För övrigt… …så har högeralliansen i maskopi med landets media, inte minst statliga SVT, lyckats tvinga en italiensk valrörelse på oss. Den stora valfrågan är graden av sammanhållning. Att det kanske kan göra en (grad-)skillnad om man lägger sin röst på s, v eller mp framställs fräckt som handikapp och ett intyg på oförmåga att lösa problemen i krissamhället Sverige.
Valrörelsen står alltså mellan dom och ”oss”. Det finns lite utrymme för annat än den där rädslan för en högerregering utan like. Det är nog en av anledningarna till att vänsterns valprofil är så pass blek.
Jo, må vara så att sossarna har snott en del vänsterfrågor, men i så fall bara sådana som har att göra med rent fördelningspolitiska krav. Som höjda tak inom socialförsäkringarna och en tandvårdssatsning värt namnet.
Jo, v har kravet på 200 000 jobb inom den offentliga sektorn. Ett kanonkrav – som partiet motiverar med den Keynesianska trollformeln att dessa jobb skapar ny efterfrågan. Som i sin tur skapar ett större utbud. Och så småningom fler jobb. Det har sossarna hävdat sen länge.
Men varför anställs det då så få människor trots att Sveriges ekonomi går på högvarv? Hur kan det komma av sig att alltfler delar av samhället tillåts styras av kapitalets logik – alldeles oavsett vem det är som äger vad? Även vänsterstyrda kommuner prioriterar sålunda budgetbalans, på bekostnad av annat, och tillämpar köp/sälj-system. En av de värsta kålsuparna på elmarknaden är statliga Vattenfall. Landstingen ägnar sig åt lean production för att få ner driftkostnaderna, utan att besvära sig över konsekvenserna för personal och patienter.
Alltså, vilka strategiska reformer står egentligen på agendan? Finns det någon ambition kvar att driva vidare utvecklingen mot ett socialistiskt samhälle? Eller, annars uttryckt, vad skiljer vänsterpartiet från vänstersossarna?
