Många tyskar vurmar för Sverige. Av olika anledningar.
Dels så finns de tyskar som år efter år invaderar Sverige därför att landet är så folktomt. I Sverige finns en tämligen orörd natur med stora ytor för älgarna eller husbilar att röra sig på. Och så pittoreska röda stugor och vackra blonda barn. Och förstås Allemannsrecht. Därför köper tyska Schwedenfreunde gärna rödmålade sommarstugor i södra Sverige, till ett pris som ofta motsvarar köpeskillingen på en usel kolonilott i någon tysk storstad. Helst av allt i Småland – nära Astrid Lindgrens Vimmerby och dessutom inte alltför långt ifrån Tysklandsbåten.
Och så finns de tyskar – oftast vänstersossar – som skiter i röda stugor, Pippi och naturen, men som diggar den svenska välfärdsmodellen. På 1970-talet försökte de västtyska sossarna faktiskt att göra om Västtyskland till ett slags nordiskt välfärdsland. Men de misslyckades fundamentalt.
Långt senare så försämrade en sosseregering, i maskopi med De gröna, det tyska välfärdssystemet så pass mycket att Tysklands arbetsmarknads- och socialpolitik idag snarast kan kallas för anglosaxisk. Bland annat så slog socialbidragssystemet och a-kassan ihop, i den så kallade ”Hartz IV-reformen”.
Intressant i sammanhanget är att Arbetsmarknadsverket, Försäkringskassan och Skatteverket just ”har träffat en överenskommelse om att utöka sin samverkan för att lättare kunna möta medborgarna och utveckla gemensamma former för det personliga mötet med kunderna.” Så lydde det i ett pressmeddelande i förra veckan.
Ungefär så lydde också den tyska regeringens motivering för de nerskärningar som följde efter den här sortens ”serviceförbättring”. Kanske en slump, men misstänkt i sammanhanget är att Tysklands arbetslivsminister Franz Müntefering, som genomdrev ”Hartz IV”-nerskärningarna när det begav sig, också vistades i Sverige förra veckan.
