I år är det 30 år sedan den sista delen av Peter Weiss trilogi Motståndets estetik gavs ut. Det finns anledning att reflektera över detta märkvärdiga stycke prosa, den syntes författaren konstruerat av konst och politik som saknar motstycke åtminstone i svensk litteratur. Berättelsen tilldrar sig i princip under andra världskriget, en nog så tacksam tid att ta itu med ur dramatisk synpunkt. Jaget i böckerna har många erfarenheter gemensamma med författaren. Det är ingen ordinär berättelse som bjuds, läsaren dras in i en politisk väv av motstånd mot fascismen.
Vi följer en grupp människor vars liv präglas just av detta motstånd. Det är också en bildningsroman som tar sin början i den tyska arbetarrörelsens nederlag mot nazismen, fortsätter över erfarenheterna från inbördeskrigets Spanien, en exil i de revolutionära traditionernas Paris och senare i anpassningens Sverige. Författarens alter ego strävar energiskt efter bildning för att ställa sina kunskaper i kampens tjänst. Särskilt intressant är just skildringen av flyktingtillvaron i Stockholm.
Tack vare att huvudpersonens far, som är jude, har innehaft en uppsatt position går det att ordna fram livräddande rekommendationer. Metallindustriarbetarförbundet hjälper också till att skaffa honom ett arbete vid Separatorfabriken på Kungsholmen. Krigsindustrin skriker efter material och det behövs folk vid svarvbänkar och i montagehallar men han kommer på sin höjd ifråga för en provanställning som springpojke och hantlangare med lägsta möjliga lön.
Porträttet av Bischoff, den tyska motståndskvinnan, direkt taget ur verkligheten och skickligt slipat av Weiss, lyser kanske starkast av alla personer vi möter. Hon som redan som barn springer med komprometterande material genom polisspärrar, exemplariskt trogen partiet, vars liv ingår i en kedja av förpliktelser. Hon som häktas i Stockholm och får en pennstump insmugglad till sig genom en ventil av välvilliga byggnadsarbetare. Hon som förs på en märkvärdig promenad runt om i staden av en polissyster men är klok och disciplinerad nog att inte rymma trots att åtskilliga möjligheter ges, för att lite senare oväntat friges.
Peter Weiss skildrar suveränt det fint spunna nätet av trådar mellan myndigheter och makten i Stockholm och Berlin. Det diskreta sättet att arbeta utan insyn. De tänjbara förordningarna, tvetydigheterna och anpassningen får flyktingarna att sväva i ovisshet över hur länge de får stanna och vad som kan orsaka en utvisning leder till en omfattande paranoia. Skildringen av Stockholms flyktingvärld under kriget framstår som mycket trovärdig, författaren och undertecknad kan hänvisa till gemensamma referenter, eftersom också min familj var inblandade i dessa sammanhang.
Motståndets estetik är inte till sitt utförande något
lättillgängligt verk, första delens första mening i den minutiöst noggranna beskrivningen och analysen av konstverket Pergamonfriserna upptar nio rader innan andningspaus ges i form av en första punkt. Det krävs bitvis stor koncentration för att läsa böckerna, men den som kämpar vidare med texten blir rikt belönad. Man tycker sig ha klivit upp ur ett historiskt och konstnärligt bildningsbad.
Trilogin gavs ut 1975-81 på Suhrkamp Verlag i Frankfurt och samtidigt i Sverige på VPK:s Arbetarkultur. Peter Weiss visste vad han gjorde när han både markerade politisk tillhörighet och demonstrerade inför partiledningen i DDR att det svenska partiet inte lade sig i en kritisk granskning av Sovjet. Inte förrän 1983, efter Peter Weiss bortgång, kom böckerna ut i DDR, hela upplagan köptes omedelbart upp av kulturdepartementet.
Peter Weiss har som sagt mycket gemensamt med den unge mannen i böckerna. Han kom som 23-åring till Sverige år 1939 och sov någon natt på min farmors soffa i likhet med så många andra flyktingar. Fadern var jude och familjen hade tvingats fly från Tyskland, över England och Schweiz till Tjeckoslovakien där Peter Weiss studerade konst. Han var bosatt i Sverige men verkade främst i både Väst- och Östtyskland. Kritisk till bägge systemen, ständigt sysselsatt med diskussionen; Hur förverkliga en human socialism? Hans dagböcker byggda på omfattande anteckningar genom åren publicerades 1981-82 och kommer i år ut på CD-ROM i Tyskland i en ny och utvidgad utgåva. Han var också verksam som målare, filmare och dramatiker.
I vår tids snuttifiering och redogörande för händelser medan de pågår tappar vi mycket av perspektiv och analys. Det gör det svårt att knyta ihop de historiska sambanden. Göran Greider i all ära, men saknaden efter någon som i vår tid tar ett likartat grepp som
Peter Weiss infinner sig. Någon som med samma exakthet, skärpa och omutlighet går på djupet i beskrivningen av de senaste 30 åren.
