Shejk Abbas al-Rubaye, 37,
shiitisk präst
Sheikh Abbas al-Rubaye hanterar sin nyvunna makt med lätt hand. Han är en tyst man som lever ett enkelt liv och, som med lätthet, pendlar mellan tidningsredaktionen i det fashionabla området, över Bagdads enorma broar och packade motorvägar till det fattiga shiitiska slumorådet i Sadr, i en gammal, illa åtgången Toyota.
Medan han håller hov med en journalist väntar en representant för en stor amerikansk nyhetsorganisation utanför på sin tur. Fattiga kvinnor klädda i sina heltäckande abayas kryper upp till dörren för att be om allmosor som han storsint delar ut.
– Vårt engagemang gäller de fattigaste i samhället, säger han.
Kanske är det så att ingen annan grupp kommit fram så kraftfullt och i en så framskjuten ställning i den dynamiska sociala topografin i efterkrigstidens Irak som det shiitiska prästerskapet. Som popstjärnor blickar de ut från väggar och skyltfönster.
Både irakier och tjänstemän från den USA-ledda koalitionens provinsiella myndigheter lyssnar nogsamt till deras fredagsmässa. Hazwan, Najafs religiösa plantskola där det irakiska prästerskapet drillas har rest sig till nationens egen kombination av Oxford och Vatikanen. Sedan bombdådet i Najaf som dödade Ayatolla Mohamad Baqer al-Hakim har den mäktige rivalen till al-Rubayes beskyddare, den kontroversielle brandtalaren Moqtada al-Sadr, ökat karriärspotentialen för smarta shiitiska präster. Detta gäller i synnerhet för någon som har al-Rubayes sinne för överlevnad.
Hans första lektion i överlevnad var för 23 år sedan i ett mardrömsliknande fängelse, fyllt från vägg till vägg med rädda män, omringade av beväpnade vakter som trakasserade och misshandlade de intagna. Detta var ingen plats för al-Rubaye som då var en tillbakadragen, from och bokslukande fjortonåring.
– Jag var så rädd att något som kändes som elektricitet vandrade upp längs ryggraden, vidare upp mot huvudet och fick håret att resa sig. Jag torterades inte för vakterna var för upptagna med att samla ihop alla de kom åt. Jag släpptes till slut av ett enda skäl: det fanns helt enkelt inte plats för mig i fängelset, berättar han.
Men för al-Rubaye innebar vistelsen i häkte – vilken i sin tur var en del av Saddam Husseins massiva svep över Iraks 60-procentiga shiitiska majoritet – att den unge mannen lärdes en lektion i konsten att klara sig helskinnad under de värsta decennierna i Iraks historia.
Han lärde sig att hålla huvudet nere, näsan i sina böcker och vänta.
– Jag är ingen hjälte och ingen krigare, säger al-Rubaye, en av medelklass tillhörande shiitisk präst som driver en religiös nyhetstidning och ett mediacenter från ett före detta ungdomscentrum i en av Bagdads mer fashionabla stadsdelar.
– Jag har haft tur. Det finns dem som gömt sig på ställen du inte kan föreställa dig, anklagade för saker du inte kan föreställa dig som trots detta hittades och dödades, berättar han.
Mer hängiven än sina föräldrar ända sedan barnsben klassificerades al-Rubaye som medlem av oppositionen och sattes under bevakning efter sin första arrestering.
Men han höll tyst och följde oftast reglerna. Allah ledde honom till den heliga staden Najaf 1993. Han skrevs in i hazwan och lyckades väl i sina studier och blev vän med Moqtada al-Sadr, son till den berömde Ayatolla Mohammed Sadeq al-Sadr.
År 1999 slog Saddam ner på Sadr och hans följeslagare. Ayatollan mördades när han var på väg ut ur en moské.
Al-Rubaye, som då var tvåbarnsfar med ett tredje barn på väg, flydde först till Jordanien och senare till Syrien.
Han återvände efter åtta månader och gömde sig i ett hus i norra Bagdad under fyra år.
Återigen hade han nytta av ungdomslektionen: han låg lågt.
– Jag hade ingen kontakt med någon mer än med min far och min bror. De var de enda som visste var jag befann mig, säger han.
Efter regeringens kollaps klev al-Rubaye fram ur skuggorna.
Han var med de män som hjälpte till att organisera sophämtningen i Bagdad dagarna efter staden fallit.
Han återupptog kontakten med sina gamla kompisar från hazwan och hjälpte till att utforma Martyren Sadrs Organisation, vilken har kommit att bli en av efterkrigets mäktigaste grupper och kanske den som mest låter höra om sig och som är bäst organiserad mot den amerikanska ockupationen och det av USA uppbackade styrande rådet. Sadrs efterföljare har lovat att skapa sin egen parallellregering och sin egen armé.
Sadrs huvudrival, Ayatolla Mohamad Baqer al-Hakim, mördades i ett bilbombsattentat i somras, vilket ger organisationen tillgång till ett större antal potentiella rekryter.
I centrala Sadr, ett nedgånget område i Bagdad, med en överväldigande stank av öppna kloaker och ruttnande sopor, myllrande av över en miljon shiiter, ställer de unga männen sig i kö för att gå med i Sadrs armé, vilken kallas Mahdis armé.
Al-Rubaye tittar på med godkännande blick när männen skriver sin namnteckning på snirklig arabiska. Omgiven av upptagna kontorsarbetare och surrande datorer gömmer sig inte al-Rubaye längre. Han är ansvarig utgivare för Sadrs nyhetstidning al-Hawza och hoppas kunna nystarta al-Hoda, den underjordiska tidning han förestod i Najaf.
Utan inblandning från vare sig Saddams brutala diktatur eller USA:s handplockade och med ökad misstro sedda styrande råd, säger sig al-Rubaye tycka att han skulle bli en trovärdig politiker, men säger sig vara beredd att vänta.
– Jag är ingen politisk man. Jag är bara intresserad av politik utifrån min religiösa övertygelse.
Hashem Mohamad, 26,
butiksbiträde
Rädsla och ilska är ledstjärnorna i Hashem Mohamads liv, 26 år och anställd i en tobaksaffär. Han är rädd för de kriminella som är ute på gatorna och han är förbannad på världen för att han tvingas arbeta så hårt, för att han tvingas dela en sjaskig, gammal taxi till jobbet varje dag, för att han inte får en anständig lön så att han kan gifta sig och köpa en bil.
Han är förbannad på amerikanerna för att hans far dödades av en olyckshändelse under en eldstrid i centrala Bagdad för några veckor sedan.
– Jag är rädd. Alltid rädd, säger han. Här finns ingen trygghet. Vi får ingen ro. Det är så mycket rån ute på gatorna.
Före och efter kriget rymde tusentals kriminella från fängelserna i Irak. Dessa har förpestat tillvaron för människor som Mohamad, som tjänar tre dollar om dagen när han arbetar i den flotta tobaksaffären som säljer Cohibas och andra märken. Så sent som häromdagen kom ett gäng bråkmakare in i butiken och började plocka på sig cigarrer. Skrattande plockade de på sig varor mitt framför ögonen honom, berättar han.
– Jag kunde inte göra någonting eftersom jag inte hade något vapen. Om jag haft ett hade jag skjutit dem.
Mohamad är en ganska tilltufsad kille. Han är nervös, upprörd och bitter. Han klagar på elektriciteten, vattnet, trafiken och särskilt på kriminaliteten.
– Förut behövde jag aldrig låsa butiken när jag gick iväg en stund. Nu måste jag låsa om mig bara jag skall be, säger han.
Som avkoppling ser han på arabiska nyhetskanaler som al-Arabia och al-Jazeera eller lyssnar på gamla inspelade radiotal med Saddam Hussein, vilket fyller honom med nostalgiska känslor.
– Jag lyssnar på gamla Saddamband för att jag gillar att lyssna på dem. Det ger mig stor tillfredsställelse och psykisk avkoppling. Jag saknar honom och tänker på honom varje dag, säger han.
Han medger att Saddam var en tyrann som mördade hans landsmän ostraffat.
– Det snackas en del om dessa massgravar, säger han, men de flesta han dödade var tjuvar.
Hans far dödades för några veckor sedan. En oskyldig åskådare till en eldstrid mellan amerikaner och anti-amerikanska militanta som ville bekämpa ockupationen. Den händelsen fick honom att börja tänka på att gå med i motståndsrörelsen.
– Jihad är vår skyldighet, säger han. Om situationen inte förändras snart kommer jag att gå med i Jihad mot amerikanerna.
Men han är lite förvirrande. Ett ögonblick senare har han svängt helt och säger:
– Om amerikanerna åker nu kommer det att bli dödande på gatorna. Det kanske är bättre att de stannar ett tag.
Även pendlandet till arbetet har blivit en frustrerande röra full av politiska åtbörder.
– Under Saddamtiden var kanske en eller två gator blockerade, berättar han. Nu är hälften av gatorna i stan blockerade.
Han arbetar från 10.30 till 19.30 men klagar över att han måste hålla öppet till 01.00 eller 02.00 på natten. De tre dollarna tar han hem för att hjälpa till med försörjningen av mamman och syskonen.
– Jag har inga barn. Det är för dyrt att gifta sig så det tänker jag inte ens på. Det skjuter jag allt upp, säger han.
Mohamads far dog för tre veckor sedan under en skottlossning på Haifagatan. En taxichaufför som försökte komma undan körde över honom. Sedan han dog säger Mohamad att han känner det som att det finns ett hål i hans liv. Banden med Saddam fyller det hålet, säger han.
– Ibland vill jag bara höra hans röst, säger han. Det påminner mig om bättre tider.
Yahyah Hamid Ismail, 36,
före detta soldat
Stolthet hindrade Yahyah Hamid Ismail från att ta värvning i den nya, av USA organiserade irakiska armén. Stoltheten var också orsak till att han lämnade sin fru efter att hon lånat pengar till tyg av vänner. Nu, ensam, förbannad, fattig och avrustad tillbringar den magre 36-årige, före detta soldaten och motorcykelmekanikern dagarna med att vaka utanför grindarna till koalitionens högkvarter, Saddam Hussein förra Republikanska Palats.
I hans känslomässigt laddade logik var det mer ärofyllt att skilja sig från sin fru sedan 20 år, än att ödmjukt acceptera lite välgörenhet från sina vänner.
Och det är mer ärofyllt att stå här, bland andra protesterande varenda dag i den heta solen, och kräva kompensation för sin krigsskada från det senaste kriget, då hans vänstra arm skadades – än att söka jobb i den privata sektorn eller inom någon av de nya irakiska säkerhetsföretagen som amerikanerna dragit igång.
– Jag ville ta värvning i den nya irakiska armé, säger han. Men när jag fattade att det hela skulle organiseras av USA och vara i oppositionsställning till det irakiska folket så vägrade jag. Precis som det är med polisen så ska de agera mot folket.
Han är också orolig för att ingen vill ha honom med sin skadade och oanvändbara arm, för, menar han, hur skall han kunna arbeta och vad skulle han kunna tänkas göra?
Många fattiga och arga män samlas på Iraks gator och trottoarer.
Precis som Ismail är många veteraner från Iraks avrustade armé och precis som Ismail har de väldigt lite att förlora.
Ismail tjänstgjorde i armén i 18 år.
I vilket annat land som helst skulle han betraktas som hjälte med sina meriter. Han fick en kula i huvudet i kriget mot Iran, han tjänstgjorde i Kuwait och i det senaste kriget i södra Irak, där en brittisk soldat sköt honom genom skulderbladet. Detta gjorde att hans arm nu bara hänger och dinglar till ingen nytta.
Efter ett par dagar på sjukhus i Nasriyah tog han sig hem till barndomens Bagdad. Skadan hindrade honom från att laga automatväxellådor på amerikanska och japanska bilar, hans försörjning en gång i tiden.
En dag i april kom hans fru, Wa’oud Thamer Mohammad, hem med en bit tyg för att hålla sig sysselsatt och sy lite kläder till deras två barn, sex och nio år gamla. Ismail berättar att han blev fly förbannad när han insåg att pengarna till tyget lånats av grannar.
– Jag har inte ens råd att köpa egna cigaretter men hon gick och lånade till något vi inte ens behövde, säger han ilsket.
I nästa ögonblick lugnar han ner sig och skyller på sig själv för sina egna ekonomiska brister och familjens kollaps.
Han påminner sig om hur mycket han alltjämt älskar sin fru, hur de växte upp på samma gata och hur länge han älskat henne innan de gifte sig. Han påminner sig också om hur stor respekt han har för sina svärföräldrar.
– Ingen kvinna skulle behöva förödmjuka sig så till den grad att hon tvingades tigga pengar från vare sig sina egna eller mina föräldrar, säger han. Eller grannarna. Mina föräldrar har uppmanat mig att ta tillbaka henne. Men kan jag göra det? Jag har bara en liten etta. Om hon skall komma tillbaka måste det vara till något bättre än det hon har nu.
Den här stoltheten har också hållit honom från att träffa sina barn sedan han lämnade sin fru i april. Han säger att det är tradition i Irak för en man som kommer på besök att ta med sig något; lite mat, ett nattlinne till frun och kanske skor till barnen, men att han saknar pengar.
Trots att han tjänstgjort i Saddam Husseins irakiska armé i över halva sitt liv säger han att han inte har kvar några ömma känslor för den avsatte irakiske presidenten, som han hävdar stal hans ungdom, och nu är britter och amerikaner där och tar ifrån honom återstoden av livet. Han säger att han ofta fantiserar om att hämnas på britterna, amerikanerna och alla dem som gjort fel mot honom.
– Både Saddam och USA är tjuvar, säger han. Jag hatar dem båda.
