Vänsterpartiet har stött socialdemokratiska regeringar i decennier. I stället för att varna för V borde Socialdemokraterna fundera på varför partiet behövs, skriver Johan Lönnroth.
SSU-aren Carl Gerken svarar i Flamman en annan SSU-are, som sagt att han ska rösta på Vänsterpartiet, under rubriken ”En röst på V är en röst på Tidö”:
”V har sedan grundandet av kommunisterna inom S definierat sig i sitt motstånd mot just sossar.”
Gerken borde läsa på sin historia. För det första bildades Vänsterpartiet 1917 som Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Grundarna var socialdemokrater som bland annat ville hålla fast vid den socialistiska internationalens motstånd mot militär upprustning.
För det andra har socialdemokratiska regeringar under lång tid varit beroende av stöd från VPK och senare Vänsterpartiet. Hösten 1994, åren 1998–2006 och 2014–2018 samarbetade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet om budgetar, jämställdhet, miljö och mycket annat. I januari 2019 släppte V fram en regering med S och MP, trots Januariavtalets borgerliga politik med bland annat avskaffad värnskatt och formuleringen om att V skulle sakna inflytande.
Han borde fundera på om inte ett parti som delar hans kritik av Socialdemokraterna också behövs i en regering.
Gerken beklagar sig över att Vänsterpartiet tillsammans med högern fällde regeringen Löfven 2021 i frågan om marknadshyror. Men Vänsterpartiet hade från början varit tydligt med att där gick en röd linje. Socialdemokratin borde snarare vara tacksam för att Vänsterpartiet stoppade marknadshyrorna, nu när till och med Centern har backat från kravet.
Som argument för att Vänsterpartiet inte platsar i en regering nämner Gerken Vänsterpartiets ”uttalat kommunistiska ungdomsförbund”. I Ung vänsters program står: ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle.” Förbundet tar samtidigt uttryckligen avstånd från stater som Sovjetunionen och Kina och beskriver dem som totalitära klassamhällen snarare än verkligt kommunistiska eller demokratiska system.
I Socialdemokraternas partiprogram står att målet är ett samhälle ”utan klasskillnader”. Skillnaden mot Ung vänsters formulering är alltså i det avseendet semantisk.
Gerken är själv kritisk mot sitt partis otillräckliga klimatpolitik, inhumana migrationspolitik och fega skattepolitik. Ändå röstar han på Socialdemokraterna. Han borde fundera på om inte ett parti som delar hans kritik av Socialdemokraterna också behövs i en regering.
