Islam kom till Kina med handelsmännen som kom från Mellanöstern på Sidenvägen, men även över havet. Långa tider har Kinas muslimer levt isolerade från andra muslimer, först av geografiska skäl och sedan av politiska. Kinesisk islam skiljer sig från islam i andra delar av världen. I delar av Kina finns till exempel kvinnliga imamer.
I Mittens rike lever människor med kommunistiskt styre, rå kapitalism och
konfucianska traditioner. Kina är en blandning av språk, religioner, sedvänjor och levnadsvillkor. År 1978 fick landets etniska och religiösa minoriteter officiellt erkännande och rätten till att använda sitt språk i tal och skrift. Sedan dess har antalet buddister, taoister, muslimer och kristna ökat markant. Den muslimska kulturen har fått ett uppsving och många föreningar bildats för att öka samarbetet mellan de tio etniska grupper som är muslimska.
Redan på 600-talet, på profeten Mohammeds tid, kom de första handelsmännen från Mellanöstern via Sidenvägen in i det som är norra Kina i dag, men också till havs till de södra delarna av landet. Sammanlagt finns det mellan 20 miljoner och 100 miljoner muslimer i Kina, beroende på vilken statistik man läser.
Enligt officiella siffror finns 20 miljoner muslimer, 35 000 moskéer och 45.000 imamer. Muslimer har rätt till en särskild begravningsplats, rätt att vara lediga vid muslimska högtider, rätt till att bli vigda av en imam och i områden där muslimerna är i majoritet är det förbjudet att föda upp grisar.
De officiellt erkända minoriteterna får även viss positiv särbehandling i form av extrapoäng vid ansökan till högre utbildning och många minoriteter är undantagna från ettbarnspolitiken.
Hui-kineserna är den största muslimska minoriteten – de har fått sin minoritetsstatus på grund av religion och inte etnicitet. De talar mandarin och är inte en enhetlig etnisk grupp. Det finns nio miljoner hui-kineser. De finns i hela Kina men framför allt i de nordvästra delarna av landet. Enligt dagstidningen China Daily är hui-kineser i allmänhet väl integrerade i det kinesiska samhället och många är gifta med han-kineser.
Enligt historiker har hui-män som gifte sig med han-kinesiskor tagit kvinnans efternamn, medan andra bytte Mohammad till Mo, Mustafa till Mu, Masoud till Mui, Hasan till Ha, Hussein till Hu och Said till Sai.

En varm och solig dag vandrar vi runt i hui-kvarteren, i Inre Mongoliets huvudstad Hohhot. I Hohhot sjuder det av folkliv, så även i hui-kvarteren, som ligger centralt i staden. Här finns restauranger, bostäder, biografer, skomakare, livsmedelsaffärer, klädaffärer och lekparker. Några tehus, med pingisbord och fåtöljer utanför. En del yngre kvinnor bär sjalett, gärna i ljust rosa, men långt ifrån alla. Några män har en sorts djellaba men de flesta har byxor och tröja eller skjorta. Några äldre kvinnor och män har en vit huvudbonad.
Zhao Wang driver en liten restaurang tillsammans med sin väninna Jin He. Jag frågar om de är ägarna till restaurangen. De berättar att Zhaos moster och hennes man drev restaurangen tidigare, men att de har blivit för gamla för att sköta den. Därför har Zhao och Jin nu tagit över ansvaret. Zhao säger att det kinesiska kommunistpartiet frigjorde kvinnorna från köket och gav dem samma rättigheter i samhället som männen.
– Så nu tar vi betalt för den mat vi lagar, tillägger hon och skrattar.
Vi fortsätter att tala om kvinnornas situation i Kina. Jag frågar om de anser att män och kvinnor kan göra samma saker. I tolkens översättning blir det istället en fråga om mäns och kvinnors värde. Skrattande svarar Zhao och Jin att de anser att män och kvinnor är lika mycket värda. De är medvetna om att det finns en annan kvinnosyn i samhället, en syn som resulterar i att föräldrar oftare skickar pojkar till skolan än flickor och där en kvinna begår självmord var fjärde minut i Kina – Kina är det enda land i världen där fler kvinnor än män tar sina liv – och att flickfoster aborteras.
– Det är orättvist och borde vara otillåtet, säger Zhao. Jin nickar bestämt.
Vi går till det muslimska församlingsområdet för att titta på moskén. Om man inte lägger märke till alla arabiska mönster och klistermärken med böner på arabiska, eller tänker på den grönvita färgen som symboliserar islam, kan man tro att man är på väg till ett buddhistiskt tempel. Alla byggnader, inklusive minareten, är byggda i traditionell buddhistisk stil med svängda tak.

På kantinen sitter hela personalstyrkan samlad till måltid, efter att ha serverat lunch åt gästerna. De vinkar in oss skrattande och frågar vad vi letar efter och var vi kommer ifrån.
Medan några ställer fram stolar och tallrikar berättar andra att det kommer få besökare från andra delar av världen till Inre Mongoliet, och ännu färre till de muslimska kvarteren i Hohhot. Våra värdar är lika nyfikna på oss som vi på dem.
En av männen ledsagar mig först till den manliga delen av moskén, där jag som “icke invigd” får kika in för att öka min kunskap. Därefter tar en av kvinnorna min hand och vi går till den kvinnliga delen på församlingsområdet. Här finns rum för bön, samtal och studier. Det finns även rum där barnen kan leka och en barnskötare – en kvinna som är anställd av församlingen för att passa barnen medan föräldrarna ber och studerar.
På moskéområdet finns även verksamhet för lite äldre barn. Utanför lokalen diskuterar några pojkar, och några män går hastigt förbi. Det är strax efter lunch och de vuxna som är kvar på församlingsområdet intar sitt té i en lugn vrå.
Song Xiulan, min ledsagerska, berättar att några av församlingens medlemmar har besökt andra hui-församlingar i landet. De har upptäckt att det i dag finns både för- och nackdelar med att vara muslim i Kina. Hon menar att det i dag finns ett starkt intresse bland de unga att lära sig arabiska och studera koranen och att en del hui-församlingar får ekonomisk hjälp från länder med muslimsk majoritet, men att det på vissa håll har lett till att muslimer utsätts för förföljelser från officiellt håll.
– Tidigare såg man hui som en grupp människor som inte äter griskött. Nu anser man att vi är mycket speciella, säger Song Xiulan.
Min tolk är inte där, men det underlättar snarast kommunikationen. Song Xiulan låter den enda medlemmen i församlingen som kan engelska översätta.

Kinas muslimer var isolerade från muslimer i andra delar av världen i hundratals år, först av geografiska skäl och sedan av politiska. Religioner var förbjudna från revolutionen fram till år 1978, och under kulturrevolutionen 1966-1976 var religiösa personer och grupper utsatta för förföljelse. Huis islam har bevarat en del ursprungliga drag som fallit bort i islam på de flesta andra håll, samtidigt som hui på många sätt nästan är assimilerade han-kineser.
I dag är de inte längre isolerade, och situationen har förändrats. Fram till nyligen ansågs de kinesiska muslimerna vara de minst ortodoxa i världen. Många rökte och drack alkohol, få av männen hade skägg och en försvinnande liten del av kvinnor bar sjalett.
Kontakten med andra muslimer i världen har förändrat detta. Fler kinesiska muslimer reser till Mekka på hajj, något som var förbjudet till 1985. Liksom Song Xiulan berättade studerar allt fler arabiska. Allt fler hui-kvinnor bär sjalett och allt fler män bär någon typ av huvudbonad. Och i takt med att muslimerna blir en del av det muslimska samhället i världen, blir Kinas ledare alltmer på sin vakt.
I två av Kinas autonoma regioner är en stor del av befolkningen muslimer. Den ena är den oljerika och autonoma regionen Xinjian eller Östturkestan. Där lever uigurerna, som härstammar från Turkiet och som aldrig har släppt kontakten med muslimerna västerut.
Uigurerna har en separatiströrelse, och mot den för Kinas regering sitt eget “krig mot terrorismen”, genom att förfölja, förtrycka och godtyckligt fängsla människor.
För att kontrollera islams utveckling grundade regeringen i april 2001 Kinas muslimska förbund. Enligt China Daily ska förbundet medverka till att sprida koranens budskap i Kina och arbeta mot religiös fundamentalism. Förbundet leds av 16 religiösa ledare, imamer, som ska se till att koranen tolkas korrekt. De ska även övervaka innehållet i bönerna, avgöra vilka som får bli imamer, med mera.
Strax söder om Inre Mongoliet, i den autonoma hui-regionen Ningxian, som också gränsar till Gobiöknen, finns 1,8 miljoner hui (35 procent av regionens befolkning). Ningxian har 700 officiellt licensierade imamer och över 3000 moskéer.
De senaste åren har hui-församlingarna i Ninxian mottagit donationer från Islamic Development Bank som har huvudkontor i Saudiarabien. Det har gjort att ett islamiskt college och flera språkskolor kunnat öppnas i huvudstaden Yinchuan.
Intresset för att lära sig arabiska har ökat till den grad att Ninxians Ekonomiska Institut nu erbjuder treåriga kurser i arabiska och att en institution för arabiska språket öppnats vid universitetet.
Det traditionellt buddhistiska och officiellt ateistiska Kina verkar vara långt borta, men imamen talar kinesiska – och kan vara en kvinna.

De kvinnliga imamerna får, liksom de manliga, sin imamlicens från Kinas muslimska förbund. De respekteras av både kvinnor och män och de har egna församlingar med egna moskéer. Men de har inte samma roll som manliga imamer. En kvinnlig imam kallas nü ahong. Nü betyder kvinnlig, ahong kommer från persiskans akhund, den lärda.
Wang Shouying är nü ahong i Ningxian. Hon berättar att hon inte leder salat, de fem dagliga bönerna som anses vara bland de viktigaste plikterna för en muslim. Dessa böner förmedlas till kvinnorna genom högtalare från männens moské, som ligger i närheten.
Däremot leder hon, klädd i grön cape och vit sjal, kvinnor i enskild bön och i koranstudier. Hon är deras andliga ledare. I Ningxian anser man att en kvinna är bäst kvalificerad att vara andlig ledare för kvinnor, eftersom hon bättre än de manliga imamerna kan relatera till kvinnors tro.
Men i den muslimska omvärld som Kinas muslimer nu närmar sig, är imamerna män, inte kvinnor. Kinas kvinnliga imamer blir ifrågasatta, men de väljer att fortsätta sitt arbete – att ge sina församlingsmedlemmar all kunskap om islam som de kan ta emot.
Wang Shouying säger att hon inte vet om det finns kvinnliga imamer i andra delar av världen, eller vilken roll kvinnorna spelar i islam där. Men hon understryker att hon och hennes kolleger följer koranen.