Berättelsen är skriven som en serie korta vinjetter, som utspelar sig växelvis före och under invasionen. En av dem utgör ett vittnesmål från cellen på specialförvaret, från de sista dagarna i fosterlandet och från vardagen som antikrigsaktivist i exil. Daria Serenko berättar oftast i prosaform men ibland radbrutet i form av dikter eller listor. De senare partierna förstärker känslan av en text skriven i hast, på det material som råkar finnas tillgängligt (en rastgårdsvägg, en anteckningsbok som ser tillräckligt harmlös ut för att få med sig den in i cellen) och i den form som den akuta situationen kräver.

Ofta skymtar en bitsk humor fram – i mötena med andra fångar på specialförvaret, i regel ickepolitiska, eller när en misogyn högerradikal rörelse försöker blockera hennes försändelser, men misslyckas och i stället röjer sin egen identitet. Jag läser det som en nödvändig uppkäftighet – Serenko vet att frihetsberövandet syftar till att döda aktivisten i aktivisten, och hon vägrar låta det ske.

Som kontrast lyser texterna från efter krigsutbrottet av hopplöshet och en oförsonlig vrede. Daria Serenko vill se fosterlandet brinna och konstaterar utan omsvep: ”Jag kommer att få ett hem först när det står i lågor”. Den svarta humorn finns förvisso kvar när kriget är ett faktum, exempelvis i en rasande rimdikt som drömmer fram Putins död (”Morgonsolen rund och röd / önskar dig en plågsam död”). Men i krigets verklighet är texten mörkare, och döden mer närvarande. Den ryker ur nybyggda krematorier och tar sig in i lungorna på befolkningen; den finns på bild i Telegramtrådar; den kommer ur munnen på en ultranationalistisk filosof, som sedan i ett ödets ironi får se sin dotter sprängas i luften; den presenteras i form av självmord som en sista möjlighet till politisk handling, men utan utsikter att åstadkomma förändring.

En fråga som löper genom texten, ibland utskriven och ibland bara som en underton, är risken att själv bli det monster hon kämpar mot. ”Vi har smält ihop med våldet i våra försök att stoppa det”, skriver Serenko vid ett tillfälle, och senare: ”Den här texten är monstruös, den skrivs av ett monster och den handlar om monster”. Det är en av många frågor i texten som har giltighet även bortom Rysslands politiska landskap.

Under läsningen tänker jag mycket på att hålla i och härda ut i politisk aktivism, oavsett om det rör sig om Rysslands orättfärdiga krig, den pågående etniska rensningen i Gaza eller allt som är i förfall här hemma. Daria Serenko erbjuder inte några svar, och kanske inte heller något vidare hopp. Trots det är Jag önskar mitt hem aska en tacksam tankekamrat – mot slutet av boken finns till och med instuderingsfrågor! – för den som precis som hon försöker verka för en uthärdlig framtid.

Som jaget själv beskriver det är varje text om terrorn en tunn och skör pil. Oftast träffar den fel eller blir nedskjuten i flykten. Men det gäller att fortsätta skicka iväg dem, i hopp om att till sist träffa målet – eller åtminstone att projektilen plockas upp av en kamrat.