Mycket feministiskt tänkande, särskilt i den radikalfeministiska traditionen, kretsar kring reproduktionen av mänskligt liv. Eftersom förtrycket av kvinnan i stor utsträckning handlar om kontrollen över barnafödandet måste vi även försöka hitta lösningarna i hur vi organiserar familjelivet.
En känd feministisk utopi är den Shulamith Firestone tecknar i The dialectics of sex. Firestone härleder, likt många andra radikalfeminister, förtrycket av kvinnan till hennes plats i reproduktionen. Familjen växer fram som en nödvändighet kring uppfödandet av barn. I samhället efter den socialistiska och feministiska revolutionen, menar hon, har tekniken potential att befria kvinnan från barnafödandet och därmed också från familjen och vår underordning i den.
Precis som arbetarklassen måste ta kontroll över produktionsmedlen måste kvinnorna ta kontroll över reproduktionsmedlen
Firestone är inte någon blind teknikentusiast. Hon inser att reproduktionsteknologin i det kapitalistiska patiarkala samhället knappast kommer att användas till kvinnornas fördel. Revolutionen är nödvändig för att tekniska landvinningar ska kunna komma i kvinnornas tjänst. Precis som arbetarklassen måste ta kontroll över produktionsmedlen måste kvinnorna ta kontroll över reproduktionsmedlen. Detta innefattar inte bara kontrollen över den egna kroppen utan även kontrollen över de samhällsinstitutioner som omger födandet och fostrandet av barn.
När man ser på var reproduktionsteknologin har tagit oss i dag känns Firestones utopi avlägsen. Surrogatmödraskap håller på att normaliseras som ett sätt för rika kvinnor i karriären att skaffa barn och för fattiga kvinnor att tjäna pengar. ”Sjuka historier” om miljardärer som skaffar dussintals barn via surrogat för att sedan låta dem uppfostras av nannys blir allt vanligare. Det följer den kapitalistiska logiken – barnen är en konsumtionsvara, någonting man kan samla på och ha produktionsmål kring. Ett exempel är den ryska miljardärshustrun Kristina Ozturk som i skrivandets stund har skaffat 22 barn via surrogat och har uttryckt önskan om 105. Hennes man har skapat sig ett effektivt harem – surrogatmammorna föder hans barn och barnflickor tar hand om dem så hans fru kan vara pigg och fräsch. Egentligen är det inte så konstigt, för om det är möjligt att skaffa obegränsat antal barn så kommer någon att göra det. Barnen är en konsumtionsvara och en statussymbol.
Än så länge är det få feminister som tycker att det finns något feministiskt med surrogatmödraskap, åtminstone i Sverige. Tyvärr är det nog bara en tidsfråga innan det ses som en självklar lösning för kvinnor att kunna få både en karriär och en familj, det som männen alltid haft tillgång till. Kajsa Ekis Ekman konstaterar i sin bok Varat och varan att feministiska argument ofta används för att legitimera surrogatmödraskap:
”Denna ’feminism’ bygger på […] antagandet att kvinnan inte hör ihop med sin egen kropp och i förlängningen inte heller med det barn hon föder. Att barnet inte är en del av kvinnan och att det som händer i kvinnans kropp inte heller händer henne, utan bara hennes kropp. Och än mera – att jagets frihet står i motsats till kroppens”.
Surrogatmödraskapet erbjuder en falsk utopi, där vissa kvinnor kan köpa sig fria från sin biologi och på så sätt bli ”män”, i bemärkelsen att de får tillgång till privilegiet att ha en familj, föra sina gener och sitt namn vidare utan att behöva betala priset. Det är den liberalfeministiska utopin, den om att kvinnan ska vara fri från sin kropp och kunna uppträda i samhället som man. Det är inte svårt att förstå den här drömmen, varken i Firestones vision eller i vår samtid. Att befria kvinnorna från sin biologi framstår som en möjlig lösning på det patriarkala förtrycket. Denna lösning skulle dock innebära att kvinnorna behövde göra avkall på det som definierar vår sociala position, att kräva rättigheten att slippa vara kvinnor snarare än att kräva rättigheter som kvinnor.
Kvinnor som reproducerar sig på sätt som inte passar honom har straffats och deras barn har uteslutits ur samhället
Det är lätt att bli svartsynt när man betraktar vart reproduktionsteknologin har tagit oss i dag; den har gett män helt nya sätt att konsumera och kontrollera kvinnor. Men det finns andra möjligheter som kommer med den nya teknologin. Den mest samhällsomstörtande är möjligheten att avskaffa ”faderskapet”, denna institution som varit så central i den patriarkala ideologin och så förödande för kvinnors rätt till sina kroppar och utövande av moderskap på kvinnors villkor.
”Kvinnor lider med andra ord inte av penisavund, män lider av fittavund” skriver Valerie Solanas i Scum-manifestet. Med detta som utgångspunkt kan vi förstå faderskapet som fenomen. Att det är kvinnorna som föder barn är ett faktum som retat mannen genom historien, och därför har det varit viktigt för honom att skaffa sig kontroll över reproduktionen. Kvinnor som reproducerar sig på sätt som inte passar honom har straffats och deras barn har uteslutits ur samhället. Ordet ”horunge” är en vanlig förolämpning om syftar till ett barn som blivit till genom ”hor”, utomäktenskapligt sex. Ett barn vars existens inte välsignats av en man.
Att kontrollera kvinnor är att kontrollera livet
I Kvinnoporten av Gunilla Carlsson finner jag en radikalfeministisk historieskrivning om faderskapets uppkomst:
”Kvinnan har alltid, från tidernas begynnelse, vetat vilka barn hon varit mor till. Nu kunde mannen också skaffa sig kännedom om vilka han var far till. Tidigare hade allt släktskap räknats på moderns sida, nu kunde släktskap börja räknas på mannens”.
Carlsson kopplar, likt många andra radikalfeminister, framväxten av det moderna patriarkatet till mäns insikt om sin roll i det reproduktiva systemet. Det som innan framstått som ett mysterium blev nu någonting de kunde kontrollera, vilket i praktiken innebar att kontrollera kvinnorna. Männen lade beslag på barnafödandet genom religionen – Athena föds ur Zeus huvud, Eva ur Adams revben.
Men kärnfamiljen erbjuder inte män någon socialisering in i en modersroll. Snarare är det en arena för mannen att utöva sin patriarkala makt oemotsagd
Försöken att göra kvinnans bidrag till reproduktionen oviktigt har varit många – i Aristoteles beskrivning av reproduktionen är kvinnans bidrag det passiva menstruationsblodet, medan mannens är den aktiva sperman. Klipp till i dag när befruktningen beskrivs som en fråga om spermier som ”tävlar” om att komma fram till det passiva ägget, när sanningen i själva verket är att ägget både lockar till sig spermierna och väljer vilken hon ska släppa in.
I och med upptäckten av faderskapet kunde män bestämma vilka barn som skulle räknas och inte, och de gjorde det med besked. Att kontrollera kvinnor är att kontrollera livet, och mannens herravälde över jorden började med herraväldet över kvinnan.
Att avskaffa faderskapet är en avlägsen tanke i den feminism som dominerar i dag. Snarare är strävan den motsatta; män ska till varje pris förmås bli bra föräldrar. Om vi bara fortsätter med vårt lirkande kommer männen en dag att kunna ta kvinnornas roll i familjen (fast på ett manligt sätt såklart). Ofta sker detta uppmuntrande av faderskap på kvinnors och barns bekostnad. Pappa måste ges utrymme att vara en bra pappa, att ”göra på sitt sätt” och så vidare. Männen kan hålla feminismen gisslan genom synen på pappan som nödvändig inte bara för barnens välbefinnande utan för det feministiska familjeprojektet. Allting blir beroende av mannens vilja, av att han ska dela intresse med kvinnan. Därför måste feministerna övertyga männen om att deras lycka hänger ihop med vår, om att de också kommer att frigöras med jämställdheten.
Men kärnfamiljen erbjuder inte män någon socialisering in i en modersroll. Snarare är det en arena för mannen att utöva sin patriarkala makt oemotsagd. Att avskaffa fadersmakten skulle inte behöva innebära ett slut för mäns deltagande i sina barns liv, däremot skulle det innebära ett slut på att män kan använda sin fadersrätt för att göra livet surt för barn och deras mödrar. Att avskaffa fadersrätten skulle snarare innebära förbättrade förutsättningar för ett positivt faderskap – män skulle tvingas göra sig nyttiga i familjen snarare än att äga en naturlig rätt till den. Alla män skulle inte vara intresserade av detta, precis som alla män i dag inte är intresserade av att delta i ett jämställt familjeliv. Skillnaden är att han då inte skulle kunna dominera mamman och barnen genom sin fadersrätt.
Att avskaffa fadersrätten skulle snarare innebära förbättrade förutsättningar för ett positivt faderskap
I dag väljer fler och fler kvinnor att skaffa barn på egen hand. I takt med detta kommer också en del av skammen att tvättas bort från den ensamstående mamman. Det kan återigen bli tillräckligt att ett barn är önskat av dess mor, utan att en man behöver välsigna det. Att skaffa barn på egen hand öppnar också upp för andra samlevnadsformer kvinnor emellan. Kärnfamiljen utgör ofta en isolerad enhet som sluter sig för omvärlden där kvinnan får gå ensam med allt arbete och all den skam som arbetet hon inte hinner utföra skapar. Den självstående kvinnan har ingen patriarkal heder att försvara och är därför fri att söka stöd i andra utan att behöva riskera att avslöja familjens (mannens) hemligheter. Kvinnan och barnet är inte en sluten enhet, utan vänd ut mot världen.
Detta är emellertid bara ett steg på vägen – med teknikens hjälp kommer vi i framtiden kunna avskaffa även det biologiska faderskapet. Det pågår i dag forskning på möjligheterna att skapa könsceller med arvsmassa från andra mänskliga celler, vilket i praktiken skulle innebära att två kvinnor kan skaffa biologiska barn med varandra. Detta är en fantastisk möjlighet att helt återföra makten över reproduktionen till kvinnorna.
Feminismen behöver röra sig ifrån den här synen, där mannens dominans framstår som en slump snarare än som ett resultat av just denna härsklystnad
Betydelsen detta skulle kunna ha för samhället i stort är svår att föreställa sig. Makten över reproduktionen är en så självklar baslinje för resten av samhället att vi sällan reflekterar över det, ändå betyder det allt. I den feminism som dominerar i dag är det få som föreställer sig att kvinnor i maktposition skulle vara kapabla att bygga ett annat samhälle än det som männen hittills har lyckats skapa. Tvärtom får man ofta höra att kvinnor skulle vara exakt lika krigiska, grymma och profittörstande som de rika män som i dag förstör människans hälsa och vår planet.
Feminismen behöver röra sig ifrån den här synen, där mannens dominans framstår som en slump snarare än som ett resultat av just denna härsklystnad, av att mannen historiskt har behövt hävda sin plats som herre över livet och därmed över kvinnan. Jag tror att kvinnornas närhet till livets början och villkor betyder någonting – kvinnor vet vad livet kostar och blir därför mindre benägna att offra det.
Avskaffandet av faderskapet skulle inte bara innebära avskaffandet av idén om mäns naturliga rätt att dominera kvinnor och livet kvinnor skapar – utan i förlängningen också mäns rätt att äga och dominera världen.
UTOPIER
Artikeln är en del i Flammans serie om utopier. Samtliga delar hittar du här:
Leonidas Aretakis: ”En tamilsk konstnär lärde mig att drömma igen”
Evelina Johansson Wilén: ”Familjen måste vridas ur kapitalets grepp”
Jonas Sjöstedt: ”Tolv förslag för ett socialistiskt Sverige”
Mathias Wåg: ”Vänstern behöver en kommunistisk horisont”
Ola Andersson: ”Den goda staden är jämlik och tät”
Fanny Åström: ”Farväl till faderskapet”
