Finland sägs vara de tusen sjöarnas land. Om uppgifterna stämmer ligger ungefär åtta procent av dem i Noux naturreservat utanför Helsingfors, enligt kartan utanför konferenscentret Haltia.
– Det här är mest för stadsborna, förklarar en finsk besökare.
– Vill du ha riktiga träsk så får du bege dig norrut.
Byggnaden, konstruerad helt i trä, ligger strax intill Noux långträsk. På en grusplan nedanför står stora tipitält, och en skylt lovar uthyrning av ”fat bikes” för 45 euro om dagen.
Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök. Men det är exakt den uppgiften som lockat ett sextiotal personer till den finska taigan. Deltagarna kommer från länder så avlägsna som Uganda, Australien och Bangladesh.
Lauri Muranen, socialdemokrat, grundare av finska Weplanet, och i dag pr-ansvarig på kärnkraftsbolaget Steady Energy, tar till orda.
– Vi är inte en organisation som sitter på vägen och stoppar trafiken. Alla behöver inte vara så. Men det betyder inte att vi inte kan ha inflytande, berättar han.
– Vi kan faktiskt göra mer. Vi kan påverka tänkandet bland människor, regeringar och företag. Det är mer subtilt, men slutresultatet är häpnadsväckande.
Och nog är stämningen annorlunda från andra miljöorganisationers möten. Kapitalismen nämns bara ett fåtal gånger – däremot flyter begrepp som roadmaps, stakeholders och resiliens runt i rummet. En myndighetsrepresentant förklarar försiktigt att traditionellt jordbruk fortfarande behövs. En miljöforskare kritiseras för att han kommit fram till att mer förnybar energi behövs, utan att ta in kärnkraft som alternativ. En frågeställning handlar om hur man kan göra alternativt protein sexigt – med Tesla som förebild.
Här finns visserligen en vegan som berättar om hur han övergav kött efter att ha läst en bok om ”köttets sexuella politik”. Men han jobbar också som riskkapitalist.
En gräsrotsorganisation – som är för kärnkraft, genmodifiering och odlat kött.
Så beskriver sig Weplanet, som står bakom kampanjen Reboot Food. Den globala organisationen samlar grupper i flera länder som beskriver sig själva som ekomodernistiska. Termen kommer från ett manifest som publicerades våren 2015. Texten undertecknades av bland andra Michael Shellenberger, som senare förminskat farorna med global uppvärmning.
Många av dem som samlats på konferensen är ”gröna kättare”, som lämnat sina partier med varierande grad av frivillighet. Britten Mark Lynas, som är policychef, beskriver sig som i ”exil i Labour”, medan generalsekreteraren Karolina Lisslö Gylfe lämnade svenska Miljöpartiet 2013 med målet att grunda ett ”kärnkraftspositivt och mer liberalt” parti.
Karl Marx lär ha sagt att man inte ska skriva recept för framtidens kök.
– Hela programmet var forskningsbaserat, där vi ville få bort fossila bränslen men där även kärnkraft var integrerat som en del av lösningen, berättar hon för Flamman.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Arbetsnamnet var egentligen Ny diktatur. ”Rösta på mig en gång, så styr vi upp allting med forskningen som grund”. Men några veckor senare, när vi skulle bestämma om vi verkligen skulle köra på det, sade vi ”kanske inte ändå”.
Namnet blev i stället Grön demokrati. Men partiet misslyckades med att samla ihop det antal röster som krävdes, och när Karolina Lisslö Gylfe fick ett jobb på Mattecentrum som krävde partipolitisk neutralitet lades projektet på is.
Hon är biolog och beskriver sig som långvarigt engagerad i miljörörelsen, via bland annat Naturskyddsföreningen. Samtidigt är hon kritisk mot fokuset på nedväxt inom delar av dagens klimatrörelse.
– Vi ser oss inte som nedväxtare. Vi tror att det går att kombinera tillväxt med hållbarhet genom teknik, fördelning och resurser. Det är vi inte helt ensamma om, även inom miljörörelsen, även om starka röster fortfarande pratar om nedväxt.
– Vi fokuserar på allt från hållbart skogsbruk till återvildning. Och då kommer man ju lite osökt in på teknik igen. Vi blir ofta anklagade för att vara lite teknokratiska.
Är ni det då?
– Ja, till en viss grad. Precis som miljörörelsen har sina kvarlevor från 70-talet finns det också miljöpartister i Armani-kostymer. Jag skulle säga att vi har en del unika karaktärer i vår rörelse också, förstås.
Hur tänker du att samspelet mellan miljörörelsen och företagsvärlden borde se ut?
– Det är viktigt att ha det integrerat. Är inte företagen med så tror jag att det är svårt att få samhället med sig.
– Vad som däremot skiljer oss från andra organisationer, som inte själva bjuder in företag, är att vi inte tar emot pengar och sponsring från företag, medan vi stått utanför den biten men har dialogen.
Men har ni inte finansiering från just ett företag?
– Vår första finansiering kom från Quadrature Foundation, som bekostade uppstarten. I dag kommer 95 procent av intäkterna från olika stiftelser, och resterande från privata donationer.
Hon nämner bland annat miljardärsbackade Dreamery Foundation samt Anthropocene Institute, som förespråkar total elektrifiering med hjälp av kärnkraft.
Kritiker har beskrivit Weplanet som en så kallad astroturf-organisation – eller med ett svenskt ord, konstgräsrötter. Flamman kunde 2023 visa att en stor del av organisationens finansiering kom från Quadrature Climate Foundation, en stiftelse bildad av ett brittiskt investmentbolag. Samtidigt som de investerat i klimatorganisationer har de också haft miljardinnehav i ett flertal fossiltunga bolag.
Anklagelserna tillbakavisas dock av den profilerade brittiska miljöjournalisten George Monbiot (bilden), som själv samarbetat med Weplanet inom just kampanjen Reboot Food.
– Astroturf är ett mycket specifikt begrepp. Det syftar på en organisation som utger sig för att vara en folklig gräsrotsrörelse, men som i själva verket representerar dolda intressen. De som använder det begreppet bör slå upp det och se vad det faktiskt betyder.
– Det här grundades däremot av personer jag känner väl, av aktivister, och de sökte senare finansiering för att kunna driva sina kontor och betala dem som var engagerade.
George Monbiot säger att han inte delar alla Weplanets ställningstaganden. Han har öppet kritiserat den ekomodernistiska strömningen, och avfärdar labbodlat kött som en ”teknologisk återvändsgränd”. Men han håller med om att världens matförsörjning måste förändras radikalt.
– Ett av de största problemen vi står inför är frågan om hur vi ska kunna försörja åtta, nio eller tio miljarder människor med mat utan att orsaka en fullständig katastrof för planeten, säger han till Flamman.
– Det är en oerhört komplex fråga som inte kan lösas enbart med dagens metoder för livsmedelsproduktion.
Men han menar att personerna bakom Weplanet har ett gediget aktivist-cv, och pekar bland annat på Mark Lynas, som han också beskriver som en personlig vän.
– Han har en lång bakgrund som miljöaktivist och har skrivit ett stort antal böcker om klimatkrisen. Vid ett tillfälle tror jag att vi båda blev gripna samtidigt.
George Monbiot ser inte problemet med att ta emot pengar från investerare med kopplingar till fossilindustrin.
– Antingen säger man att vi packar ihop och inte gör något, för vi vill inte ta emot de här pengarna. Eller så säger man att vi tar emot pengarna och gör det vi vill göra, men inser att vi därmed förknippas med en organisation som fått sina pengar på sätt vi inte godkänner. Det är ett dilemma, säger han, och fortsätter:
– Men om du har mer än två eller tre anställda så har du väldigt få finansiärer att välja mellan, och ingen av dem har särskilt rena pengar. Som Honoré de Balzac sade, bakom varje stor förmögenhet ligger ett stort brott. Alla som har mycket pengar har gjort dåliga saker, med undantag för några enstaka konstnärer, författare och fotbollsspelare.
– Jag använder aldrig havremjölk. Jag vill inte att mitt kaffe ska smaka gröt!
Arttu Luukanen från bolaget Solar Foods, drar ned skratt från publiken medan han berättar om sitt företags produkt: ett mikrobiellt protein som fått namnet solein.
På en reklamfilm syns en plastsäck märkt med ”Solar Foods” växa som en popcornpåse i bolagets fabrik. Innehållet? Ett gyllengult pulver som är fullmatat med protein, järn och B12-vitamin, men marknadsförs som ”tillverkat ur tomma luften”.
Riktigt så enkelt är det inte: i bolagets ”bioreaktor” blandas vatten, mineraler och en encellig mikroorganism, som fått perfekta förutsättningar att föröka sig snabbt. Hela anläggningen drivs – bolagets namn till trots – på vattenkraft.
– Om Tesla elektrifierat bilar så har vi elektrifierat matproduktion.
Han får dock inte ha med sig sitt gulddamm till mässan – försäljning utanför fabrikens väggar väntar fortfarande på godkännande från EU. Några deltagare som deltog vid en visning och provsmakning under gårdagen får gå i god för produkten.
Ett av de största problemen vi står inför är frågan om hur vi ska kunna försörja åtta, nio eller tio miljarder människor med mat utan att orsaka en fullständig katastrof för planeten.
– Glassen var otrolig, säger en amerikansk deltagare till mig i pausen.
Arttu Luukanen berättar att han skickade in ansökan till Singapore och EU samtidigt. I Singapore har den sålts sedan 2022 – i EU räknar man med att lansera först 2026. Han är inte den enda som uttrycker frustration över EU:s regleringar.
Kritikerna får medhåll av Atte Harjanne, parlamentsledamot för De gröna och tidigare borgmästarkandidat i Helsingfors.
– Så klart är det viktigt med matsäkerhet. Men det viktigaste är transparensen. Människor måste tydligt förstå vad de äter och vad de köper, säger han till Flamman.
– Om vi kan hålla fast vid det blir det också mycket lättare att öppna marknaden för nya produkter.
Han har varit medlem i Weplanet från starten, och jobbar i dag med frågorna på riksnivå.
– Den största utmaningen är att det finns ett starkt lobbyarbete för att bevara det nuvarande systemet. Jordbrukare, jordbruksföretag och livsmedelsindustrin har alla stora intressen i att reglerna inte förändras. Det gör varje politisk förändring svår.
Han beskriver mat som en ”personlig och känslomässig fråga”, som ofta kopplas till identitet.
– Det gör att diskussionen snabbt blir kontroversiell och politiserad, eftersom människor uppfattar det som att någon försöker tala om för dem vad de ska äta.
– Inom De gröna finns det förstås en social norm att reflektera över mat och dess miljömässiga och etiska konsekvenser. Samtidigt försöker andra partier gärna framställa oss som dogmatiska hippier, som vill tvinga på alla andra vår livsstil. Vi har allt mer insett att det är skadligt för en politisk rörelse om den uppfattas som exklusiv, där man måste leva på ett visst sätt för att få vara med.
Han beskriver det som farligt om olika lösningar på matfrågan ställs emot varandra.
– Samtidigt är småskalig ekologisk odling inte en skalbar lösning för en växande befolkning. Vi måste minska markanvändningen, och det går inte ihop med att helt övergå till ekologiskt jordbruk.
Finns det även människor på den ekomodernistiska kanten som går för långt?
– Det finns alltid människor som går för långt. Men jag oroar mig mest för att vi låser oss vid vissa etiketter och definitioner, i stället för att kombinera det bästa från olika metoder, som ekologiska praktiker med ny teknik.
Arttu Luukanen från Solar Foods berättar att man nu hoppas på att ta tekniken till rymden. Han har tecknat ett kontrakt med Nasa och nu kommer pitcha idén till europeiska rymdstyrelsen ESA.
– När vi börjar gå längre och längre bort, månen och mars, så är det inte landningsfarkosterna de oroar sig för. Det de aldrig gjort är att producera mat ombord. På Apollo hade de mat för en vecka, det kommer inte vara möjligt på Mars.
Jag frågar Karolina Lisslö Gylfe om hon ser några risker i att produktionen av artificiella proteiner hamnar i händerna på privata patenthållare som Solar Foods.
– Absolut. Samtidigt finns det en poäng med patent, för det ger företagen incitament att faktiskt forska vidare. Om det vore helt patentfritt från dag ett så skulle de aldrig få pengar till forskning.
– Däremot är det problem när patentskydden i praktik förlängs i decennier, så att tekniken hålls stängd för länge. Då gynnar det mest ekonomisk tillväxt, men inte människor i stort. Men det finns open source-initiativ som börjar poppa upp, om jag förstår det rätt.
Enligt George Monbiot finns det en kritik mot den nya maten som kommer från en ”mörk och oroande” plats.
– Det handlar om en reaktionär nostalgi, kopplad till en idylliserad föreställning om hur mat en gång producerades och hur den borde fortsätta att produceras. Detta överlappar med två bekymmersamma tendenser och rörelser, säger han, och fortsätter:
– Å ena sidan finns alltså en allians mellan denna reaktionära, nostalgiska syn och den övre medelklassens eller överklassens estetik, där man romantiserar mat och livsmedelsproduktion.
Han exemplifierar med författaren Sarah Langford, ”som har ett fritidshus på vischan men ser sig som talesperson för Englands landsbygd”.
Om Tesla elektrifierat bilar så har vi elektrifierat matproduktion.
– Hennes vision av livsmedelsproduktion präglas av en cottagecore-estetik, där mat ska produceras på ett vackert och idylliskt sätt. Något som blir oöverkomligt dyrt för de allra flesta och aldrig kan möta världens livsmedelsbehov.
Han nämner också hur den traditionalistiska miljörörelsen bildat en ”stark och växande allians med den yttersta högern”, något som David Broder tidigare skrivit om i Flamman. George Monbiot nämner ekofeministen Vandana Shiva som exempel.
– Hon har länge varit en framträdande motståndare till genetisk ingenjörskonst, och samarbetar nu aktivt med extremhögern. Hon har uppträtt upprepade gånger i Russell Brands program, delat material från konspirationsteoretikern Alex Jones samt från den högerextrema rörelsen No Farmers, No Food.
Monbiot beskriver den politiska utvecklingen som ”djupt oroande”.
– Historiker har påpekat att fascismens framväxt under 1900-talet tog sin början på landsbygden, i högerorienterade bonderörelser vilka utvecklades till den så kallade blod- och jordideologin, berättar han för Flamman.
– I mitt eget land stod de första fascistiska rörelserna mycket nära framväxten av ekologiskt jordbruk. Nu ser vi en återupprepning av dessa mönster i Europa, bland annat i Nederländerna där vi såg hur nitratkrisen beredde marken för framväxten av BBB-partiet, som i sin tur bidrog till att bilda en högerextrem regering.
Så att ”reboota” matproduktionen är en antifascistisk handling?
– I sig självt är det inte nödvändigtvis en antifascistisk handling, men det är ett nödvändigt, om än otillräckligt, svar på fascismen.
Dagen börjar lida mot sitt slut. I rökrutan utanför slår jag mig i slang med en ung kille som beskriver sig som en anhängare av effektiv altruism, som på senare år förknippats med Silicon Valley-miljardärer som Sam Bankman-Fried och den svenska transhumanisten Nick Bostrom.
Vi går upp till en restaurang med utsikt över barrskogen utanför, som under hela dagen legat insvept i dimma. Det bjuds på vegansk buffé – trots att bara ett fåtal räckte upp handen tidigare under dagen, när en paneldeltagare frågade hur många av oss som var veganer. Till min besvikelse innehåller den vare sig odlat kött eller EU-inkompatibla proteiner, utan något som ser ut som de vegetariska alternativen i 00-talets skolmatsalar.
Jag ställer mig i kön till buffén, bakom några herrar i tröjor med texten som ”Professionell skeptiker” och ”Occam” – det sistnämnda en referens till Ockhams rakblad, principen att den enklaste lösningen på ett problem oftast är den rätta.
Jag tar potatis med rödbetsbiffar och slår mig ned intill en kvinna som berättar att hon lobbat hos sin lokala stadsledning om att de ska tillåta fler bekämpningsmedel. Jag petar i maten, tänker att jag är långt från den miljörörelse jag är van vid.
Sedan tar jag en tugga av rödbetsbiffen. Smaken är fadd, konsistensen geggig. Potatisarna intill – kalla. Kanske måste vi visst fundera på recepten för framtidens kök.
