Ofta rättfärdigar man det genom att beskriva sig som representanter för folket.
I många fall har processen liknat metaforen om den kokta grodan. Drar du upp värmen för snabbt hoppar grodan ur kastrullen, men ökar du temperaturen sakta tycker grodan att det är skönt och märker inte att den pocheras. Sakta har det oacceptabla blivit acceptabelt.
Många av de nya ledarna tycks ha tolkat Trumps seger i USA, komplett med en heilande, antifacklig miljardär, som ett klartecken på att det är dags att vrida upp plattan till nian.
Men nu verkar flera grytor vara på väg att koka över. Bara den senaste veckan har farmödrar och fotbollsfans rest sig mot Javier Milei i Buenos Aires, medan ungrare tagit till gatorna i protest mot Viktor Orbáns förbud mot Pride och tal om att städa ut ”ohyran”. Recep Tayyip Erdoğans fängslande av motkandidaten Ekrem Imamoglu har återigen fått ut Istanbuls befolkning på torgen.
Och så var det Serbien, där uppemot 300 000 människor demonstrerade i helgen. Och ljudkanonen har inte tystat dem. Tvärtom. Nu har dubbelt så många – motsvarande en tiondel av landets befolkning – skrivit under ett upprop som kräver att FN utreder användandet av olagliga vapen mot demonstranterna i Belgrad.
I alla fyra exemplen sammanfaller protesterna med fallande stöd för högerregeringarna. Även i Sverige ligger regeringen knapert till.
I alla fallen är det välförtjänt. I veckan kom nämligen en tjock rapport från organisationen Liberties, som gått igenom samtliga europeiska länder. Läget är dystert – i merparten av länderna befinner sig demokratin på reträtt. Även i Sverige, som backar både vad gäller mänskliga rättigheter och i fråga om de kontrollerande och balanserande funktioner som säkrar demokratins överlevnad.
Vi vet ännu inte hur länge massprotesterna kommer hålla på, eller om de kommer att lyckas vända trenden. Men nog är det dags att vi börjar dra lärdomar av vad som pågår utomlands. Av den dystra utvecklingen, men också av det gryende motståndet.
För som Savo Manojlovic, en av initiativtagarna till uppropet mot den serbiska regeringen, sade till mig över telefon:
”Om någon gör så här mot människor i Serbien i dag, så kan det hända i en annan nation i morgon.”
