Minns uppförandet av Stormningen av Vinterpalatset i Petrograd, på treårsdagen av oktoberrevolutionen, den 7 november 1920. Tiotusentals arbetare, soldater, studenter och konstnärer jobbade dygnet runt, levde på den smaklösa vetemjölgröten kasha, te och frusna äpplen, och förberedde föreställningen på just den plats där händelsen ”verkligen ägde rum” tre år tidigare.
Arbetet samordnades av såväl arméofficerare som avantgardistiska konstnärer, musiker och regissörer – från Kazimir Malevitj till Vsevolod Mejerhold. Även om det var teater spelade soldaterna och sjömännen sig själva – många av dem hade inte bara deltagit i händelserna 1917, utan var samtidigt engagerade i det verkliga inbördeskriget som rasade i närheten av Petrograd, en belägrad stad med svår matbrist.
En händelse sätts upp som teaterstycke för att fördunkla en händelse, få den att passa en ideologi
Som en samtida uttryckte det: ”Framtida historiker kommer att skriva hur hela Ryssland, mitt under en av de blodigaste och brutalaste revolutionerna, spelade teater.” Litteraturkritikern Viktor Sjklovskij beskrev det som att ”livets levande vävnad förvandlas till teater.”
Men begreppet ”levande vävnad” bör granskas kritiskt: vad var det egentligen som iscensattes 1920? Teatraliska upprepningar är aldrig oskyldiga – de omformar alltid verkligheten, särskilt när det gäller så politiskt laddade händelser som oktoberrevolutionen.
Som det korrekt beskrivs på Wikipedia: ”Detta återuppförande, som sågs av 100 000 åskådare, blev modell för officiella filmer som senare visade våldsamma strider under stormningen av Vinterpalatset – fastän bolsjevikernas uppror i verkligheten mötte mycket litet motstånd.”
Den provisoriska regeringen hade krympt till ett möte med några ministrar i Vinterpalatset, som ett fåtal rödgardister enkelt kunde kliva in genom tjänstefolkets ingång för att arrestera. Kerenskij själv lämnade palatset i bil. En sjöman dog när hans gevär exploderade i hans egen hand. Fyra rödgardister och en sjöman dödades av förlupna kulor. Det var den totala dödssiffran denna historiska dag. De flesta människor i Petrograd visste inte ens att en revolution ägde rum.
Lenin tog spårvagnen till ett bolsjevikmöte dagen innan och var nära att gå vilse. Man kan föreställa sig honom säga till föraren: ”Förlåt, jag har bråttom, jag ska göra revolution.”
Men det var inte bara detta kaos som behövde suddas ut. När missnöjet växte i Ryssland och Lenins revolutionära vision fick fäste, försökte majoriteten av bolsjevikledarna organisera ett brett uppror. Trotskij förespråkade i stället en elitstrategi: en smal, vältränad grupp skulle ta makten. Efter viss tvekan stödde Lenin honom.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
