Johannes Anyuru skriver i Aftonbladet (2/8)  att vi inte ska behöva diskutera antisemitismen medan ett folkmord pågår. Jag önskar också att jag slapp. Att vi bara kunde marschera axel mot axel för Gazas folk, utan reservationer. Men under de senaste månaderna har Johannes Anyuru i stället riktat om sitt fokus på oss inom rörelsen som påtalar antisemitism, och bokstavligen bett om en debatt där han skulle göra ”intellektuell slarvsylta” av oss. Varsågod Johannes, här är den debatten.

Han har rätt i en sak: det som sker är ett folkmord. Men i övrigt är hans svar en besvikelse.  

Anyuru står fast vid sin linje: judar som vill delta i palestinarörelsen förlorar vår trovärdighet om vi reagerar mot antisemitism. Vi ska inte ”tjafsa” om det, skriver han, så länge barn dör i Gaza. Jag försöker förstå honom: menar han att kampen kräver vår tystnad? Eller att kravet på att slippa antisemitism är en ytlig fråga om estetik, om ”renhet”?

Anyuru utmanar mig dessutom att svara på frågan om det är antisemitism att sälja kakor till förmån för palestinska barn. Det är ohederligt. Jag skriver uttryckligen att jag är medveten om hur ordet missbrukas av starka etnonationalistiska krafter världen över.Jag har själv upprepade gånger kritiserat Judiska centralrådet för deras medlemsstadgar som förbinder dem som söker judisk gemenskap att acceptera lojalitet med staten Israel. Den kritiken kan jag framföra just för att jag samtidigt tydligt står upp mot antisemitismen.

Att som Anyuru kalla SKMA för lobbyorganisation ger också oroväckande associationer. Han borde känna till att misstänkliggörandet av sammanslutningar och kommittéer med en faktisk judisk koppling, eller som i SKMA:s fall en föreställd sådan, har en lång och blodig historia. Denna dunkla ”lobby” som säger sig arbeta mot antisemitism ska alltså inte tas på allvar, för att den sägs gömma outtalade ekonomiska eller politiska intressen. När han sedan skriver att det är fascism att ta SKMA på allvar blir det motsägelsefullt. 

Johannes Anyuru gör en stor sak av att jag klippt av hans citat. Så låt oss läsa hela meningen: ”Det finns rasism. Rasism mot svarta, judar, asiater. Det finns inget som heter ’antisemitism’ som sträcker sig utöver det.” Det är just detta min kritik gäller. Att vilja radera ordet ”antisemitism” från vår vokabulär förnekar dess specificitet. Det är inte en rasism bland andra utan har sin egen historia. Det betyder inte att den är mer eller mindre allvarlig. På denna centrala punkt har han inget svar.

En annan sak som Anyuru undviker att bemöta är hans inlägg där judar i rörelsen som påpekar rasism anses hålla fram vårt ”deltagande i motståndet som vore detta deltagande en gåva till de döende, kämpande, ännu levande palestinierna. Som något som kan villkoras och schackras kring tills allt är perfekt för just MIG.” 

Här finns flera problem. Det hånar inte bara judar som tvekar att delta på grund av den antisemitism som inte adresseras av arrangörerna – det använder också ett ordval med långa skuggor. Jag har svårt att tro att en så driven poet, som alltid väljer precis rätt ord, inte känner till att ”schackrare” är ett klassiskt antisemitiskt begrepp. Det har länge använts om judar eftersom vi anses rotlösa, snåla och ”smarta i affärer”. Vi har inga känslor, vi beräknar. 

Vad betyder ord när folkmord pågår? 

Mycket skulle jag påstå. Särskilt om man som Johannes Anyuru är en uppburen författare med en stor följarskara. År 2025 är väldigt sent att tro att sociala medier inte är en del av offentligheten, för ord kan göra skada även där. Man kan tycka att det är skillnad på publicerade essäer och nattliga, ursinniga utfall. Eller Johannes, så kanske du ska ta ansvar för hur du uttrycker dig på Instagram?

”Det rör sig minimalt bakom pannbenet”, skriver du om mig, och jag har ett ”oförtjänt självförtroende som känns vitt”. Jag ”vit”, ett barn till flyktingar och barnbarn till offer för förintelsen och pogromer. Att anklaga judar för vithet är ytterligare ett anrikt trick för att beröva oss agens. För som vita kan vi per definition inte utsättas för rasism. 

Så vilken röst den sanna: den välartikulerade essäisten eller den nattliga? Någon gång i framtiden, när allt är över och världen förstår att ett folkmord ägt rum och att en kultur utplånats, kommer vi att behöva förstå sambanden. Och om vi då inte har ett språk för att skilja mellan legitim Israelkritik och antisemitism riskerar vi att ställas inför ett skräckscenario. Att man än en gång kommer att säga: det var ni, judarna.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Förra söndagen landade Donald Trump i Skottland för ett möte med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. I vanlig ordning inleddes besöket med en golfrunda, under vilken presidenten överröstade pressens frågor om hans kopplingar till den avlidne pedofilen Jeffrey Epstein med hög operamusik från golfbilarna.

För en gångs skull var det dock inte de absurda scenerna som fick störst uppmärksamhet. I stället var det handelsöverenskommelsen mellan Trump och von der Leyen som togs emot med svarta rubriker. Det var en ”mörk dag för Europa” sade Frankrikes premiärminister François Bayrou. ”Europas förödmjukande sommar” löd en rubrik i Financial Times. Vad hade hänt?

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.