De sista byggnadsställningarna och presenningarna vibrerar i höstrusket i mitt bostadsområde söder om Stockholm. En flerårig totalrenovering lider mot sitt slut.

Ett ganska skabbigt betongområde med skamfilat rykte har omvandlats till om inte en idyll, så i alla fall en betydligt trevligare hemvist. Fasaderna lyser vackert vitrappade och badrummen har kaklats in och fått moderna klosetter.

Ungarna har fått nya sandlådor och små stenskulpturer av djur att orientera sig efter. Nya lyktor gör kvällsvandringen hem mindre överfallsnojig och tvättstugorna är högteknologiska små under.

Men ett av husen i området sticker ut. Inga byggnadsställningar, inga presenningar. Putsen och fönsterfärgen flagnar i samma grådaskiga sjok som resten av området för ett par år sedan. I det huset bor de människor som tagit makten över sina egna liv, för att använda borgerlig prosa. Det köptes nämligen av en bostadsrättsförening under den förra borgerliga mandatperioden i Stockholm. Köpet måste ha varit varje borgerlig bostadspolitikers våta dröm: I området bor många lågavlönade och många är dessutom invandrade. Att köpa sin egen bostad är ju, enligt borgerlig logik, ett sätt att få mer makt över sitt eget liv, och därmed bryta segregation och utanförskap. En väg till frihet, medelklassighet och tvättäkta svenskhet.
Det absurda i den idén kan knappast manifesteras tydligare än i mitt lilla område. Vi bakåtsträvande trygghetsnarkomaner som inte vågade språnget har nu fått vår boendestandard höjd med flera hundra procent av det kommunala bostadsbolaget. De som köpte sig fria – och de som inte hade råd eller mod att köpa, utan nu är hyresgäster hos sina grannar – har inte råd att hänga med. Renoveringar kostar. Och då måste det finnas kapital, eller möjligheter till lån mot stabil säkerhet.
Eftersom utförsäljningen av allmännyttan var en central del i projektet att göra Stockholm till ett skyltfönster för 1990-talets högerpolitik, sattes priserna på fastigheterna löjligt lågt. Det gällde att vräka ut mycket på så kort tid som möjligt. Omsättningen på utköpta lägenheter i de mer attraktiva områdena var hög under de första åren, och andrahandspriserna lade grund till stora privata förmögenheter för ett fåtal. Hur mycket vi andra, som tidigare ägde gemensamt, förlorade kan inte bara mätas i pengar – även om kapitalförstöring är ett försiktigt begrepp i sammanhanget – utan måste givetvis omfatta förlusten av möjliga, överkomliga bostäder för de 100 000-tals i bostadskön och förlorade möjligheter till en social bostadspolitik.
Men det finns alltså också förlorare bland de förutspådda vinnarna. De som köpte med små marginaler i områden som inte är särskilt attraktiva. Som nu sitter där med skulder till banken, vars säkerhet obönhörligt vittrar sönder i brist på kapital. Jag undrar sorgset om mina grannar verkligen upplever den utlovade friheten och egenmakten när de genom sina belånade fönsterrutor ser oss hyresgäster kliva in och ut genom de nya portarna i ljust trä och kasta ett getöga på ljusslingan på vår inglasade balkong.
Nu dunsar köperbjudandena åter ner på de allmännyttiga hallgolven. Behovet av en proteströrelse som förmår måla upp den stora problembilden är akut. ”Den fattige blir inte rik med borgerlig bostadspolitik” kanske är ett slagord att fundera på.