Att vara en 33-årig kvinna i Stockholm är att ha minst fem gruppchattar i gång samtidigt om möhippor, baby showers och – det senaste inom den amerikaniserade influerarhysterin – gender reveals.

Missförstå mig rätt: jag älskar att fira. Jag gråter så att sminket rinner på bröllop, köper tankfulla presenter till mina vänners bebisar, och tycker att ritualer är det finaste som människan har skapat. Men någonstans längs vägen verkar det ha blivit rimligt att en möhippa innehåller specialtryckta baddräkter (”Team Bride”), temafester över en helg i Barcelona, taxibåtar till strandklubbar och escape rooms som klämts in mellan vinprovningen och middagen med förbeställd setmeny.

Baby showers med färgkoordinerade cupcakes och heliumfyllda ballonger i roséguld, och bokstavsbanderoller som stavas fel men ändå kostade 179 kronor på Etsy. Det spelar ingen roll om den gravida vännen föredrar ost och sömn – det viktiga är att det blir fotovänligt.

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner.

Gender reveals är det mest absurda. Könet på en knappt existerande människa ska avslöjas i ett rökmoln av konfetti och eld. Allt för att få ett filmklipp som kan läggas upp med slow motion-filter till en akustisk cover av Coldplay.

Vad hände med att samlas i ett vardagsrum med en flaska bubbel, laga frittatas tillsammans och prata i timmar? Kanske leka en frågelek? Det bidrar väl inte lika mycket till den ekonomiska tillväxten, förstås. Eller till brudens instagramflöde.

Men det är dyrt att leva i en värld där till och med känslor har en prislapp. Allt ska paketeras, stylas, delas och scrollas förbi. Vi är en generation kvinnor som lärt oss att vår kärlek, vår vänskap, vår närvaro måste bevisas med pengar. Och helst fångas på bild, med ett guldfärgat ”Mom to be”-diadem i bakgrunden.

Det är resultatet av decennier av en marknadiserad girl boss-kultur. Den gör vänskaper till logistik, livshändelser till content. Och vi betalar inte bara med pengar, utan med tid, ork och engagemang.

Och de flesta av oss är inte influerare utan helt vanliga arbetare. Lärare, vårdpersonal, kommunikatörer, statstjänstemän, rörmokare och receptionister. Men ändå förväntas vi trolla fram presentbudgetar, ställa upp på hemliga planeringsmöten på Zoom, och lägga tre semesterdagar på att flyga till Malaga för att delta i en vinjakt utklädda till Spice Girls. Och även om jag känner att ”jag har inte råd just nu” – vill väl ingen vara den som förstör stämningen i gruppchatten.

Vi måste sluta låtsas att detta är normalt. Hur många blivande brudar har inte haft sitt livs dag – utan matchande solglasögon i Bridesmaids-gravyr?

Det här är inte bara ett privat problem utan djupt politiskt. Det är ännu ett sätt att förvandla våra relationer till transaktioner. En känslomässig kapitalism, där man köper sig till gemenskap – och där den som inte har råd, inte platsar.

Men det går att göra på ett annat sätt. Att fira måste inte vara ett kapitalistiskt skådespel. Det räcker med ett knytis på en fin kulle, med prosecco i pappmugg, och ett handskrivet quiz om barndomstiden. Att säga ”Fan vad glad jag är för din skull” och inte ”Dra i det här snöret om fallskärmen inte utlöser sig automatiskt.” Så till alla 30-plussare där ute med något att fira: skippa galenskaperna. Behåll känslan. Allt annat är bara presentpapper.

I söndags dödade Israel sex journalister i ett bombanfall vid Shifasjukhuset i Gaza.

Måltavlan var den 28-åriga Al Jazeera-reportern Anas al-Sharif, men i dådet dödades även fyra av hans kollegor – reportern Mohammed Qreiqeh, samt fotograferna Ibrahim Zaher, Mohammed Noufal och Moamen Aliwa. Under måndagen avled även frilansfotografen Mohammad al-Khaldi av skador efter bombningen.

Utan att framlägga bevis påstår Israel att han ledde en Hamas-cell.

Perverst nog lovade landets premiärminister Benjamin Netanyahu att ”ta in fler utländska journalister” – en formulering som i sammanhanget låter mer som ett dödshot än en inbjudan. Inte minst som Israel har en lång historia av att mörda journalister. Enligt Committee to protect journalists (CPJ) har 187 journalister och mediearbetare dödats i Israel, de ockuperade palestinska territorierna och Libanon sedan den 7 oktober.

Detta är förstås för att förhindra rapportering om den framtvingade svält som får allt fler forskare att prata om folkmord.

Det är en skam att Sverige leds genom krisen av en reaktionär regering. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna hejar fortfarande öppet på Israel.

Ett land som bombar journalister och svälter en befolkning ska mötas med total isolering, inte diplomatiska artigheter.

I sitt Almedalstal den 24 juni uttryckte Jimmie Åkesson sin ”största tacksamhet för att de gör det smutsiga och genuint otacksamma jobbet också åt oss för att hålla islamismen och terrorn stången utanför Europa och Sverige”. En dryg månad senare säger hans frikyrkliga imitatör Ebba Busch till Aftonbladet att ”Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas och att försöka upplösa Hamas”.

Det senare gjorde mig så upprörd att jag spelade in en video där jag frågade hur hon kunde hylla ett land mitt under ett folkmord. Hon dök upp i egen hög person för att kalla min kritik för en ”ren lögn” – hon berömde inte folkmordet utan insatserna mot Hamas. Men en medveten massvält riktas knappast endast mot Hamas utan mot hela befolkningen.

Samtidigt kanske vi borde vara ”tacksamma” gentemot Åkesson och Busch. De säger nämligen öppet vad den övriga regeringen också måste mena i det tysta. För hur ser regeringens meritlista ut under kriget?

Fram tills i sommar: bedrövlig. I januari 2024 stoppade man stödet till Unrwa – den organisation som enligt FN:s generalsekreterare António Guterres är ”det främsta sättet att förmedla nödvändig hjälp till palestinska flyktingar. Det finns inget alternativ till Unrwa.” I september samma år lade Sverige ned sin röst när FN:s generalförsamling antog en resolution som krävde att Israels ockupation av palestinska områden skulle upphöra inom tolv månader.

På så sätt har man hamnat allt längre ifrån sina väljare. Enligt en ny mätning från Svenska Dagbladet och Demoskop har stödet för Israel minskat bland moderater, kristdemokrater och liberalpartister. Bland de senare har stödet sjunkit från 70 till 20 procent sedan den 7 oktober 2023.

Inte konstigt att regeringen äntligen har börjat byta fot. I juni 2025 backade man en FN-resolution för en omedelbar och permanent vapenvila samt att humanitärt bistånd ska nå Gaza. I samma månad krävde utrikesminister Maria Malmer Stenergard att EU inför sanktioner mot högerextrema ministrar i Netanyahu-regeringen.

Om regeringen långsamt börjar svänga är det välkommet. Då är det dags att de omprövar sitt Unrwa-stöd också. Men sanktionerna bör inte bara drabba enskilda ministrar – utan hela landet. Ett land som bombar journalister och svälter en befolkning ska mötas med total isolering, inte diplomatiska artigheter.