Lukten av fisk sköljer över mig när jag kliver in genom entrén på Sjöfartshuset i Gamla stan. Restaurangen på bottenplan har uppenbarligen problem med ventilationen, tänker jag medan jag stegar uppför stentrappan med Richard Jomshof hack i häl.
På tredje våningen är luftrenaren på, om än inte luftkonditioneringen. Rummet är varmt. I det låga taket sitter plafonder som ska påminna om kristallkronor, medan golvet är klätt med gröna mattor. Ojämnheterna i den gamla byggnadens trägolv får promenaden genom rummet att kännas som en tur mellan buffén och baren på en skärgårdskryssning.
Har du hört att Tino köpt Realtid?
Den SD-kopplade tankesmedjan Oikos släpper en ny rapport om vänsterns antisemitism, och glas med cava dukas fram i stormande takt av personalen. Många av dem som rör sig i rummet är välbekanta ansikten: här trängs Per Gudmundson, Richard Jomshof och Hanif Balis poddpolare Per Lindgren, medan servitörer kryssar genom rummet för att servera snittar med tryffel och skagenröra.
– Har du hört att Tino köpt Realtid?, hör jag från en klunga av unga män klädda i skjortor och mörka, slimmade kavajer, med hänvisning till Bulletin-grundaren Tino Sanandajis köp av finansnyhetssidan. Medelåldern är låg bland de många männen, hög bland de få kvinnorna.
Men under cavaglasens klirrande finns det ett stråk av paranoia i luften. När jag försöker ta ett par bilder på talarna blir jag åthutad av Julian Kroon, tidigare ordförande i Konservativa förbundet. ”Det här är ett privat evenemang”, förklarar han. Sedan plockar han upp vad som liknar en mikrofon och frågar om det är jag som tappat den (det är det inte).
Jag slår mig ned i en grön soffa. Framför mig på bordet ligger den omsusade rapporten. Den visar sig bestå av 26 sidor, utskrivna på A4 och hophäftade med två klamrar. Källförteckningen består av en rad länkar som förmodligen skulle vara klickbara om de inte vore tryckta på papper.
Jag läser en bit, men det visar sig onödigt när tankesmedjans ordförande Mattias Karlsson tar till orda. På småländska återberättar han den röda antisemitismens historia, från Marx, Bakunins och Kropotkins tid fram till Olof Palme och Magdalena Andersson.
Det är som att jag skickats rakt in i en av ABF-husets snustorra föreläsningar om marxism. Men här är analysens centrala begrepp inte klasskampen, utan oikofobin: hatet mot hemlandet. Termen är lånad från tankesmedjans husgud, den konservative brittiske filosofen Roger Scruton, och bildar tillsammans med postkolonialism och intersektionalitet den oheliga treenighet som ligger till grund för vänsterns antisemitism.
En person kan ha en stor del av vänster i sin själ, och därmed vara antisemit!
Därefter öppnas scenen för kvällens expertpanel: Oikos programansvarige Arvid Hallén, den borgerliga frifräsaren Rebecca Weidmo Uvell och högerpoddaren Aron Flam.
Jag får chansen att fråga hur de, i sitt idoga arbete med att granska antisemitismen, kunde låta det flyga under radarn att Malcom Kyeyune – fram till i måndags ett av affischnamnen på Oikos hemsida – själv spridit grovt antisemitiska inlägg.
Hallén gör en lång paus.
– Det är synd att de här sakerna har publicerats. Det är inte något som gör mig lycklig över huvud taget.
Han låter genuint ångerfull. Sedan skickar han över mikrofonen till Aron Flam. Den tidigare komikern har tillbringat den senaste minuten med att förbereda en oneliner för att muntra upp stämningen:
– En person kan röra sig åt höger men fortfarande ha en stor del av vänster i sin själ, och därmed vara antisemit!
”Ouch”, kommenterar någon, medan skratten rungar från publikhavet. Så är ämnet avhandlat, och frågan går vidare.
Men efter en stund händer något med samtalet. En herre i publiken börjar lägga ut sina idéer om hur chocken efter den 7 oktober har öppnat ett fönster för att ”dränera träsket”, och en gång för alla strypa bidragen till socialdemokratins antisemitiska organisationer (han nämner Hyresgästföreningen som exempel).
Jag hoppas att man lägger ner både Arvsfonden och MUCF
– Jag hoppas att man lägger ner både Arvsfonden och MUCF, stämmer Rebecca Weidmo Uvell in, och beskriver sedan hur hon länge betraktat Kristdemokraterna och Liberalerna som bromsklossar för att dra in bidrag till civilsamhället och bistånd till utlandet.
Aron Flam blir så till sig att han först glömmer bort vad frågan handlade om, innan han börjar spekulera i om Sveriges stöd till UNRWA i själva verket är en form av jizya – ett tionde till en muslimsk härskarklass.
Så går mikrofonen tillbaka till Mattias Karlsson, som avrundar samtalet med att tacka gästerna. På borden i lokalen ligger hundratals hophäftade A4:or, utskrivna i full färg, obläddrade och i mint condition.
Gängen formerar sig igen för ännu en runda cava – de unga männen i en soffa i ena änden av salen, ivrigt diskuterande. Scrutonisten från Rottne vandrar över den gröna mattan för att ta ett glas vatten.
