1.
Min familj kurar ihop sig bakom dörren klockan fyra på morgonen, osäkra på om vi ska öppna eller inte, för främlingen som står där i bara pyjamasbyxor, som bankat på dörren i åtminstone fem minuter och väckt hela hyreshuset. När han ser hur ljuset tänds börjar han ropa genom dörröppningen.
”Kommer ni ihåg mig? Jag hjälpte er att frakta ett kylskåp från Pridnestrovje. Minns ni? Vi pratade om Pasternak i bilen. I två timmar! De bombade sjukhuset i natt. Min syster är sjuksköterska där. Jag stal en lastbil och tog mig över gränsen. Jag känner ingen annan. Får jag ringa ett samtal?”
Och barfota klev så kriget in i min barndom för två decennier sedan, i form av en halvnaken, andfådd man på telefonen, ett offer för en av de första postsovjetiska ”humanitära interventionerna”.
2.
Under ett besök i Ukraina nyligen stämde jag träff på ett fik med min vän, poeten Boris Chersonskij, för att diskutera Pasternak (som om vi inte pratade om annat i den här delen av världen). Men när jag gick ned för trottoaren nio på morgonen var borden på uteserveringen omkullvälta och det låg bråte utspritt på gatan från byggnaden som bombats.
En grupp människor och några lokala medier hade samlats runt Boris som offentligt fördömde bombdåden och ännu en av Putins så kallade humanitära insatser. Vissa applåderade, andra skakade ogillande på huvudet. Några månader senare sprängdes Boris lägenhet i luften: dörrar, golv och fönster.
Det finns många historier som liknar denna. De traderas snabbt och kortfattat innan man plötsligt byter samtalsämne.
”Sanna krigsskildringar”, skrev Orwell, ”godtas aldrig av dem som inte själva deltar”.
När amerikaner frågar mig om händelseutvecklingen i Ukraina tänker jag på följande rader i en av Boris dikter:
folk i staden bär omkring på sprängämnen
i plastpåsar och små resväskor.
3.
Under de senaste tjugo åren har Ukraina styrts av ett rysktalande öst och ett ukrainsktalande väst. Med jämna mellanrum utnyttjar myndigheterna ”språkfrågan” för att hetsa till våld och konflikter, en effektiv distraktion från underliggande problem. Den senaste konflikten uppstod till följd av president Janukovytjs undermåliga styrelseskick. Han flydde sedermera till Ryssland. Janukovytj var allmänt känd som den mest korrupta presidenten som landet någonsin haft. Han anklagades för bland annat våldtäkt och misshandel, brott med rötter långt bak i sovjettiden. Än i dag förekommer i regeringen oligarker och yrkespolitiker med lömska stamtavlor och tvivelaktiga motiv.
När demonstrationer mot Janukovytjregeringen bröt ut 2013 och den allt mer trängda presidenten kort därpå lämnade landet skickade Putin in sina trupper i Krim, ett ukrainskt landområde, under förevändning att de skulle beskydda den rysktalande befolkningen. Snart var området annekterat. Några månader senare skickades ryska, så kallade humanitära trupper in i ännu ett ukrainskt område, Donbass, där ett proxykrig bröt ut.
Gång på gång har annekteringen och aggressionerna motiverats med att man slår vakt om det ryska språket.
Är det ryska språket i behov av sådant beskydd? Som svar på Putins ockupation har många rysktalande ukrainare i stället valt att sluta upp bakom sina ukrainsktalande grannar. När konflikten började förvärras mottog jag följande mejl:
”Jag, Boris Chersonskij, arbetar på universitetet i Odessa och har sedan 1996 ansvarat för institutionen för klinisk psykologi.
Under alla dessa år har jag undervisat på ryska och ingen har någonsin anklagat mig för att ha ”ignorerat” landets officiella språk. Jag talar mer eller mindre flytande ukrainska men eftersom majoriteten av mina studenter föredrar att ha sina lektioner på ryska undervisar jag också på det språket.
Jag är en rysktalande poet; mina böcker har huvudsakligen blivit publicerade i Moskva och Sankt Petersburg, liksom min akademiska forskning.
Aldrig (och jag menar ALDRIG!) har jag blivit förföljd för att jag är rysk poet eller för att jag undervisar på ryska i Ukraina. Jag läser alltid mina dikter på RYSKA och har aldrig upplevt några besvär.
Imorgon kommer jag dock att hålla i min undervisning på det officiella språket, på ukrainska. Detta kommer inte endast vara en föreläsning, det kommer att vara en protestaktion i solidaritet med den ukrainska staten. Jag uppmanar mina kollegor att delta i denna aktion.”
En rysktalande poet som vägrar att undervisa på ryska i solidaritet med ett ockuperat Ukraina. Ju längre tiden gick desto fler mejl började trilla in från poeter och vänner. Från Odessa skrev min kusin Peter:
”Vi är oroliga i själen och vi är rädda, men staden är säker. Då och då kliver någon idiot fram och uttalar sitt stöd till Ryssland, men vi i Odessa har ju aldrig ens sagt att vi är emot Ryssland. Låt ryssarna göra vad de önskar i Moskva, och låt dem älska vårt Odessa så mycket de bara vill – men inte med soldater och pansarvagnar!”
En annan vän, den rysktalande poeten Anastasia Afanasieva, skrev från den ukrainska staden Charkiv om Putins ”humanitära intervention” och värnandet om hennes språk:
”Under de senaste fem åren har jag besökt det ukrainsktalande västra Ukraina sex gånger. Jag har aldrig upplevt någon diskriminering för att jag har talat ryska. Det är en myt. I alla västukrainska städer jag har besökt så har jag talat ryska – i butiker, på tåget, på kaféer. Jag har fått nya vänner. Snarare än ilska har jag blivit bemött med respekt. Jag ber dig: lyssna inte på propagandan, den har som syfte att skilja oss åt. Vi är redan så olika, låt oss inte bli varandras motsatser, låt oss inte starta ett krig på platsen där vi alla bor tillsammans. Den militära invasionen som äger rum just nu är en katastrof för oss alla. Låt oss inte tappa förståndet, låt oss inte ryckas med i rädsla för inbillade hot när det finns ett verkligt hot: den ryska arméns invasion.”
Samtidigt som jag läste alla dessa brev kunde jag inte sluta tänka på hur Boris vägrade att tala sitt eget språk som en protest mot invasionen. Vad innebär det för en poet att vägra tala sitt eget språk?
Är språket en plats man kan lämna? Är språket en mur man kan ta sig över? Och vad finns på andra sidan?
4.
Alla poeter vägrar språkets anstormningar. Det är en vägran som yttrar sig i tystnad, en tystnad som belyser ordens poetiska innebörd – inte så mycket vad ordet uttrycker utan vad ordet undanhåller. Som Maurice Blanchot skrev: ”Att skriva är att vara skrivandet misstrogen, och samtidigt förlita sig helhjärtat på det”.
I dagens Ukraina sätts den här typen av uttalanden på prov. En annan författare, John Berger, skriver följande om förhållandet mellan människan och hennes språk: ”Kanske kan man säga att språket är människans enda hemvist”. Han menade att språket var ”den enda boplatsen som inte är fientligt inställd till människan… Man kan säga vad som helst till språket. Därför är språket en så god lyssnare, och står oss närmare än all tystnad och alla gudar”. Men vad händer när en poet, som en protestaktion, vägrar sitt språk?
Eller mer generellt uttryckt: vad händer med språk i tider av krig? Där abstraktioner snabbt får fysiska egenskaper. Det är så den ukrainska poeten Ljudmila Chersonskaja ser sin kropp när den betraktar kriget som pågår runtomkring henne: inborrad i en människas hals liknar en kula ett fastsytt öga. Även poeten Kateryna Kalytkos krig är en fysisk kropp: ”Ofta kommer kriget och lägger sig mellan er som ett barn / rädd för att lämnas ensam”.
Poesins språk kanske inte kommer att förändra oss, men den visar förändringarna som redan har ägt rum inom oss. Poeten Anastasia Afanasieva skriver i första person pluralis, ”vi”, för att visa hur ockupationen av ett land påverkar alla dess invånare, oavsett vilket språk de talar:
när en fyrhjuling med granatkastare
åkte ner för gatan
frågade vi inte vem är du
vems sida står du på
vi kastade oss på marken och låg kvar där.
5.
Under en annan resa till Ukraina såg jag en av mina gamla grannar, nu invalidiserad av kriget. Han höll ut handen på gatan. Han hade inga skor. Jag skyndade mig förbi och hoppades att han inte hade lagt märke till mig, men det var som om hans tomma hand stannade mig i farten, som om han räckte mig sitt krig.
När jag gick därifrån var det med en kusligt välbekant känsla. Hur lik hans röst, liksom rösterna hos de ukrainska poeter jag talat med, var det afghanska och irakiska folkets röster, människor vars hem mina skattepengar hade förstört.
6.
Under sent 1900-tal blev den judiska poeten Paul Celan ett skyddshelgon för alla de som skriver i tider av djup kris. Celan skrev på tyska och använde sig av ett uppbrutet språk som speglade erfarenheten av att leva i en ny och skändad värld. Samma sak upprepar sig nu i Ukraina, alldeles framför ögonen på oss.
Ta fallet med Ljuba Jakymtjuk, vars familj är flyktingar från Pervomajsk, en av de främsta måltavlorna i Putins senaste ”humanitära intervention”. När jag frågade om hennes bakgrund svarade hon:
”Jag föddes och växte upp i den krigshärjade Luhanskregionen och min hemstad Pervomajsk är nu ockuperad. I maj 2014 blev jag själv vittne till krigsutbrottet… I februari 2015 lämnade mina föräldrar och min farmor den ockuperade zonen efter att ha överlevt krigets fasor. När de lämnade var det under artillerield och de hade bara några påsar med kläder med sig. En av mina vänner, en [ukrainsk] soldat, var nära att skjuta min farmor medan de flydde.”
Om krig och litteratur skriver Jakymtjuk: ”Litteraturen konkurrerar med kriget, kanske även förlorar mot den i kreativitet, och på så sätt förändras också litteraturen av kriget”. I hennes dikter ser man hur kriget klyver själva orden: ”tala inte med mig om Luhansk”, skriver hon, ”det har sedan länge blivit hansk / Lu har jämnats med marken / med den karmonsinröda asfalten”. Den sönderbombade staden Pervomajsk ”har delats i pervo och majsk” och Debaltseves tomma skal har blivit ”deb, alts, eve”. Genom ett prisma av fragmenterat språk får poeten syn på sig själv:
Jag tittar ut mot horisonten
… jag har blivit så gammal
ej längre Ljuba
bara -ba
På samma sätt som den rysktalande poeten Chersonskij vägrar att tala sitt modersmål så länge Ryssland ockuperar Ukraina så vägrar den ukrainsktalande poeten Jakymtjuk tala ett ofragmenterat språk så länge landet fragmenteras framför henne. Genom att ändra på orden, bryta upp dem och lyfta fram deras ljud på ett kontrapunktiskt vis, syftar ljuden på en kunskap som de inte längre bär på. Det brutna ordet, tömt på lexikalisk mening men ändå begripligt för oss, drabbar läsaren med sin stumhet, på samma gång inom och bortom språket.
Att läsa en vittnesdikt som denna blir en påminnelse om att poesin inte bara beskriver en händelse: den är också en händelse.
7.
Vad exakt är poesins vittnesbörd? Poesins språk kanske inte kommer att förändra oss, men den visar förändringarna som redan har ägt rum inom oss. Likt en seismograf registrerar den våldsamma händelser. Miłosz kallade sin berömda text The witness of poetry, ”inte för att vi bevittnar den utan därför att den bevittnar oss”. På andra sidan järnridån beskrev Zbigniew Herbert något snarlikt: en poet är som en barometer för landets psyke. Den kan inte ändra väderförhållandena, men den visar oss hur vädret är.
8.
Är det verkligen möjligt att genom närläsning av diktare visa på något som delas av många fler – landets själva psyke? Tidens musik?
Hur är det möjligt att en diktares ryggrad darrar som nålen på en barometer? Kanske beror det på att hen är väldigt privat av sig; i avskildhet skapar diktaren ett språk som är tillräckligt suggestivt, tillräckligt starkt, att det tillåter hen att tala intimt med många personer på en och samma gång.
9.
Att bo som jag gör, hundratals mil från Ukraina, långt från kriget, här i min bekväma amerikanska trädgård – vilken rätt har jag att skriva om detta krig? Ändå kan jag inte låta bli. Ändå kan jag inte sluta grubbla på orden som mitt lands poeter uttrycker sig med, på engelska, ett språk de inte själva talar. Varför denna besatthet? Mellan raderna finns en tystnad som jag inte råder över. Och fast det är ett annat språk så är tystnaden mellan raderna densamma, där finns en rymd i vilken jag fortfarande ser en familj kura ihop sig bakom dörren klockan fyra på morgonen, osäkra på om de ska öppna eller inte, för främlingen som står där i bara pyjamasbyxor och ropar genom dörröppningen.
Översättning: Michael Larsson
Fotnot
Texten är ursprungligen publicerad 2017 i e-boken Words for war. New poems from Ukraine på Academic Studies Press i samarbete med Harvard Ukrainian Research institute.
Författaren
Ilya Kaminsky är född 1977 i nuvarande Ukraina, i staden Odessa, och har judiska föräldrar. Familjen fick asyl i USA där han fortfarande är bosatt. Han skriver främst på engelska, men talar även ukrainska, ryska och teckenspråk. Hans diktsamling De dövas republik (Rámus) har fått stort internationellt erkännande och 2019 utnämndes han av BBC till en av ”12 konstnärer som förändrat världen”. Han är verksam som poet, översättare och kritiker.
