Okategoriserade 03 augusti, 2005

– Den militära sammandrabbningen är ingen modeuppvisning

Mer än fyrtio procent av de 20 000 gerillasoldaterna i den colombianska gerillarörelsen Farc-EP är kvinnor. De är fruktade, vittnar armésoldater som intervjuats efter strider med kvinnorna.<br /> Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson har träffat flera av dessa kvinnor och gör här ett porträtt av gerillakvinnan Susana.

Vid 13 års ålder anslöt hon sig till gerillan och tog namnet ”Susana Telles”, ett namn för att hylla en stupad kvinnlig kamrat. Hon är mån om att se vacker ut eftersom jag också filmar intervjun med henne. En krullig lock låter hon hänga ut på vänster sida nedanför den olivgröna militärmössan. I höger hand kramar hon geväret som en slags säkerhetsventil inför det ovana förhållandet att bli intervjuad av en utländsk reporter. Som en sista säkerhetsåtgärd plockar hon fram den lilla spegel som alla gerillasoldater har i sin hemmagjorda gröna ryggsäck, och gör en snabb översyn av utseendet. Det är rejält varmt och fuktigt där vi sitter vid hennes kombinerade säng och skrivbord, där hon varje dag studerar ett utvalt tema.
Susana är en ganska typisk representant för de 8 000 kvinnorna i gerillan. Hennes uppväxt- och levnadsförhållanden präglades av samma fattigdom, statliga militära terror och minimala utsikter om en framtid där studiemöjligheterna bara existerar för den colombianska överklassens barn. I lägret är nästan hälften kvinnor. De flesta har också sina pojkvänner, dock inte Susana som säger att det inte är något problem att ”flytta ihop” om tycke uppstår.
Om orsakerna till att kvinnor ansluter sig till Farc-EP, Colombias väpnade revolutionära styrkor-Folkets Armé, har det skrivits lite. Det har mest varit återkommande rapporter om påstådda sexuella övergrepp från manliga gerillabefäl.

– De rapporter som förekommit om att det skulle inträffa sexuella övergrepp mot de kvinnliga Farc-soldaterna bygger på floran av lögner om den revolutionära rörelsen i Colombia. De har anklagat oss för att vara en ”knarkgerilla” och Gud vet vad allt de hittar på, säger hon smått förbannad när jag för saken på tal.
– Om man vill inleda ett förhållande med en pojkvän, så ber man befälet om tillstånd att få flytta ihop. Men sedan fattar gerillasoldaten, kvinna som man, beslutet om att ha sex, inga befäl eller manliga kamrater frågar om vem man vill ha sex med.

– Men dessa lögner som spridits i massmedia bygger antagligen på den press en tillfångatagen gerillakvinna utsätts för när hon torteras och därför går med på att ”samarbeta”. Är det en desertör är det ännu lättare att få henne att samarbeta, eftersom desertören alltid måste erbjuda något för att få strafflindring eller slippa straff av staten.
Men det finns infiltratörer som går in i gerillan och sedan lämnar den för att skapa dessa förtalskampanjer. Den militära underrättelsetjänsten samlar pressen, som serveras anklagelserna om att manliga gerillabefäl utför sexuella övergrepp mot sina kvinnliga soldater, menar Susana och får medhåll av Catherine, en 35-årig veteran som stridit i 17 år i Farc-gerillan.
– Om det skulle förekomma sexuella övergrepp så blir den utpekade gerillasoldaten gripen och ställd inför en revolutionär krigstribunal. Finner det öppna mötet, som består av gerillasoldaterna, personen skyldig till övergreppet kan han dömas till avrättning. Så tydligt är Farcs interna reglemente. Det råder inga som helst tvivel om det och vi har ingen pardon med ett sådant avskyvärt handlande, understryker en allvarlig Catherine.

Susana berättar om sitt beslut att bli gerillasoldat.
– Min uppväxt präglades av fattiga men värdiga hemförhållanden. Jag har många syskon och från tidig ålder upplevde vi det som alla fattiga barn i Colombia upplever, undernäring, knappa ekonomiska förhållanden, grymheter från myndigheternas sida. Min familj har revolutionära traditioner och plötsligt en dag beslöt jag mig för att ansluta mig till Farianska universitetet, där man lär sig att verkligen se ljuset i tunneln, tillägger hon med nästan bibliska liknelser.
Vid sidan av dessa mer officiella deklarationer berättar hon, efter att spänningen släppt, om hur släktingar och grannar mördats av både armén och paramilitärer, som anklagade dem för att vara gerillasoldater. Många tvingades bli flyktingar i eget land, ett öde som de delar med tre miljoner, de flesta bönder, i dagens Colombia.
– Därför anslöt jag och många andra oss till Farc.
Men det var inte så enkelt att ansluta sig till gerillan, säger hon. Flera möten hölls med Susana och flera av hennes kamrater som också sökte inträde i den konspirativa organisationen. Farc-gerillans ”politiske kommissarie” förklarade att livet i djungeln, i bergen eller i den underjordiska kampen i städerna knappast var en romantisk uppgift. Att ansluta sig till gerillan innebär att man står till förfogande för Revolutionen 24 timmar om dygnet, och att man sätter livet på spel i ett krig som kostar tusentals colombianer livet varje år. Susana och hennes kamrater fick en betänketid, men för den svarta kvinnan fanns inga tvivel. Hon blev gerillasoldat.
– Massmedia i Colombia hävdar att ungdomar tvångsrekryteras till Farc. Men det är ytterligare en stor lögn. Verkligheten är ju att en gerillasoldat aldrig kan strida om det är emot dennes övertygelse. Han eller hon blir då bara en belastning för organisationen.

– Visst var jag en ”sardinita”, en ung flicka på 13 år, men vilken barndom existerar i Colombia där tre miljoner barn är exkluderade från rätten till utbildning, där miljoner barn går till sängs med skrikande magar? Därför är det bättre att ansluta sig till Farianska universitetet, för att förändra dessa grymma och orättvisa förhållanden och från grunden skapa Den nya människan, som Che talade om.
Världsbanken bekräftar Susanas ord med en kall statistik som visar att 23 barn dör varje dag i Colombia, som resultat av undernäring. På landsbygden är fattigdomen enorm – 69 procent av invånarna är fattiga. Nästan hälften lever i extrem fattigdom, enligt den colombianska statens Plan- och utvecklingsinstitut.
– De presenterar sina siffror och sin statistik men de beskriver aldrig orsakerna till eländet.

Hur var första tiden i gerillan?
– Man genomgår en introduktionstid, en grundkurs som i början är hård. Eftersom Farc-EP är en politisk-militär organisation, är den första tiden framför allt en politisk introduktion om orsaken till Farcs existens, om det politiska programmet, om vad gerillan slåss för.
– Jo, jag vande mig ganska snabbt vid det hårda gerillalivet, för övertygelsen om att förändra Colombia är starkare än de fysiska påfrestningarna.
Efter en tid, säger Susana, märker man att man fått en ny familj, kamraterna.
– Naturligtvis saknar man sin mamma och pappa, men man känner en stor kärlek till kamraterna som omger en i gerillan.
Vad har du för minnen av den första striden med fienden?
– Rädsla, en naturlig reaktion för varje människa. Men kärleken till folket och den politiska övertygelsen övervinner denna rädsla. Fienden är i grunden också våra bröder, fattiga ungdomar som tvingats in i en armé och ett krig som inte är deras utan oligarkins och USA:s. Men du kan inte låta bli att skjuta. Kampen och den militära konfrontationen är därför många gånger grym.
– Det viktigaste av allt i den första, och i alla strider, är att bevara den revolutionära moralen, göra motstånd för att stå ut i vilken situation som helst, hur svår den än kan te sig.
Hur förbereder sig en gerillasoldat inför en strid?
– Du förbereder dig på alla sätt – politiskt, militärt och moraliskt. Den militära sammandrabbningen är ingen modeuppvisning eller dansskola. Det är en konfrontation man mot man eller armésoldat mot många kvinnliga gerillasoldater. Därför måste vi vara ytterst förberedda för att stå ut.

I flera vittnesmål som armésoldater gett till den colombianska pressen talas det om att just dessa kvinnliga gerillasoldater kanske är de mest fruktade för armésoldaterna. Likheterna med USA:s ockupationskrig i Vietnam och berättelserna om FNL-kvinnornas mod och psykiska styrka går igen också i Colombia. Susana bekräftar naturligtvis gärna den bilden:
– Visst, här finns det många ”verracas”, modiga och orädda kvinnliga kamrater. De befinner sig i den främsta eldlinjen i striden. Många armésoldater som vi tillfångatagit har berättat samma sak: Farcs kvinnliga soldater går inte av för hackor, säger Susana och ler med hela sitt ansikte.
Lite märkligt i ett land som kännetecknas av machismo?
– Okej, men det är bara så för de har inget annat val än att erkänna faktum!

Och det är inte bara armén och flyget som är en farlig fiende. Själva djungeln utgör, för den oinvigde, stora risker. Muskelknippen från specialstyrkorna – de män som får en tuffare militär utbildning än USA:s gröna baskrar och som skriker ”Queremos sangre!”, ”Vi vill ha blod!” – fick erfara det när de skickades ut mot gerillan under operationen ”Plan Patriota”. Det är den största militära operationen under den 41 år långa väpnade konflikten som leds av ett tusental officerare från USA. Under sig har de 18 000 colombianska elitsoldater. Hälften av dessa har begärt att bli demobiliserade. De står inte ut.
Den 10:e mobila armébrigaden är ett illustrativt exempel på hur teori och verklighet är två skilda saker i det colombianska inbördeskriget. I december 2004, efter nära ett års strider, var 884 soldater, 76 procent av brigadens manskap, stridsodugliga. Döda eller sårade, sjuka i malaria eller ”djungelns lepra”. Elitbataljonen hade bokstavligen likviderats.
Enligt de väpnade styrkornas chef, general Ospina, har 4 000 soldater hemförlovats efter att ha blivit stuckna av myggan ”El Pito”. Den ger ett slags lepraliknande symptom där sticket görs. Dess vetenskapliga namn är Lesmanhiasis. Men Susana och gerillasoldaterna skrattar åt Ospinas uttalande och säger att generalen försöker dölja de verkliga militära förlusterna bakom talet om myggans gigantiska påverkan på armén.
– Alla Farc-soldater skulle i så fall ha ”hemförlovats”, säger Susana, som har ett ärr i kinden efter att ha drabbats av Lesmanhiasis.
– Jag injekterades 300 gånger i kinden för att kureras. Men inte låg jag till sängs när kamraterna attackerade armén, säger hon, sarkastiskt kommenterande generalens uttalande med ett skratt.

Vi byter tema och jag tar upp det som alla svenska och europeiska journalister har som stående tema: el machismo, så klart.
– Här bekämpar vi machismon. Här handlar det inte om kamp mellan man och kvinna utan om kampen mellan de sociala klasserna. Vi accepterar inte machometoder eller machostil i gerillan.
Men det är omöjligt att växa upp i ett patriarkalt samhälle utan att dra med sig dessa traditioner när man ansluter sig till gerillan, invänder jag.
– Naturligtvis, och det är inte bara mannen som drar med sig avarterna av det kapitalistiska samhället, utan även vi kvinnor. Men i gerillan lämnar vi successivt det ideologiska arv som borgerskapet har fostrat oss in i och skapar istället Den nya mäniskan.
– När någon av kamraterna, oavsett om det är en manlig eller kvinnlig gerillasoldat, ger uttryck för machismon så uppmärksammar man denne på detta för att han eller hon ska korrigera sin inställning: ”Kamrat, så kan vi inte göra eller säga, här slåss vi alla för samma sak. Våra rättigheter och skyldigheter i gerillan är alla lika”.
Vilka tankar strömmar genom din hjärna om jag frågar dig om framtiden, om Farcs möjligheter att nå politiska och militära segrar?
– Självklart, säger hon med ett brett leende och utan att tveka. Alla revolutionärer förkroppsligar denna historiska optimism och vi känner att segern inte är långt borta
– Vi står inför möjligheterna att bygga ett nytt Colombia. Vi vet att kampen är lång och hård, men vi sviktar aldrig. Trots att flyget bombar oss och att vi har 20 000 man mot oss enbart här i södra Colombia, så skräms vi inte det minsta av fiendens vapenskrammel. Många säger ibland: ”Men så många års kamp och trots det har ni inte erövrat makten”! Vi säger ”sakta men säkert”, för vi vill heller inte gripa makten för att i nästa ögonblick förlora den på grund av en bräcklig organisation.
När freden har uppnåtts, vad vill du göra då?
– Fortsätta tjäna den nya revolutionära armén. Jag vill fortsätta arbeta i de folkliga rörelserna för det är då vi ställs inför kontrarevolutionen när vi bygger Det Nya Colombia. Då ställs Revolutionen på prov om den är stark nog att överleva. Jag känner att jag har en viktig uppgift i den processen.
Bilda familj?
– Kanske det, men jag känner att jag vill ge allt, även mitt liv, i denna kamp som just nu upptar all vår tid.

INBLICK

Den äldsta och största gerillarörelsen i Latinamerika, Farc-EP, Colombias väpnade revolutionära styrkor-Folkets Armé, bildades den 27 maj 1964. Den är marxistisk och leds av Manuel Marulanda, alias ”Tirofijo”.

Farc-EP förfogar över cirka 20 000 beväpnade gerillasoldater och omkring 50 000 civila ”milicianos”, som verkar i de olika sociala rörelserna i landet.

Den organisatoriska strukturen bygger på ett 70-tal regionala gerillafronter. Dessa ingår i sin tur i ett gerillablock, som det finns sju av i hela landet. Dessa täcker nästan hela landets 1,2 miljoner kvadratkilometer, det vill säga nästan tre gånger så stor yta som Sverige. Den högsta instansen utgörs av ”El Secretariado del Estado Mayor”, den högsta politiska och militära befälstaben. Denna leds av Manuel Marulanda.

Gerillalägret reglerar de dagliga uppgifterna genom det interna reglementet. En signal hörs klockan 4.20 på morgonen. Efter några minuter kommer två signaler som betyder uppställning med hela stridsutrustningen och avlämning och rapport till befälet. Därefter morgonkaffe.

Klockan 6 är det frukost, som oftast består av majstortilla, kött och potatis. Klockan 7 är det ny uppställning där dagens program och uppgifter fördelas. Dessa är relativt fasta så som städning och iordningställande av gerillalägret. Bevakning av tv-nyheter klockan 7 och 12.30 som senare diskuteras av gerillasoldaterna. Varje dag debatteras ett valt tema, politiskt eller militärt, i aulan.

Gerillaköket är ajour dygnet runt och en hård uppgift som alla, män som kvinnor, måste delta i efter ett roterande schema. Är gerillafronten stor, den kan variera mellan 99 och 500 gerillasoldater, är det ett tufft jobb, i synnerhet om det råder förbud mot att tända den stora spisen med tre fyra jättekastruller, på grund av risken att bli bombade av flyget.

Efter lunchen, som serveras vid 12-tiden, diskar varje gerillasoldat sin tallrik och sina bestick. Allt placeras därefter i ryggsäcken, som hela tiden måste vara klar för att kastas upp på ryggen i händelse av strid. På eftermiddagen fortsätter studier eller föreläsningar med diskussioner. Även underhåll av vapen, kläder och andra personliga tillhörigheter görs.

Klockan 19 är det tv-nyheter och 20 blir det en ny uppställning. Nattens vaktschema fördelas med tvåtimmarspass. Myggnätet och kamouflageplasten spänns upp. Klockan 20.30 ska det råda tystnad och alla ficklampor och ljus vara släckta.

Kommentar/Kultur 20 december, 2025

Joel Halldorf: Gud är revolution – sade jungfru Maria

Att jungfru Maria framställs som fridfull är en modern uppfinning. Bild ur engelskt manuskript, 1200-tal.

I konsthistorien förekommer hon ofta som öm moder. Men i en bildhistorisk underström syns hon också vredgad, redo för att bekämpa onda djävlar och härskare. Joel Halldorf påminner om julens dolda budskap.  


Jungfru Maria framställs ofta som vän och mild. En undergiven kvinna som gör vad som förväntas av henne.

När Donald Trump, som den första president någonsin, i en kommuniké uppmärksammade den katolska högtiden Marias obefläckade avlelse den 8  december låg tyngdpunkten just här: på Marias ödmjukhet. 

Men det är inte hela bilden. 

I Bibeln och den kristna traditionen framställs Maria också som krigare: en härförare i kampen mot den kosmiska ondskan och den främsta i ledet i striden mot världens tyranner. 

Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Detta tema dyker upp redan i Bibelns första bok. Kristna har alltid läst Första Moseboks kapitel 3 som en profetia om Maria. Där säger Gud till ormen – alltså djävulen – att han ska väcka fiendskap mellan honom och kvinnan, och att hennes avkomma ska ”trampa på ditt huvud”.

Det är en första signal om Marias roll i motståndet mot mörkret. 

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, blir det än tydligare. I sin vision ser Johannes en havande kvinna som är ” klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud”. Sedan utbryter en våldsam strid mellan Maria och draken – ”ormen från urtiden, han som kallas Djävul”. 

Mot denna bakgrund är det inte underligt att Maria framställts som härförare i den kristna konsten och åkallas som en beskyddare i krig och förtryck. Snarare kan man undra hur det kommer sig att denna bild av krigardrottningen på sina håll helt ersatts av den milda och väna jungfrun.  

Kanske beror det på den revolutionära potential som detta bildspråk bär med sig.

I den kristna konsten hittar bilder på Maria som genomborrar ormen med en lans, sätter en knytnäve i ansiktet på en hornprydd djävul eller lämnar över Jesusbarnet till en ängel medan hon själv brottar ner hin-håle. 

Men i modern tid har denna bild av den kämpande Maria framför allt levt vidare i Latinamerika. I lokala Mariauppenbarelser, som Vår fru av Guadalupe, framträder Maria som en gestalt som identifierar sig med folket: Hon visar sig för lokalbefolkningen, talar deras språk och knyter an till inhemska symboler. På så sätt blir hon en symbol för en Gud som står på folkets sida mot kolonisatörer och förtryckare. 

Denna signal har inte gått frihetskämparna förbi. I Mexiko pryddes revolutionärernas fanor av bilder på jungfru Maria under såväl frihetskriget på 1800-talet som zapatisternas revolution i början av 1900-talet.

I sin julpredikan år 1978, när militärdiktaturen hade makten i El Salvador, beskrev den katolska prästen Óscar Romero Jungfru Maria som symbolen för landets nöd och en tröstare för de politiska fångar. Sedan avslutade han: ”Det kan inte finnas någon sann julfrid utan verklig rättvisa.”

Två år senare mördades Romero i sin egen kyrka. 

När Maria själv prisar Gud i sin berömda lovsång hos evangelisten Lukas, är det just rättvisans, för att inte säga revolutionens, Gud som hon besjunger: 

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort. 

Men Trump citerar inget av detta när han hyllar Maria – och det är inte överraskande. Bilden av Maria som en härförare i kampen mot förtryck och orättvisor har alltid bekymrat auktoritära härskare. 

Och de har goda skäl att vara oroliga. 

Diskutera på forumet (0 svar)
Okategoriserade 20 december, 2025

Artur Bagheri: ”De utgår från att vi är woke”

Karaktären i dikternas jag är en ung, omogen man utan klassanalys. Artur Bagheri har debuterat med Prinsens toner. Foto: Paulina Sokolow.

Våld, kärlek och raseri – allt filtrerat genom ett ironiskt Gen Z-språk. ”Jaget i mina texter har ingen klassanalys”.

En gris, två gris, tre gris,
skott

Artur Bagheri läser för mig högt i det stilla sorlet på Hotell Kung Carl på Östermalm. Det svarta, krusiga håret ligger som en krona på hans huvud och han bär skinnjacka. Dikten jag bett honom läsa finns i hans nyutkomna debutbok Prinsens toner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 19 december, 2025

Luciakonsert för Palestina kopplades till terrorstöd i Kvartal: ”Bisarrt”

Bild: Delsbo solidaritetskör / Skärmavbild från Kvartal.

I Delsbo utanför Hudiksvall arrangerade lokala krafter ett luciatåg för Palestina i lördags. Två dagar senare omnämndes konserten i en artikel i Kvartal – om det antisemitiska terrordådet i Australien. Men enligt nättidningen var syftet inte att utmåla luciakonserten som klandervärd.

För några veckor sedan bjöd Hälsinge freds in till en ”stämningsfull luciakonsert i decembermörkret”, där alla intäkter skulle gå till Palestinagrupperna.

Konserten hölls i Åhs bönhus, ett litet träkapell i Delsbo utanför Hudiksvall. Delsbo solidaritetskör stod för musiken, tillsammans med organisten Anna-Karin Timan och violinisten Johanna Karlsson. På repertoaren fanns både klassiska luciasånger och moderna psalmer som ”Innan gryningen”. 

”Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in. Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin”, sjunger kören i ett klipp på Instagram.

Lussefika utlovades i pausen, och längst fram i kapellet hängde en Palestinaflagga.

”Vi gjorde en insamlingskonsert med omtanke om de krigsdrabbade i Palestina och för att sprida ljus i Delsbo i stort. Något som kan behövas så länge folk tar till våld på varandra och vår jord”, skriver körledaren Sine Sarri i ett mejl till Flamman.

Hon säger att det var nästan fullsatt i lokalen, och att man skramlade ihop runt 8 000 kronor till Palestinagrupperna.

Dagen efter uppmärksammades firandet i nättidningen Kvartal – i en artikel med rubriken ”Bondidådet rättfärdigas i propalestinska grupper”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Silicon Valley är lika reaktionärt som Texas

Den högerkonservativa mångmiljardären Peter Thiel vid en Bitcoinmässa i Florida 2022. Foto: Rebecca Blackwell.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det var med stort intresse jag läste Fred Turners essä i Flamman nr 49, Den texanska ideologin. Inte för att jag, förmodligen Sveriges enda vänster-om-mitten-försvarare av min hemdelstat Texas, vill utsätta Sverige för ännu mer av det oändliga kulturkriget mellan Kalifornien och Texas. Men USA:s två största delstater har mer gemensamt än vad Turner och många vänsterlutande tänkare medger.

Vi kan börja med teknologihistoria. En outtalad men bärande del av kalifornisk ideologi är föreställningen att Silicon Valleys framgångar är självskapade, och framtrollade oberoende av staten och det efterkrigstida näringslivsetablissemanget. 

Ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig

För det första har Texas har befunnit sig i framkant i decennier: den integrerade kretsen uppfanns på Texas Instruments redan 1958, och Nasas rymdcentrum har funnits i Houston sedan 1961. Turner erkänner att Texas först blev rikt genom olje- och naturgasindustrin. 

För det andra: precis som Silicon Valley-eliten gör, utelämnar Turner den nyckelroll som Texas olje- och gasjättar har spelat i att finansiera och styra utvecklingen av teknikindustrin i USA i decennier. Teknikoligarkernas flytt till Texas representerar ingen ny utveckling, utan är snarare den förlorade sonens återkomst.

Samtidigt hör ”reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor” hemma i Kalifornien lika väl som i Texas. Kalifornien har länge varit centrum för USA:s brutala exploatering av jordbruksarbetare, alltifrån John Steinbecks roman Vredens druvor  (1939), till bildandet av National farm workers association i Central Valley på 60-talet, fram till i dag, när papperlösa barn arbetar långa dagar bland giftiga kemikalier under det ständiga hotet från migrationspolisen Ice.

Som landets två mest befolkade stater är Texas och Kalifornien varandras spegelbilder, även om nationella mytologier insisterar på att de är varandras motsatser. En tumregel är att om man delar upp amerikaner längs konstgjorda gränser leder det till en misslyckad analys. Ingenstans är detta tydligare än i frågan om religion.

Texas har fler vita evangelikaler än Kalifornien, men den här jämförelsen underskattar både storleken och inflytandet hos Kaliforniens evangelikala gemenskap. De minst sex miljoner vita evangelikalerna i Kalifornien är fler än hela befolkningen i de flesta amerikanska delstater. Att den politiska evangelikalismens ledstjärna, Ronald Reagan, var kalifornier är ingen slump – vita evangelikaler i Kalifornien brukar vara betydligt mer välbärgade än sina sydstatliga kusiner och utövar därför betydligt större nationellt politiskt inflytande. Reaktionär kristendom är inte något som Silicon Valleys tech-oligarker behövde åka till Texas för att hitta.

Läs mer
En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.
Utrikes 11 december, 2025

Den texanska ideologin

Men Turner har rätt i att teknikoligarkernas flytt till Texas indikerar en verklig samhällskris. Vad som pågår är att ett fåtal individer har förvärvat en rikedom som är så stor att den, likt ett massivt svart hål, kan kröka verkligheten runt sig. Peter Thiel, Elon Musk och oljemiljardären Tim Dunn förenar inte två skilda ideologier, utan förverkligar i stället sin inbillade Texasvision genom kapitalets råstyrka. 

Reaktionär technokristen nationalism kan för närvarande härska i Texas, men det är ett elitprojekt som saknar djupa rötter. Det kan ryckas upp, men bara om vi lägger enkla generaliseringar åt sidan och i stället möter världen som den verkligen är.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 19 december, 2025

Färgsprakande floskelfest med ”daddy issues”

Krigarhövdingen Varang är ond men förförisk. Foto: 20th Century Studios/Disney.

James Camerons blå befolkning väckte en gång miljoner biobesökares världssamveten. 13 år och 400 miljoner dollar senare serveras en familjesåpa med vapenskrammel.

Na’vi-folket är hotade och denna gång kommer faran inte enbart från människorna på planeten Jorden. I den tredje delen av James Camerons Avatar uppstår en ohelig allians mellan kolonisatörerna och den eldsdyrkande Mangkwan-klanen. Deras annars blå kroppar är täckta av aska från den vulkan de flyttat in i efter att ha vänt urmodern Ewyas hav och skogar ryggen. Askfolket predikar inget kumbaya med naturen, bara våld och dominans. Perfekt för människorna, som återigen tvingas slåss mot Na’vis hemmasnickrade pilbågar och skvadroner av vilda djur i jakten på Pandoras naturresurser. 

För 400 miljoner dollar hade man önskat mer fokus på de existentiella frågorna i stället för att förfalla till familjegnissel.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 19 december, 2025

Sluta vänsterdeppa – mycket i världen blir bättre!

Det brasilianska Arbetarpartiets Lula da Silva ser in i en förhoppningsvis ljus framtid. Foto: Andre Penner/AP/TT.

Är du för stressad för att läsa det här brevet, för att du ännu inte köpt julklappar än? Lugnt, tryck bara här så löser det sig.

Nå, var var vi.

Hoppas att du har en fin december. Jo jag vet att det är den mörkaste någonsin. Men tänk på att det är ljust någon annanstans!

Förlåt men jag ser bara en massa dysterhet överallt. Trots att det finns mycket som faktiskt går åt rätt håll.

Låt oss börja med det tråkiga: grön energi. År 2024 var 92,5 procent av all ny elkapacitet förnybar, med en rekordökning på 585 gigawatt. Snart kommer sol och vind att passera kol som världens dominerande energislag. Hurra!

Nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Visst gör radikalhögern framsteg, men den dominerar knappast. Politiken har snarare brutits upp i tre delar – en rödgrön, en liberal och en högerpopulistisk – och ingen av dem är stark nog för att vinna majoritet. Det gör politiken oförutsägbar och ineffektiv, men lämnar även plats för vänstersegrar.

Den franska vänstern vann faktiskt valet våren 2024, även om den inte släpptes fram till makten. Och i år har uttalade socialister vunnit i Danmark och New York, med levnadsomkostnader som huvudfråga – ett område där vänstern har bäst svar. Det bådar gott inför kommande storstadsdrabbningar. Latinamerika fortsätter att vara en stark kontinent, med vänsterstyren i stora länder som Brasilien, Colombia och Mexiko.

Den globala arbetslösheten ligger stabilt på fem procent, vilket är historiskt lågt. I OECD har reallönerna börjat öka igen efter covid- och inflationsdippen, Och även om ojämlikheten har fortsatt öka inom länder så minskar den mellan länder, tack vare de enorma ekonomiska framstegen i stora delar av världen – inte minst stora länder som Kina, Indien, Thailand och Indonesien.

Därför har medellivslängden globalt ökat från 66,8 till 73,5 år på 25 år, vilket beror på halverad barnadödlighet, bättre sjukvård, framsteg mot infektionssjukdomar som hiv och malaria, högre levnadsstandard, och lägre dödlighet i arbetsplatsolyckor.

Sådana siffror avfärdas ibland som ”liberala”, men det är en absurd tanke att socialister inte skulle glädjas över att människor är friskare och lever längre. Och på vissa håll syns en ljusning även i kampen mot ojämlikhet – Brasilien införde i fjol en skatt på jätterika och skatteflykt, och OECD:s globala minimiskatt för multinationella bolag är nu införd i över 50 länder, däribland flera EU-stater.

Kort sagt: allt är inte skit. Så nu ser vi fram emot ett valår av kamp och glädje.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Varför efterlysa debatt men ignorera solidaritetsrörelsens argument?

Samtal från Socialistiskt forum 2025. Från vänster: Jacob Lundberg, Flamman, Fayyad Assali, Rättvisa för alla, John Hörnquist, skribent, Somar al Naher, frilansjournalist. Foto: Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

På Socialistiskt forum i Stockholm 29/11 arrangerade Flamman debatten ”Kan vänstern och Palestinarörelsen bli vänner igen?”. Trots invändningar mot frågeställningen debatterade Somar al Naher (ETC), Fayyad Assali (Rättvisa för alla) och undertecknad. Efteråt skrev Flammans Leonidas Aretakis och Al Naher var sin ledare – som inte alls behandlade samtalet de beskriver som så viktigt, utan de som inte deltog (!) i det. Samtal är viktiga så jag upprepar kritiken som diskuterades – och hörts länge från aktivister och engagerade. 

En inkonsekvent antirasism som bortser från koloniala sammanhang. Inget folkmord – eller stöd till folkmord – är möjligt utan avhumaniserande rasism mot de som mördas, eller demonisering av de som protesterar och gör motstånd. De senare har utmålats som drivna av antisemitism och extremism, inte antikolonialism/antirasism. Ledarsidorna har bara delvis invänt mot den inramningen, och ibland direkt underblåst den. 

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort. De har betonat att ockupationen är grundproblemet och motsatt sig folkmordet – men vägrat försvara rätten till motstånd eller diskutera hur dess desperata former, som så ofta för antikoloniala rörelser, påverkats mer av palestiniernas extrema underläge än av ideologi, när väst ignorerat allt fredligt motstånd

Man kan kritisera våld mot civila och motståndsrörelsers politiska program utan att reducera även folkrättsligt motstånd mot ockupation och folkmord till terrorism, men det har ledarsidorna inte gjort.

Samtidigt har olika måttstockar använts för antisemitism (den kolonialt anstrukna IHRA-definitionen) respektive rasism mot araber och muslimer, och judiska vänsterrösters och solidaritetsrörelsens kritik mot detta har ignorerats.

Den bosättarkoloniala logik som får så många israeler att stödja apartheid och folkmord har avfärdats som ”amerikanska modeord”.  Och imperialistiska strukturer som förklarar västs stöd till just en bosättarkolonial form av sionism, som gynnar västs militära och geopolitiska intressen i regionen (självklara utgångspunkter för ledande forskare och USA:s nationella säkerhetsstrategier) har avfärdats som antisemitiska konspirationsteorier. Detta gör konflikten obegriplig och stärker de rasistiska förklaringar som återstår, när materiella analyser underkänts.  

En inkonsekvent syn på folkrätt och rätt till motstånd. Rysslands invasion av Ukraina hanterade ledarsidorna helt annorlunda. De stödde genast sanktioner mot Ryssland och vägrade spela med i narrativ om extremism bland ukrainare. Men Israel har dödat, förtryckt och fördrivit palestinier sedan 1948, och ockuperat Västbanken och Gaza sedan 1967. Först efter en tids folkmord började ledarsidorna kräva sanktioner även för det. Och där de genast tog ställning för västs militära stöd till Ukraina, har de bejakat västs terrorstämpling av palestinska och libanesiska motståndsgrupper. Och avfärdat de som krävt att folkrättens rätt till motstånd mot ockupation ska gälla också i Mellanöstern, som terrorkramare. 

Många etniska svenskar, även till vänster, är så vana vid de dubbla måttstockarna att de knappt ser dem. Men för allt fler insatta – särskilt med rötter i det globala Syd – är de oacceptabla. Under kampen mot apartheid i Sydafrika var en mer konsekvent linje svensk regeringspolitik – den borde kunna försvaras av vänstertidningar även idag. 

Om Flamman och ETC slutade osynliggöra/misstänkliggöra alla som kräver det – särskilt aktiva som själva utsätts för folkmordsrasismen – skulle debatten bli mer framåtsyftande. Särskilt om redaktionerna lärde lite av dem och släppte fram dem på sina ledarsidor.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

John Hörnquist tycker att jag borde ha skrivit en ledare där jag ställde mig till doms över vårt panelsamtal på Socforum den 29 november. Det tycker jag själv hade varit ohövligt. Samtalet blev lyckat och välbesökt, vilket visade vikten av att bjuda in meningsmotståndare, och det räckte bra så. Men jag besvarar gärna hans argument.

Det vore väl utmärkt med ett forskningsbaserat samtal om Israels koloniala beteende mot palestinierna, och vi har publicerat flera textertemat. Men på vissa håll har teorin blivit en illa dold ursäkt för att få säga att Israels judiska befolkning borde lämna landet – och möjligen flytta tillbaka till ”New Jersey eller Skåne”. Den sortens grumligheter har tyvärr blivit en vanlig strategi bland folk som hyser impopulära ståndpunkter, för att slippa argumentera för dem. 

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi.

Visst har borgerliga ledarsidor varit inkonsekventa, men jag har också märkt hur sådan kritik mot ”hyckleri” har blivit en metod för att dölja sin egen oförmåga att stå upp för Ukraina. För att bryta det dödläget gäller det att vara konsekvent. Flamman har omedelbart och konsekvent tagit ställning emot både Israels och Rysslands illegala ockupationer och folkmordsambitioner, vilket mindre vänstertidningar som Proletären och Internationalen misslyckats med. Föga förvånande vill Framtidens vänster stoppa vapenstödet till Ukraina.

Jag uppskattar däremot möjligen att hänvisa till ett urval av mitt faktiska skrivande: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14. Jag har också skrivit ett upprop som jag samlat ihop publicister bakom, och kritiserat Israel och försvarat rörelsen i många medieframträdanden. Ett litet urval: 1, 2, 3, 4. Listan över Flammans sammanlagda rapportering skulle bli mångdubbel, så det finns inte utrymme här.

Läs mer

Jag skulle önska att den så kallade ”antiimperialistiska” vänstern var lika konsekventa som vi. Men med sorg har jag däremot sett hur glesa vänsterdemonstrationerna för Ukraina är, när vi varit så duktiga på att protestera mot krig, inklusive sådana Sverige höll sig utanför och kritiserade, som Irak och Vietnam. Och den enda förklaringen som håller är att man bara vill stå på motsatt sida om USA.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 19 december, 2025

Välj inte vapen framför välfärd

För upprustning finns alltid pengar. Tystare blir det när det handlar om vård, omsorg och klimat. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Vi lever i upprustningens tid. Sverige och Europa rustar till nivåer vi inte sett sedan kalla kriget. Upprustning framställs som det enda rationella och den som ifrågasätter avfärdas som naiv eller illojal. 

Vi ser årliga höjningar av försvarsbudgeten, oftast kompletterade med extramiljarder. I Sverige har försvarsutgifterna ökat med 179 procent mellan 2014 och 2024, från 45 till
125,5 miljarder kronor. 2025 uppgår anslagen till 143 miljarder och 2026 till 175 miljarder. 

Regeringen vill lånefinansiera försvaret uppemot 300 miljarder till 2034. Samtliga riksdagspartier står bakom. När Nato i år beslutat om 5 procent av BNP till 2035 kommer kostnaderna att behöva öka ännu mer. Samtidigt lämnas helt avgörande samhällsutmaningar lokalt, nationellt och globalt utan verkliga åtgärder.

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler.

Klimatkrisen fortsätter att rasa fram med torka, översvämningar, stormar och bränder. Konsekvenserna har varit tydliga länge: brist på mat och vatten, naturkatastrofer, väpnade konflikter och människor som tvingas på flykt. De som drabbas hårdast är människor i fattigdom, urfolk och önationer. Kvinnor och flickor görs särskilt utsatta. Samtidigt är frånvaron av handling från dem med makt att agera smärtsamt tydlig. 1,5-gradersmålet liknar allt mer en utopi.

Parallellt med detta urholkas välfärden. Sjukvård, omsorg och skola lider av personalbrist och ohållbara villkor. Kvinnor i lågbetalda yrken bär välfärden på sina arbetsskadade axlar och bär sedan samhället obetalt när systemen sviker. Undersköterskor, Sveriges största yrkesgrupp där 88 procent är kvinnor, är sjukskrivna dubbelt så ofta och dubbelt så länge som andra. En studie från 2021 visar att om den obetalda omsorg som anhöriga, främst kvinnor, täcker upp för skulle utföras av undersköterskor, skulle kostnaden för staten bli 194 miljarder kronor per år. Kvinnor betalar med sin hälsa och ekonomi.

Investeringar som räddar liv, förebygger väpnade konflikter, minskar fattigdom och stärker kvinnors rättigheter prioriteras bort. Sverige har lämnat enprocentsmålet och följer trenden i bland annat Storbritannien, USA, Frankrike och Tyskland. Det globala biståndet sjönk 2024 med över 7 procent med katastrofala följder för människors liv, hälsa och framtid. 

Till klimatomställning, bistånd och välfärd sägs pengar saknas men när det gäller militär upprustning gäller andra regler. 2024 spenderade världens stater rekordhöga 2 718 miljarder dollar på militära utgifter, mer än tio gånger så mycket som på bistånd. Militären är dessutom en enorm klimatbov vars utsläpp inte ens rapporteras inom Parisavtalet.

Läs mer

Beslut om försvars- och säkerhetspolitik fattas i hög grad av män och män är även de som gynnas av militära satsningar. Män utgör en stor majoritet av anställda inom militären, liksom inom försvarsindustrin. För att inte tala om ägarna. Saabs aktie har stigit med 343 procent på tre år.

Vi lever inte bara i en tid av militarisering utan också av nationalism, repression och ett bakslag mot kvinnors rättigheter. Det är ingen slump, de hänger ihop och förstärker varandra.

Frågan vi alla behöver ställa oss är: vem vågar ställa sig i opposition mot militariseringen, och vad är priset för att låta bli?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 18 december, 2025

Stormens utveckling instiftar kulturpris: ”Målet är att Ranelid blir arg”

Mecenat. Konstnären Liv Strömquist driver podden Stormens utveckling tillsammans med Ola Söderholm och Jonatan Unge. Nu har de tillsammans startat ett nytt kulturpris. Foto: Ida Persson/SvD/TT.

Podden Stormens utveckling, som består av Ola Söderholm, Liv Strömquist och Jonatan Unge, startar ett nytt kulturpris. ”Vi vill ge tillbaka till andra”, skriver Liv Strömquist till Flamman.

Den populära samhällspodden Stormens utveckling instiftar ett nytt kulturpris. Det meddelar Ola Söderholm i sociala medier via ett mobilfoto av en datorskärm.

Stormens utveckling-priset, som det ska heta, ”delas ut en gång om året till någon eller några vars verksamhet förtjänar att uppmuntras”. Priset består av ett verk av konstnären Liv Strömquist samt 50 000 kronor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 18 december, 2025

Irans vattenkris visar varför kommunismen behövs

En misse ser ut över den uttorkade Zayandehfloden i iranska Esfahan, den 1 december 2025. Foto: Hozi/MEI/Sipa.

Irans handfallna svar på vattenkrisen borde vara en varning för alla. När allt fler samhällen ställs inför planetära hot, så kommer åtgärder som en gång framstod som drastiska eller utopiska att ses som sunt förnuft.

Var, i dagens värld, finns en plats där alla våra motsättningar och kamper för överlevnad sammanstrålar? Det är inte Gaza, Ukraina, Sudan eller ens i bedrägericentrumen i norra Myanmar. Det är Teheran.

Irans huvudstad räknar ned till ”dag noll”, då vattnet helt enkelt tar slut. Och staden är inte ensam. Större delen av Iran är på väg mot ”vattenkonkurs”, när efterfrågan permanent överstiger den naturliga tillgången. Irans president Masoud Pezeshkian talar nu om att flytta huvudstaden och evakuera nästan tio miljoner människor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)