Jag läste Jonathan Lemans artikel i Expo den 8 maj med bestörtning och – måste jag erkänna – också med tvivel, eftersom Sami Suliman är min vän. Där anklagas organisatören bakom demonstrationerna på Odenplan i Stockholm för att på sociala medier ha spridit grovt antisemitiska inlägg och uttryck.
Anklagelserna var så allvarliga att de var svåra att ta till sig, inte minst eftersom artikeln saknade länkar och skärmdumpar som tydligt kunde styrka uppgifterna.
Jag bad därför Leman att skicka materialet till mig. När jag tog del av det kunde jag konstatera att Sami faktiskt hade delat och gillat inlägg som är eller kan uppfattas som antisemitiska.
Övertramp måste man markeras mot, också när det gäller människor man står nära.
Det gjorde mig djupt bedrövad och besviken. Jag tror inte att Sami är antisemit för jag är övertygad om att det handlat om slarv, iver och bristande omdöme i ett extremt upptrissat och traumatiskt politiskt klimat. Men det förändrar inte att ett sådant material aldrig borde ha delats. Övertramp måste man markeras mot, också när det gäller människor man står nära. Antisemitism är verklig och måste bekämpas kompromisslöst, liksom all annan rasism.
Jag väljer att skriva detta därför att jag under lång tid försvarat Sami och andra när anklagelser om antisemitism varit felaktiga, överdrivna eller direkt fabricerade. Och det är här de stora laddade frågorna aktualiseras.
För samtidigt som verkliga övertramp måste kritiseras, har anklagelser om antisemitism under många år också instrumentaliserats och använts som politiskt vapen mot solidaritetsrörelsen med Palestina. Nästan varje demonstration, varje protest och varje yttring som politisk har mötts av samma mekanism: misstänkliggörande, uthängningar och demonisering.
Det sker samtidigt som människor i realtid ser Gaza förvandlas till ruiner. Dag efter dag möter vi bilder av lemlästade barn, sönderbombade sjukhus och svältande familjer, medan stora delar av västvärldens politiska och mediala etablissemang relativiserar, normaliserar eller rättfärdigar våldet. I ett sådant klimat finns alltid risken att människor reagerar i desperation, vrede och affekt. Det ursäktar inte antisemitism eller konspirationsteorier – men det förklarar den emotionella och politiska temperatur som allt detta utspelar sig inom.
Det mest cyniska i sammanhanget är därför inte bara tystnaden inför folkmordet, utan också proportionerna i den offentliga debatten. Människor som knappt reagerat när tiotusentals människor dödats kan mobilisera enorm moralisk indignation över en gillamarkering på sociala medier eller en ogenomtänkt formulering. Deras moraliska kompass aktiveras av ”fel” personers ord, men inte av massdöd, svält och etnisk rensning.
Var är granskningen av dem som i månader kallat varje palestinsk röst för terrorism eller försökt smeta antisemitism på judiska antisionister och antirasister?
Och hyckleriet är monumentalt. Stora delar av mediesverige, ledarsidor och det samlade politiska etablissemanget har under lång tid jagat och demoniserat människor inom Palestinasolidariteten med insinuationer och falska anklagelser, samtidigt som de accepterat eller ursäktat Israels extrema våld som någon slags geopolitisk nödvändighet. De har krävt minutiös moralisk renhet av demonstranter och aktivister, medan människor som öppet försvarat kollektiv bestraffning, massvält och bombningar av civila nästan aldrig utsatts för samma granskning.
Om man ska tala om ansvar måste samma principer gälla åt alla håll. Var är dreven mot Israels apologeter? Var är granskningen av dem som i månader kallat varje palestinsk röst för terrorism eller försökt smeta antisemitism på judiska antisionister och antirasister?
Människor gör misstag. Jag har gjort misstag. Sami har gjort misstag. Det mänskliga består också i möjligheten att backa, erkänna fel, ta avstånd och be om ursäkt.
Men vad ska sägas om alla dem som under dessa år förföljt solidaritetsrörelsen med fabricerade anklagelser om antisemitism? Kommer de också att erkänna vad de varit en del av? Eller kommer de, när dammet lagt sig över Gaza, säga att de ”inte visste”, att de ”bara var försiktiga”, att de ”bara försökte vara nyanserade”, att de ”inte ville ta förhastade slutsatser”?
Historien är full av människor som i efterhand säger att de inget såg, inget förstod, inget kunde göra – trots att allt utspelade sig framför deras ögon.
Och oavsett hur många lögner, drev och försök till kriminalisering som riktas mot solidaritetsrörelsen så kommer kampen för frihet, rättvisa och lika rättigheter för alla människor mellan floden och havet att fortsätta.
