Inrikes/Reportage 20 mars, 2025

Tills politiken skiljer oss åt

Foto: Lisa Mattisson.

Flamman träffar opinionsvärldens mest omaka par för att se om kärleken verkligen kan övervinna allt.

Kvällen innan första dejten hör Max Jerneck nervöst av sig till sin syster. Hon har pluggat i Uppsala med hans Tinderflirt Linda, och kanske kan ge ett tips i sista minuten.

– Det blev hundra ”hahaha” i chatten, berättar Max.

Systern svarade: ”Hon är extremt smart, extremt snygg, men helt besatt av Nato.”

– Hade du ditt Natohalsband på dejten också? frågar han och tittar mot kvinnan som numera är hans fru.

– Nej, men på min Twitterbild. Det var en orange ubåt, och så stod det ”Nato, fuck yeah.”

Jag är hembjuden på middag hos opinionvärldens mest omtalat omaka par. Som tillförordnad politisk chefredaktör på Expressen skriver Linda Jerneck ledartexter som ”I vänstern gör man tumme upp åt hatet” (24/9). Hennes make Max Jerneck är hållbarhetsforskare och utredare på fackliga tankesmedjan Katalys, som skrivit att ”Folkhemmet byggdes med lånade pengar, Magdalena Andersson” (Aftonbladet, 17/12).

Om jag hade brunnit för det finanspolitiska ramverket så hade vårt äktenskap varit svajigt.

Barnen, fyra och ett, är hos barnvakter och föräldrarna har lagt sin sällsynta ensamkväll på det mest romantiska man kan tänka sig: att prata om kärleken med Flamman.

Det tog tre månader att övertyga paret, eller rättare sagt Linda, om att intervjun är en bra idé. Men i tider av könspolarisering och barnlöshet har jag inte kunnat släppa frågan: Är det möjligt att sova med fienden?

Vi sätter oss vid köksbordet och skålar i rosa bubbel. Det är äntligen dags för ett svar.

De svajpade in i varandras liv i november 2015. Båda stack ut med sina långa presentationstexter.

– Han skrev att han ägnar sin tid åt att läsa om finanskrisen på Twitter, säger Linda och skrattar.

– Han hade någon bild i kostym, vilket var från hans disputation förstod jag i efterhand. Men den sista var bäst. Han satt i en korgstol framför ett fönster, med solen spelande över magmusklerna, och läste en tjock bok.

– Civilisationsprocessen av Norbert Elias, fyller Max i.

I verket från 1939 visade den tyska filosofen hur de skamkänslor som reglerar sex, våld, bordsskick och tal spred sig från europeisk hovetikett ut till samhället i stort.

– I stället för alla toaselfies med bar överkropp som var inne då, var han mer intellektuell… Men ändå sexig.

Foto: Privat.

– Linda hade en avancerad profil, med en lång text. Helt klart en snygging, men också mycket att kroka fast i, allt från hiphop till säkerhetspolitik.

Max tog den romantiska kontakten först.

– Vad var det jag skrev: ”Vilken är din favorit av de säkerhetspolitiska doktrinerna?”

– Det visade ju att Max hade läst min profil. Alla andra skrev bara ”tja, läget?” och ”vad ska du göra i helgen?”

Första dejten var på Fotografiska i Stockholm, och Max minns att Linda inte var så imponerad. Men han bjöd på fika, sedan middag och de drack vin tills haket stängde.

– Då var det min tur att bjuda, men eftersom jag pluggade och var pank fick det bli Dovas, säger hon med hänvisning till den mytomspunnet luggslitna pubkedjan.

De övernattade hos honom och hängde hela dagen efter, och kollade på mjukisserien Boys med Adam Pålsson på SVT. Linda var ”fladdrig” redan då, men Max behövde tid.

Foto: Lisa Mattisson.

– Jag var förvirrad och jagade en annan tjej. Hon var elak mot mig, så jag trodde att jag var kär i henne. Sedan förstod jag att kärlek inte måste vara svårt, att man inte ska behöva anstränga sig, säger han.

– Och så var det soft att du var sjukskriven i början, så att vi kunde hänga mycket.

Linda Jerneck hade precis avgått efter tre år som Luf-ordförande, och var sjukskriven för utmattning. Hon tog en paus från statsvetenskapen och gick en termin på konstskolan Basis.

Vissa har svårt att inleda en relation med en person som tycker annorlunda, och för andra får det visa sig under relationens gång.

– Det hade nog varit jobbigt om vi kandiderade för var sin sida, och du arbetade för att jag ska misslyckas. Men nu måste vi ju inte hålla med ett parti jämt, säger Linda.

Max säger att det underlättar att Linda mest är intresserad av Nato, och han av klimat och ekonomi.

– Om jag hade brunnit för det finanspolitiska ramverket så hade vårt äktenskap varit svajigt, säger hon och funderar:

– Vårt första gräl handlade om den ekonomiska krisen i Italien.

Även om kärleken inte kan reduceras till politik, så är den i högsta grad politisk.

De senaste åren har en global debatt seglat upp om det låga barnafödandet, som i många länder ligger under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningen ska reproducera sig själv. I både Sverige och EU ligger siffran på 1,5, och i Sydkorea är den redan nere på 0,78.

Minskande barnkullar gör att allt färre ska arbeta för att försörja allt fler, och de sägs även ligga bakom allt från arbetskraftsbrist till populiströrelser. Sämst till ligger Kina, vars befolkning enligt en omdiskuterad FN-prognos beräknas krympa från 1,4 miljarder till under 800 miljoner vid seklets slut.

Om minskningen tidigare berodde på att makar skaffade färre barn, så verkar den i dag snarare bero på en global ”relationsrecession” som innebär att det bildas färre par till att börja med. Allra flest singelhushåll finns i Sverige, där 41 procent lever ensamma.

Det kanske inte är så att vi grälar om Mellanöstern och löser frågan i sängkammaren.

Förklaringarna som har föreslagits är många.

Den konservativa högern hänvisar gärna till osund livsstil eller moral. Anna Björklund skriver i Svenska Dagbladet att vi är för passiviserade och porrskadade för att njuta av kroppen (22/3 2024), medan Josefin de Gregorio i samma tidning (10/12 2023) förklarar att vi är för ”själviska”. USA:s vicepresident J.D. Vance kallar kort och gott barnlösa kvinnor för ”psykopater”.

Från vänster lyfter man hellre samhällsproblem som brist på jobb och bostäder samt påpekar att befolkningskrisen kan mildras av invandring. Vissa väljer bort barn av oro för klimatet.

Inte ens barnalstringen är vi alltså överens om, och frågan är om inte den politiska polariseringen är en orsak i sig. För den är i dag till stor del en spricka mellan män och kvinnor.

Jag ringer upp sexologen Kalle Norwald, som nyligen hoppade av som expert i SVT-programmet Gift vid första ögonkastet. Han säger att mäns och kvinnors olika politiska synsätt kan ha att göra med deras livssituationer:

Kalle Norwald är sexolog och psykoterapeut. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT.

– Vi vet att gruppen kvinnor jobbar mer i människovårdande yrken, medan män jobbar mer inom näringslivet och tjänar mer pengar. På gott och ont har vi alltid oss själva närmast. Att man ofta tycker det som gynnar en själv.

På hans mottagning är det inte vanligt att par kommer med problem som grundar sig i åsiktsskillnader. Men det kan också bero på att man inte ens blir ihop om det är viktigt för en.

– Det beror på hur man värderar sina värderingar. Vissa har svårt att inleda en relation med en person som tycker annorlunda, och för andra får det visa sig under relationens gång. Själv tänker jag inte att konflikter är dåligt, det viktiga är hur man diskuterar. Om man ens gör det – vissa par pratar inte ens om politik, och för dem funkar det bra.

En färsk undersökning från opinionsinstitutet Indikator visar att halva befolkningen tycker att det är viktigt att ha samma politiska åsikter som sin partner. De som lägger störst vikt vid politiken är människor klart till vänster (78 procent), högutbildade kvinnor (66), kvinnor runt trettio (70), medan lågutbildade män (31), sverigedemokrater (36) och änklingar (12) ser den som mindre viktig. Lågutbildade män är också den grupp som har svårast att bilda familj i Sverige. Är den högerextrema vågen helt enkelt en hord oknullade män?

Kalle Norwald säger att sådana här skillnader visar sig som tydligast under valrörelserna.

– På kort sikt är det bättre att vara olik, men vill man satsa på något längre är det bättre att vara mer lika, men ha vissa olikheter. Värderingsfrågor är något vi ser som viktiga i relationer, men också saker som ömsinthet och respekt återkommer, att man ska vilja varandra väl och lita på varandra. Även fast man tycker olika.

Har du själva några röda linjer i ditt kärleksliv?

– Jag är ju homosexuell och vill leva med en man. Så jag skulle nog ha svårt att vara ihop med en homofob eller kanske en rasist. Men jag skulle inte kalla det politik, utan snarare människosyn. Vem vet, jag kanske får en dejt av det här reportaget?

Linda säger att det är deppigt att man sållar bort folk på grund av politik.

– När min brorsa var singel sade han att många tjejer hade som profiltext: ”Hjärtat sitter till vänster, annars kan du dra.” Är man inte säkrare i sina åsikter än att man kan vara nyfiken på någon som inte tycker likadant? Vill man inte heller ha lite tuggmotstånd än någon som hummar med och inte bryr sig?

– Kvinnor kan väl ha en större kravlista än män, säger Max, och fortsätter:

Foto: Lisa Mattisson.

– Men jag hade inte gift mig med en SD:are eller KD:are. Där går nog min gräns.

– För mig beror det på personen. Jag dejtade en kille från den autonoma vänstern en gång. Men nu är det en grundprincip att man är demokrat, och en vettig person. Då går många på kanterna bort, säger Linda.

– Jag tror att de flesta har ganska lika värderingar i Sverige. Men man har olika informationsbubblor, säger Max och Linda bryter in:

– Det låter ju väldigt folkpartistiskt. Att jag egentligen håller med dig, men bara inte har rätt information.
De tror att polariseringen också beror på algoritmernas kurerade flöden.

– På [plattformen] Threads ser jag många kvinnor som skriver om relationer och barn, och på X har de identifierat mig som höger så jag får helt sjuka förslag. Man polariseras och får olika verklighetsbilder. Det är deppigt. Vi är waldorf-föräldrar, så vi ska hålla ungarna borta från mobilflödena så länge som möjligt. Det får räcka med kottar och pinnar, säger Linda.

De tar en paus för att messa med barnvakterna.

– Jag är osolidarisk som tog en disputerad man när jag bara har läst en kandidat. Ett professorsbarn dessutom. En lågutbildad man hade varit bättre.

Foto: Lisa Mattisson.

– Ja, vi är ju ganska privilegierade så politiken är inte på liv och död för oss. Vi har inte blivit nedtrampade av samhället, då hade det kanske varit mer på allvar, säger Max och blir snabbt avbruten av Linda:

– Det är klart det är på allvar. Jag känner det ännu mer nu när vi har fått barn.

– Så du har märkt skillnad i ditt liv baserat på vilket block som har styrt?

Linda funderar, och landar i att Alliansen gav dem mer pengar i plånboken.

Vi går över till vardagsrummet för att hugga in på Max auberginegratäng. På väggarna hänger konst, bland annat en affisch av Sigrid Hjerténs ”Ateljéinteriör” (1916) från Moderna museet. Den föreställer ett kalas i den kombinerade salong och arbetsrum hon delade med maken Isaac Grünewald, och nere i hörnet tittar sonen Iván fram. Det är kanske så de föreställer sig tillvaron – ett familjeliv med plats för vuxna samtal?

Jag korkar upp en flaska rött och frågar vad de bråkar om. Max säger att det finns känsliga ämnen, inte minst migrationen.

– Vi grälade rejält någon gång när vi skulle gå på ett Seinfeld-quiz, och du ställde en ledande fråga: ”Så alla som vill strama åt migrationen är rasister – tycker du att jag är rasist?” Då svarade jag: ”Ja, om jag fullföljer logiken är du ju det.” Hur kändes det, att bli kallad rasist? säger han och tittar på Linda.

– Jag var på väg att gå därifrån.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det var kanske lite konstigt att jag kallade dig rasist.

– Ja, du bad om ursäkt. Och jag tror inte du var helt nykter då heller.

En annan fråga de har slutat prata om är Israel och Palestina.

– Båda är väl för en tvåstatslösning, men jag tror att du ser saker lite mer svartvitt, säger Linda och Max kontrar.

– Jag tycker att det är du som gör det.

Om vi letar i uttryckens lagrade folkvisdomar finns det många som handlar om att kärleken är beroende av likhet – som ”kaka söker maka” och ”de passar som hand i handske”. Andra antyder att motsatser attraherar varandra, från ”kärlek börjar med bråk” till ”hatligg”.

Jag berättar om mitt eget svar till Dagens ETC:s kulturreporter Selma Brodrej, som inför Alla hjärtans dag frågade om jag upplevt kärlek över de politiska gränserna: när jag i gymnasiet låg med en blond tjej på en fest på landsbygden utanför Uppsala, och hon försökte inleda morgonens stela småprat med att fråga vad jag tycker om att invandrarna tar våra jobb.

Jag frågar om konflikter rentav kan vara eggande, både intellektuellt och kroppsligt.

– Om det kan vara en krydda i sovrummet? Det kanske inte är så att vi grälar om Mellanöstern och löser frågan i sängkammaren. Men det är attraktivt om någon har genomtänkta argument, säger Linda.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det kan vara kul att dejta någon som är lite stollig, fyller Max i.

– Vänstern ser ju högern som ond, medan den ser vänstern som dum, säger Linda och fortsätter:

– Folk behöver umgås mer över partilinjerna för att få fler nyanser. I synnerhet partiaktiva, för partier är väldigt osunda organisationer. Jag minns hur man upprepade saker som en papegoja, fast man inte bottnade i dem. Det är obehagligt när åsikter blir som en katekes.

Linda berättar att jag inte är ensam om min nyfikenhet på deras relation. Den är en snackis i opinionsvärlden, och även hennes chef på Expressen Patrik Kronqvist har fått frågor om den.

En av Max kompisar lyfte frågan i ett tal på deras bröllop.

Alla undrar samma sak: Hur går det ihop?

– Kärlek är ortogonalt från politiska åsikter, det spelar inte så stor roll. Det är som botanik, säger Max.
Ortogonalt betyder vinkelrät, lär jag mig när jag i efterhand slår upp ordet. De samexisterar, men går i helt olika riktningar.

– Jag har dock en borgerlig morbror som är nöjd över att Linda har kommit in i familjen, fortsätter han.

De hukar sig över samma mobil för att förhandla med barnvakterna. Sedan säger Linda att hon inte tror att ideologierna har olika kärleksbegrepp:

– Folk får göra som de vill, och jag mår bra av trohet. Så jag är en del av tvåsamhetsnormen.

Inget ligga med lik alltså?

– Det är så skönt att jag hann avgå precis innan de började diskutera nekrofili i Luf. Sedan tycker jag det är fint att ungdomar diskuterar ideologi på sin fritid och drar det till sin spets. Som vad folk får göra med ens kropp när man är död.

Linda säger att det finns gott om konflikter även inom borgerligheten, inte minst att moderater avskyr liberalpartister.

Läs mer

– Mitt livs läskigaste bilresa var på väg hem från Hallsberg med [moderaten] Niklas Wykman 2010 under en snöstorm. Han körde som en galning och pratade hysteriskt om hur mycket han hatar folkpartister, hur de alltid sticker kniven i ryggen, att de är Alliansens fransmän. Jag var livrädd. Och först i Stockholm kom det fram att han glömt linserna hemma, och knappt hade sett något på hela resan.

Som tur är finns det mycket annat att göra tillsammans än att prata politik – som att spela strategispelet Civilization. Men även där dyker olikheterna upp.

– Max vill bara spela på den svåraste och långsammaste nivån. En gång blev han så arg på mig att han ville banka knytnäven i bordet, men slog på mitt lår i stället. Han blev så himla knäckt, säger hon och skrattar mot Max, som minns tillbaka:

– Kan vi ha spelat mot babylonierna?

Veckobrev 06 mars, 2026

Ann Heberlein – du är förlåten!

Författaren Ann Heberlein gästade Flammans tv-program Grillen.

Har du sett att Ann Heberlein är ny skribent i Flamman?

Hon har skrivit med den äran – om överklasshedonism, Epstein och Gisèle Pelicot.

I går intervjuade jag henne i vårt tv-program Grillen, där hon förklarade varför hon är besviken på den moderata regering som hon själv röstade fram. Fram till 2024 var hon stabschef för Moderaterna i region Skåne och hon har skrivit flera böcker, senast Moraliskt kapital.

Där citerade hon oväntat nog Flamman flera gånger, inte minst vårt temanummer om 2014 års identitetspolitiska yra. Hon skriver där att det i dag framför allt är högern som vill vinna status genom att signalera (ond) moral – nu senast genom irrationella och hjärtlösa tonårsutvisningar.

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen.

Många har glatts över hennes texter. Men en handfull av er har också grymtat. Ska man verkligen förlåta någon så enkelt för att ha röstat på Tidöregeringen? Andra menar att hon borde ha förstått vilken rörelse hon stödde. ”Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare”, undrar Lotta Ilona Häyrynen i Dagens ETC. ”Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.”

Jag har flera invändningar mot det resonemanget.

Hur stängd man ska vara inför möjligheten att man själv har fel ibland?

Och hur ska man bli fler om man inte låter människor ändra sig? Inga jämförelser i övrigt men jag skulle trycka texter av en nazist som ändrat åsikt. Hur intressant vore inte det perspektivet för våra socialistiska (och andra) läsare?

Om vänstern ska vinna måste vi släppa instinkten att mästra. När någon vill ansluta borde vi i stället dra fram en stol och säga: ”Välkommen, berätta vad du har varit med om.”

Jag vågar dessutom påstå att en ångerfull text av en borgerlig skribent som Ann Heberlein gör större skillnad än tio Tidökritiska texter i vänsterpressen. Som hon säger i Grillen uttrycker hon något som många högerväljare också tänker, men ännu inte vågat säga. En majoritet av deras väljare tycker att utvisningarna har gått för långt, nu när konsekvenserna av hastigt genomdrivna reformer har blivit tydliga.

Visst kan man säga: ”Vad var det vi sade?” Men ännu bättre är kanske att säga: ”Så fint att ni tänkt om, nu fixar vi det här tillsammans.”

Läs mer

I nästa Grillen gästas vi av Fredrik Kopsch, en annan avhoppare som rentav sagt att han inte längre kan kalla sig höger. Det misstänker jag att han fortfarande är, men hans perspektiv i nya boken Utvisad är intressant.

Håller du med mig om förlåtelse? Har du förslag på gäster till Grillen?

Glöm inte att prenumerera, om du inte redan gör det.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 mars, 2026

Regeringen pressas om tonårsutvisningar: ”Måste gå från ord till handling”

Annika Hirvonen (MP), migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet, och Tony Haddou (V), migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vid pressträffen för tre veckor sedan. Foto: Henrik Montgomery / TT

Efter Åkessons utspel om tonårsutvisningar är det hög tid för riksdagen att rösta om ett stopp, menar Annika Hirvonen (MP) och Tony Haddou (V). ”Vi släpper inte det här”, säger Annika Hirvonen till Flamman.

– Nu får det räcka med ord, säger Tony Haddou, migrationspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Tillsammans med miljöpartisten Annika Hirvonen lägger han i dag fram en så kallad ”motion av särskild händelse”. Målet: att få riksdagen att ”så fort som möjligt” stoppa de uppmärksammade tonårsutvisningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 06 mars, 2026

Joel Halldorf: Gud är tillbaka på fotbollsplanen

Statyn Kristus Frälsaren i Rio de Janeiro lyses upp med en bild av Pelés brasilianska tröja. Foto: Bruna Prado/AP/TT.

Religion letade sig sällan in i det radhusområde där jag växte upp. Men det fanns undantag i 1980-talets supersekulära Sverige. Under fotbolls-VM såg vi fromma sydeuropeiska spelare som korsade sig under matcherna. 

Det blev, precis som finter och målgester, något att ta efter: en del av oss började slå ett korstecken över bröstet innan vi tog en straff eller klev in på planen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Kriget mot Iran kan sluta i landets sönderfall

En herdepojke lämnar en oexploderad iransk missil som landat på ett fält utanför Qamishli i östra Syrien den 4 mars 2026. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.

Irak, Libyen, Afghanistan: regimskiften som skulle skapa demokrati har i stället lett till kaos. I Irans fall riskerar kriget att spränga upp landet i etniska konflikter, enorma dödstal och en flyktingkris som får Syrien att blekna.

”Till Irans stora och stolta folk vill jag i kväll säga att er frihets timme är inne.” Med de orden inledde Donald Trump tillsammans med Israel ett nytt krig mot Iran.

Till skillnad från bombningarna 2025, är den amerikansk-israeliska koalitionens uttalade mål regimskifte i Iran. Det har fått en del exiliranier och andra regimkritiker att välkomna kriget. Förhoppningen är att det ska leda till frihet och demokrati. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 mars, 2026

I kulturministerns värld borde Louvren vara en Joe & the Juice

Under Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan, menar skribenten.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Världskulturmuseerna planerar att säga upp hyresavtalen för Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet inför 2027 efter att Statens fastighetsverk gått fram med kraftigt höjda hyror, bland annat en 57-procentig ökning för Etnografiska museet motsvarande över 12 miljoner kronor extra per år.

Bakgrunden till hyreshöjningarna är modellen med så kallad marknadshyra, där statliga fastigheter ska hyras ut till villkor som motsvarar vad en privat aktör skulle ta ut. 

Det innebär att även statliga museer måste bära kraftigt höjda hyror när fastighetsvärdena stiger, trots att både hyresvärd och hyresgäst i praktiken är offentliga aktörer. Modellen försvaras ofta med hänvisning till EU:s statsstödsregler, som förbjuder att offentliga verksamheter gynnas genom subventionerade hyror som kan snedvrida konkurrensen. Resultatet blir ett system där kulturinstitutioner pressas till bristningsgränsen av en intern marknadslogik som i grunden är politiskt beslutad.

Effekten för kultursuktande svenskar är förstås kännbar. Under de senaste åren har regeringen kraftigt minskat kulturbudgeten och stramat åt anslagen till statliga museer, vilket har lett till att många institutioner tvingas dra ner på personal, utställningar och öppettider. När staten nu dessutom chockhöjer hyrorna riskerar några av våra finaste museer − etablerade av och för allmänheten − att tvingas bomma igen. 

Under kulturminister Parisa Liljestrands ledning har pengar till kulturen varit som att svära i kyrkan. Det har skapat en situation där museer, teatrar, symfoniorkestrar och det stora fria kulturlivet går på knäna. I Moderaternas kulturrevolution finns inget högre värde än det fria företagandets jakt på vinst. Kulturen är inte en självklar del av välfärden, utan endast ytterligare en arena där man kan tjäna pengar. Varje projekt ska bära sig självt, ty marknaden är den enda måttstock som en moderat känner till. Minister Liljestrand förbiser helt att kultur inte bara är underhållning och intäkter, utan en bärande pelare för en livskraftig demokrati och ett rikt samhällsliv.

Sedan tidigare har Dansmuseet i Stockholm tvingats stänga sin utställningslokal på grund av höjda hyror och bristande statliga medel. Tidö-regeringens tre år vid makten har inneburit ett veritabelt stålbad för många kulturverksamheter. Om Moderaternas kulturrevolution tillåts fortgå så kommer det inte stanna här. Fler teatrar, scener och museer kommer vräkas eller tvingas stänga igen. 

För i Parisa Liljestrands värld hade Louvren lika gärna kunnat vara ett Joe & the Juice. Istället för att lära dig mer om Leonardo da Vincis Mona-Lisa kan du få köpa en Green Glow hälsosmoothie för 89,90 kronor. Varför inte hyra ut Akropolis till Daniel Ek − en fantastisk plats för Spotifys nya huvudkontor? Kanske kan det Sixtinska kapellet i Rom bli ett nytt Tesla showroom? Det borgerliga föraktet för kultur och kulturarbetare vet inga gränser. 

Marknadshyrorna för kulturen är ett typiskt svenskt problem. Ingen annanstans i Europa ser de ut så här. Louvren ägs till exempel av den franska staten och museet drivs som en offentlig institution under kulturdepartementet och hyr inte sina lokaler på marknadsprinciper som i Sverige. Så nästa gång du är i Paris och undrar hur fransoserna kan ha så fina saker; det är för att de värdesätter att äga och förvalta viktiga tillgångar tillsammans. 

Om vi vill vara ett land med ett levande kulturliv och tillgängliga museer måste vi sluta behandla kultur som en vara på börsen. Vi behöver statligt ägande, rimliga hyror och långsiktiga statliga anslag som ger museer, teatrar och konstinstitutioner förutsägbarhet. 

Om Parisa Liljestrands kulturrevolution får fortsätta kommer vi snart stå utanför våra vackra gamla museer med en Green Glow hälsosmoothie i handen och fråga oss själva: Vart tog all konst och historia vägen?

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)