Det finns två sinsemellan motstridiga missuppfattningar om journalistiken som är mycket vanliga.
Den första går ut på att journalisten skulle vara någon slags världsförbättrare. De amerikanska journalisterna Bill Kovach och Tom Rosenstiel uttrycker sig så här: ”I slutändan handlar journalistik om karaktär och personligt samvete.”
Det är naturligtvis trams. Alla journalister, såväl de usla som de genialiska, har det gemensamt att de lever på att skriva. Oavsett hur många av oss som inbillar oss att vi gör en insats genom det vi skriver, så skulle vi inte skriva alls om vi inte fick betalt för det.
Vilket leder oss till den andra missuppfattningen: att journalister saknar ansvar för vad som skrivs och publiceras. Vare sig det gäller den 178:e löpsedeln med Naken-Janne, eller kriminaljournalistiskt frossande i våldsbrott, så motiveras detta oftast med att ”folk vill läsa om det”.
Journalistiken, även den goda, är en konsumtionsvara. Producenterna, vare sig de är fullständigt desillusionerade och spekulativa, eller passionerade sanningssökare, är löneslavar i informationsindustrin.
Detta betyder naturligtvis inte att vi saknar ansvar för att göra vårt jobb ordentligt. På samma sätt som en sjuksköterska måste dosera medicinen korrekt, eller en målare använda vattenfast färg till badrumsväggen, så måste en journalist korrekt återrapportera det som sker, samt tydligt redovisa vad som är åsikter respektive fakta i en text.
Men för konsumenternas skull borde det vara på sin plats med en varning för dessa frilansskribenter som påstår sig ”aldrig kompromissa med sig själva”. Den som aldrig gör det är antingen pank eller fullständigt ointressant (eftersom han eller hon redan tycker precis som alla andra om allting och därför inte behöver kompromissa).
Alla artiklar, vare sig de är signerade Robert Fisk eller Dan Scott (förekommande pseudonym för artiklar som ingen vill underteckna), bör läsas med en viss kritisk blick.
