Kvällen innan första dejten hör Max Jerneck nervöst av sig till sin syster. Hon har pluggat i Uppsala med hans Tinderflirt Linda, och kanske kan ge ett tips i sista minuten.

– Det blev hundra ”hahaha” i chatten, berättar Max.

Systern svarade: ”Hon är extremt smart, extremt snygg, men helt besatt av Nato.”

– Hade du ditt Natohalsband på dejten också? frågar han och tittar mot kvinnan som numera är hans fru.

– Nej, men på min Twitterbild. Det var en orange ubåt, och så stod det ”Nato, fuck yeah.”

Jag är hembjuden på middag hos opinionvärldens mest omtalat omaka par. Som tillförordnad politisk chefredaktör på Expressen skriver Linda Jerneck ledartexter som ”I vänstern gör man tumme upp åt hatet” (24/9). Hennes make Max Jerneck är hållbarhetsforskare och utredare på fackliga tankesmedjan Katalys, som skrivit att ”Folkhemmet byggdes med lånade pengar, Magdalena Andersson” (Aftonbladet, 17/12).

Om jag hade brunnit för det finanspolitiska ramverket så hade vårt äktenskap varit svajigt.

Barnen, fyra och ett, är hos barnvakter och föräldrarna har lagt sin sällsynta ensamkväll på det mest romantiska man kan tänka sig: att prata om kärleken med Flamman.

Det tog tre månader att övertyga paret, eller rättare sagt Linda, om att intervjun är en bra idé. Men i tider av könspolarisering och barnlöshet har jag inte kunnat släppa frågan: Är det möjligt att sova med fienden?

Vi sätter oss vid köksbordet och skålar i rosa bubbel. Det är äntligen dags för ett svar.

De svajpade in i varandras liv i november 2015. Båda stack ut med sina långa presentationstexter.

– Han skrev att han ägnar sin tid åt att läsa om finanskrisen på Twitter, säger Linda och skrattar.

– Han hade någon bild i kostym, vilket var från hans disputation förstod jag i efterhand. Men den sista var bäst. Han satt i en korgstol framför ett fönster, med solen spelande över magmusklerna, och läste en tjock bok.

– Civilisationsprocessen av Norbert Elias, fyller Max i.

I verket från 1939 visade den tyska filosofen hur de skamkänslor som reglerar sex, våld, bordsskick och tal spred sig från europeisk hovetikett ut till samhället i stort.

– I stället för alla toaselfies med bar överkropp som var inne då, var han mer intellektuell… Men ändå sexig.

– Linda hade en avancerad profil, med en lång text. Helt klart en snygging, men också mycket att kroka fast i, allt från hiphop till säkerhetspolitik.

Max tog den romantiska kontakten först.

– Vad var det jag skrev: ”Vilken är din favorit av de säkerhetspolitiska doktrinerna?”

– Det visade ju att Max hade läst min profil. Alla andra skrev bara ”tja, läget?” och ”vad ska du göra i helgen?”

Första dejten var på Fotografiska i Stockholm, och Max minns att Linda inte var så imponerad. Men han bjöd på fika, sedan middag och de drack vin tills haket stängde.

– Då var det min tur att bjuda, men eftersom jag pluggade och var pank fick det bli Dovas, säger hon med hänvisning till den mytomspunnet luggslitna pubkedjan.

De övernattade hos honom och hängde hela dagen efter, och kollade på mjukisserien Boys med Adam Pålsson på SVT. Linda var ”fladdrig” redan då, men Max behövde tid.

– Jag var förvirrad och jagade en annan tjej. Hon var elak mot mig, så jag trodde att jag var kär i henne. Sedan förstod jag att kärlek inte måste vara svårt, att man inte ska behöva anstränga sig, säger han.

– Och så var det soft att du var sjukskriven i början, så att vi kunde hänga mycket.

Linda Jerneck hade precis avgått efter tre år som Luf-ordförande, och var sjukskriven för utmattning. Hon tog en paus från statsvetenskapen och gick en termin på konstskolan Basis.

Vissa har svårt att inleda en relation med en person som tycker annorlunda, och för andra får det visa sig under relationens gång.

– Det hade nog varit jobbigt om vi kandiderade för var sin sida, och du arbetade för att jag ska misslyckas. Men nu måste vi ju inte hålla med ett parti jämt, säger Linda.

Max säger att det underlättar att Linda mest är intresserad av Nato, och han av klimat och ekonomi.

– Om jag hade brunnit för det finanspolitiska ramverket så hade vårt äktenskap varit svajigt, säger hon och funderar:

– Vårt första gräl handlade om den ekonomiska krisen i Italien.

Även om kärleken inte kan reduceras till politik, så är den i högsta grad politisk.

De senaste åren har en global debatt seglat upp om det låga barnafödandet, som i många länder ligger under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningen ska reproducera sig själv. I både Sverige och EU ligger siffran på 1,5, och i Sydkorea är den redan nere på 0,78.

Minskande barnkullar gör att allt färre ska arbeta för att försörja allt fler, och de sägs även ligga bakom allt från arbetskraftsbrist till populiströrelser. Sämst till ligger Kina, vars befolkning enligt en omdiskuterad FN-prognos beräknas krympa från 1,4 miljarder till under 800 miljoner vid seklets slut.

Om minskningen tidigare berodde på att makar skaffade färre barn, så verkar den i dag snarare bero på en global ”relationsrecession” som innebär att det bildas färre par till att börja med. Allra flest singelhushåll finns i Sverige, där 41 procent lever ensamma.

Det kanske inte är så att vi grälar om Mellanöstern och löser frågan i sängkammaren.

Förklaringarna som har föreslagits är många.

Den konservativa högern hänvisar gärna till osund livsstil eller moral. Anna Björklund skriver i Svenska Dagbladet att vi är för passiviserade och porrskadade för att njuta av kroppen (22/3 2024), medan Josefin de Gregorio i samma tidning (10/12 2023) förklarar att vi är för ”själviska”. USA:s vicepresident J.D. Vance kallar kort och gott barnlösa kvinnor för ”psykopater”.

Från vänster lyfter man hellre samhällsproblem som brist på jobb och bostäder samt påpekar att befolkningskrisen kan mildras av invandring. Vissa väljer bort barn av oro för klimatet.

Inte ens barnalstringen är vi alltså överens om, och frågan är om inte den politiska polariseringen är en orsak i sig. För den är i dag till stor del en spricka mellan män och kvinnor.

Jag ringer upp sexologen Kalle Norwald, som nyligen hoppade av som expert i SVT-programmet Gift vid första ögonkastet. Han säger att mäns och kvinnors olika politiska synsätt kan ha att göra med deras livssituationer:

– Vi vet att gruppen kvinnor jobbar mer i människovårdande yrken, medan män jobbar mer inom näringslivet och tjänar mer pengar. På gott och ont har vi alltid oss själva närmast. Att man ofta tycker det som gynnar en själv.

På hans mottagning är det inte vanligt att par kommer med problem som grundar sig i åsiktsskillnader. Men det kan också bero på att man inte ens blir ihop om det är viktigt för en.

– Det beror på hur man värderar sina värderingar. Vissa har svårt att inleda en relation med en person som tycker annorlunda, och för andra får det visa sig under relationens gång. Själv tänker jag inte att konflikter är dåligt, det viktiga är hur man diskuterar. Om man ens gör det – vissa par pratar inte ens om politik, och för dem funkar det bra.

En färsk undersökning från opinionsinstitutet Indikator visar att halva befolkningen tycker att det är viktigt att ha samma politiska åsikter som sin partner. De som lägger störst vikt vid politiken är människor klart till vänster (78 procent), högutbildade kvinnor (66), kvinnor runt trettio (70), medan lågutbildade män (31), sverigedemokrater (36) och änklingar (12) ser den som mindre viktig. Lågutbildade män är också den grupp som har svårast att bilda familj i Sverige. Är den högerextrema vågen helt enkelt en hord oknullade män?

Kalle Norwald säger att sådana här skillnader visar sig som tydligast under valrörelserna.

– På kort sikt är det bättre att vara olik, men vill man satsa på något längre är det bättre att vara mer lika, men ha vissa olikheter. Värderingsfrågor är något vi ser som viktiga i relationer, men också saker som ömsinthet och respekt återkommer, att man ska vilja varandra väl och lita på varandra. Även fast man tycker olika.

Har du själva några röda linjer i ditt kärleksliv?

– Jag är ju homosexuell och vill leva med en man. Så jag skulle nog ha svårt att vara ihop med en homofob eller kanske en rasist. Men jag skulle inte kalla det politik, utan snarare människosyn. Vem vet, jag kanske får en dejt av det här reportaget?

Linda säger att det är deppigt att man sållar bort folk på grund av politik.

– När min brorsa var singel sade han att många tjejer hade som profiltext: ”Hjärtat sitter till vänster, annars kan du dra.” Är man inte säkrare i sina åsikter än att man kan vara nyfiken på någon som inte tycker likadant? Vill man inte heller ha lite tuggmotstånd än någon som hummar med och inte bryr sig?

– Kvinnor kan väl ha en större kravlista än män, säger Max, och fortsätter:

– Men jag hade inte gift mig med en SD:are eller KD:are. Där går nog min gräns.

– För mig beror det på personen. Jag dejtade en kille från den autonoma vänstern en gång. Men nu är det en grundprincip att man är demokrat, och en vettig person. Då går många på kanterna bort, säger Linda.

– Jag tror att de flesta har ganska lika värderingar i Sverige. Men man har olika informationsbubblor, säger Max och Linda bryter in:

– Det låter ju väldigt folkpartistiskt. Att jag egentligen håller med dig, men bara inte har rätt information.
De tror att polariseringen också beror på algoritmernas kurerade flöden.

– På [plattformen] Threads ser jag många kvinnor som skriver om relationer och barn, och på X har de identifierat mig som höger så jag får helt sjuka förslag. Man polariseras och får olika verklighetsbilder. Det är deppigt. Vi är waldorf-föräldrar, så vi ska hålla ungarna borta från mobilflödena så länge som möjligt. Det får räcka med kottar och pinnar, säger Linda.

De tar en paus för att messa med barnvakterna.

– Jag är osolidarisk som tog en disputerad man när jag bara har läst en kandidat. Ett professorsbarn dessutom. En lågutbildad man hade varit bättre.

– Ja, vi är ju ganska privilegierade så politiken är inte på liv och död för oss. Vi har inte blivit nedtrampade av samhället, då hade det kanske varit mer på allvar, säger Max och blir snabbt avbruten av Linda:

– Det är klart det är på allvar. Jag känner det ännu mer nu när vi har fått barn.

– Så du har märkt skillnad i ditt liv baserat på vilket block som har styrt?

Linda funderar, och landar i att Alliansen gav dem mer pengar i plånboken.

Vi går över till vardagsrummet för att hugga in på Max auberginegratäng. På väggarna hänger konst, bland annat en affisch av Sigrid Hjerténs ”Ateljéinteriör” (1916) från Moderna museet. Den föreställer ett kalas i den kombinerade salong och arbetsrum hon delade med maken Isaac Grünewald, och nere i hörnet tittar sonen Iván fram. Det är kanske så de föreställer sig tillvaron – ett familjeliv med plats för vuxna samtal?

Jag korkar upp en flaska rött och frågar vad de bråkar om. Max säger att det finns känsliga ämnen, inte minst migrationen.

– Vi grälade rejält någon gång när vi skulle gå på ett Seinfeld-quiz, och du ställde en ledande fråga: ”Så alla som vill strama åt migrationen är rasister – tycker du att jag är rasist?” Då svarade jag: ”Ja, om jag fullföljer logiken är du ju det.” Hur kändes det, att bli kallad rasist? säger han och tittar på Linda.

– Jag var på väg att gå därifrån.

– Det var kanske lite konstigt att jag kallade dig rasist.

– Ja, du bad om ursäkt. Och jag tror inte du var helt nykter då heller.

En annan fråga de har slutat prata om är Israel och Palestina.

– Båda är väl för en tvåstatslösning, men jag tror att du ser saker lite mer svartvitt, säger Linda och Max kontrar.

– Jag tycker att det är du som gör det.

Om vi letar i uttryckens lagrade folkvisdomar finns det många som handlar om att kärleken är beroende av likhet – som ”kaka söker maka” och ”de passar som hand i handske”. Andra antyder att motsatser attraherar varandra, från ”kärlek börjar med bråk” till ”hatligg”.

Jag berättar om mitt eget svar till Dagens ETC:s kulturreporter Selma Brodrej, som inför Alla hjärtans dag frågade om jag upplevt kärlek över de politiska gränserna: när jag i gymnasiet låg med en blond tjej på en fest på landsbygden utanför Uppsala, och hon försökte inleda morgonens stela småprat med att fråga vad jag tycker om att invandrarna tar våra jobb.

Jag frågar om konflikter rentav kan vara eggande, både intellektuellt och kroppsligt.

– Om det kan vara en krydda i sovrummet? Det kanske inte är så att vi grälar om Mellanöstern och löser frågan i sängkammaren. Men det är attraktivt om någon har genomtänkta argument, säger Linda.

– Det kan vara kul att dejta någon som är lite stollig, fyller Max i.

– Vänstern ser ju högern som ond, medan den ser vänstern som dum, säger Linda och fortsätter:

– Folk behöver umgås mer över partilinjerna för att få fler nyanser. I synnerhet partiaktiva, för partier är väldigt osunda organisationer. Jag minns hur man upprepade saker som en papegoja, fast man inte bottnade i dem. Det är obehagligt när åsikter blir som en katekes.

Linda berättar att jag inte är ensam om min nyfikenhet på deras relation. Den är en snackis i opinionsvärlden, och även hennes chef på Expressen Patrik Kronqvist har fått frågor om den.

En av Max kompisar lyfte frågan i ett tal på deras bröllop.

Alla undrar samma sak: Hur går det ihop?

– Kärlek är ortogonalt från politiska åsikter, det spelar inte så stor roll. Det är som botanik, säger Max.
Ortogonalt betyder vinkelrät, lär jag mig när jag i efterhand slår upp ordet. De samexisterar, men går i helt olika riktningar.

– Jag har dock en borgerlig morbror som är nöjd över att Linda har kommit in i familjen, fortsätter han.

De hukar sig över samma mobil för att förhandla med barnvakterna. Sedan säger Linda att hon inte tror att ideologierna har olika kärleksbegrepp:

– Folk får göra som de vill, och jag mår bra av trohet. Så jag är en del av tvåsamhetsnormen.

Inget ligga med lik alltså?

– Det är så skönt att jag hann avgå precis innan de började diskutera nekrofili i Luf. Sedan tycker jag det är fint att ungdomar diskuterar ideologi på sin fritid och drar det till sin spets. Som vad folk får göra med ens kropp när man är död.

Linda säger att det finns gott om konflikter även inom borgerligheten, inte minst att moderater avskyr liberalpartister.

– Mitt livs läskigaste bilresa var på väg hem från Hallsberg med [moderaten] Niklas Wykman 2010 under en snöstorm. Han körde som en galning och pratade hysteriskt om hur mycket han hatar folkpartister, hur de alltid sticker kniven i ryggen, att de är Alliansens fransmän. Jag var livrädd. Och först i Stockholm kom det fram att han glömt linserna hemma, och knappt hade sett något på hela resan.

Som tur är finns det mycket annat att göra tillsammans än att prata politik – som att spela strategispelet Civilization. Men även där dyker olikheterna upp.

– Max vill bara spela på den svåraste och långsammaste nivån. En gång blev han så arg på mig att han ville banka knytnäven i bordet, men slog på mitt lår i stället. Han blev så himla knäckt, säger hon och skrattar mot Max, som minns tillbaka:

– Kan vi ha spelat mot babylonierna?