Kongressen i Byggnads handlar inte bara om vilka namn som ska stå på topposterna. Bakom pågår en större konflikt om vem som egentligen ska styra arbetarrörelsen.
På pappret handlar striden om valet av förbundsordförande och förbundssekreterare. För oss som känner Byggnads är det uppenbart att kongressen den här veckan handlar om något mycket större. För att förstå vad som pågår behöver man förstå det vägval som Byggnads, och hela arbetarrörelsen, brottats med i decennier.
En allt mer individualiserad och liberaliserad arbetarklass, på en uppluckrad arbetsmarknad, har lämnat såväl fackförbund som partier i identitetskris. Det är svårt att stå stadigt i sin övertygelse om demokrati och socialism när en stor del av den äldre generationen arbetare blivit sverigedemokrater och resten lärt sig att entreprenörskap och RUT-avdrag är det bästa som hänt landet.
Men det går. Och det vet Kim Söderström – Byggnads sittande förbundsordförande som nu, trots att han är den enda kandidaten som nominerats av medlemmarna i förbundet, föreslås petas av valberedningen. Det vet också Jakob Wagner – den kongressvalda förbundssekreteraren som petades i höstas av ett extrainsatt förbundsfullmäktige, drygt sex månader före ordinarie kongress.
Orsaken sägs vara anlitandet av en konsult som utretts för sexuella trakasserier. En utredning som Wagner tillsatte, trots att anklagelsen mot konsulten redan var fyra år gamla när Wagner tillträdde och alltså borde ha hanterats av den tidigare ledningen. Det hade den inte gjort.
Det gjorde däremot Wagner. Och när utredningen inte kunde styrka att sexuella trakasserier förekommit fortsatte konsulten att anlitas.
Varför det här agerandet, som alltså inte bryter mot några formella rutiner eller regler, skulle motivera delar av förbundsstyrelsen att sammankalla ett extrainsatt fullmäktige för att avsätta en kongressvald förbundssekreterare ett halvår före kongressen förblir ett mysterium. Ett fullmäktige som för övrigt varken fick se underlag, handlingar eller den revisorsrapport som visar att Wagner följt de gällande attestreglerna.
För oss som känner Byggnads – och svensk arbetarrörelse – blir det extra äckligt att se kvinnokortet användas när det passar någons politiska målsättningar.
Vi har inte sett den sista fyllan, de sista snedstegen eller de sista sexuella trakasserierna på våra kursgårdar runt om i landet. Tyvärr. Där makt, män och alkohol finns tenderar risken alltid att vara skyhög.
För mig och många andra som tillbringat hundratals arbetsdagar, kvällar och nätter på Rönneberga på Lidingö, Brunnsvik i Dalarna, Viskadalen i Borås och Runö i Åkersberga är det alldeles uppenbart.
Det vore toppen om fler förbundsledningar tog det på större allvar, gjorde allt i sin makt för att förebygga trakasserier och faktiskt agerade kraftfullt när något händer. Men kom inte hit och spela feminister när ni vill knipa ordförandeposter.
Under det senaste decenniet har Byggnads förändrats. Bland LO:s tretton förbund är Byggnads nu det yngsta. På tio år har andelen kvinnliga medlemmar ökat från 0,8 till 4 procent. Förbundet har aktivt flyttat makt till de förtroendevalda, satsat på ideologisk bildning och organiseringsarbete där medlemskapet inte bara säljs in som en försäkring, utan som ett verktyg för att ta makt på arbetsplatserna – och i den egna organisationen.
På den förra ordinarie kongressen vann medlemmarna över förbundsstyrelsen i voteringen om sex timmars arbetsdag, och om att återigen skriva in ”socialism” i stadgans portalparagraf.
Men kom inte hit och spela feminister när ni vill knipa ordförandeposter.
På samma kongress avsattes också en ledningsperson som utreddes för sexuella trakasserier efter anmälningar från flera kvinnor. Flera av de styrelseledamöter som för ett halvår sedan använde medlemmarnas tid och pengar för att avsätta Wagner satt även i styrelsen då. Då ansåg de däremot inte att några huvuden skulle rulla. Tvärtom protesterade de högljutt mot kongressens beslut.
Den som vill vara en handlingskraftig facklig feminist är framför allt socialist. Övertygad om att könsmaktsordningen finns och påverkar oss alla, men också om att den genomsyrar den större konflikt som vi socialister menar genomsyrar hela skiten: den mellan arbete och kapital.
Den fackliga feministen bör stå stadigt i tron på bildning och demokrati och vägra låta feminismen plockas fram som en halmdocka att ta fram när någon vill vakta eller vinna maktpositioner.
Det som nu spelas upp är en konflikt om vad en fackförening är till för. Om vem som ska ha makten i arbetarrörelsen: medlemmarna eller apparaten.
Så länge medlemsaktiviteten handlar om kampanjarbete, värvning och lojalitet är den välkommen. De som sitter i styrelserummen och säger att de vill ha ”fler engagerade förtroendevalda” eller ”fler unga medlemmar” gillar många namn i medlemsregistret. Men när samma aktivitet börjar producera självständiga maktbaser, egna analyser och krav på demokrati uppstår snabbt tal om splittring, stök och ansvarslöshet.
Det som sker i Byggnads är inte unikt. Vi har sett liknande konflikter i socialdemokratiska partier runt om i Europa, i brittiska Labour under Corbynåren, i amerikanska fackföreningar där reformrörelser utmanat gamla ledningar och i svenska folkrörelser där professionalisering gradvis ersatt medlemsdemokrati.
I nästan alla dessa konflikter används samma språk. De som vill flytta makt till medlemmarna beskrivs som farliga, oansvariga eller extrema. Konflikter individualiseras. Sakfrågorna göms bakom personbråk. Och när argumenten i sak inte räcker används moraliska markörer för att isolera motståndare och disciplinera organisationen.
Det mest intressanta är kanske att denna konflikt nu rasar i ett av LO:s mest klassiska förbund. Byggnads är ingen akademisk vänsterorganisation. Det är ett förbund byggt av konflikter, strejker och hårda materiella motsättningar.
Att kraven på ökad medlemsmakt och politisk organisering växer där – ledd av en yngre generation byggnadsarbetare – är i grunden hoppfullt. Längtan efter demokrati och socialism har inte försvunnit ur arbetarrörelsen. Den har bara levt i en destruktiv relation och tryckts ned av managementkonsulter, centraliseringsidéer och strömlinjeformade budskap på huvudkontor i Stockholm.
Det är bara att hoppas att medlemsmakten vinner också denna gång. För byggnadsarbetarnas skull – men också för alla oss andra.
Vi är många som drömmer om en arbetarrörelse närmre arbetarna, med stark ideologisk förankring i de idéer och drömmar som en gång formade oss. Med mod att ta strid mot kapitalismens tvångströja – även när den 2026 tar formen av gigekonomi och sms-anställningar i ett i grunden socialdemokratiskt välfärdssamhälle, sedan länge omstöpt av marknadsliberala och nu nationalkonservativa krafter.
För byggnadsarbetarna är det förstås sorgligt att så mycket fokus tas från den konflikt förbundet egentligen borde ägna sig åt: den med arbetsgivarna.
Men mitt i mullret finns också något hoppfullt: människor tycker fortfarande att den socialistiska och demokratiska inriktningen för sitt fackförbund är värd att slåss för.
Vi andra bör lyssna noggrant.
