Okategoriserade 28 juli, 2004

USA:s underrättelsetjänst finansierar oppositionen i Venezuela

Den venezuelanska oppositionen har med alla medel försökt stoppa och störta president Hugo Chavez. I nedanstående artikel beskriver Flamman med hjälp av nu offentliga källor hur CIA:s olika förklädda organ finansierar högeroppositionen. USA kallar det för att “främja demokratin i världen”. Chavez menar att det är ”kontrarevolution och fosterlandsförräderi”.

Utanför den korrumperade landorganisationenen CTV:s 18-våningshus i centrala Caracas stod de, en liten grupp på högst tio personer, välparfymerade och dyrt klädda. EAP:s venezuelanska sektion1 krävde högljutt och med plakat i händerna att CTV skulle utlysa ”generalstrejk omedelbart”, för att störta Chavez. Deras skanderande och plakat registrerades noggrant av kameramännen och reportrarna från tre av de fyra största privata TV-kanalerna.
Det var två veckor innan statskuppen den 12 april, 2002 och jag hade minuterna innan intervjuat Alfredo Padilla och Leon Arismendi från CTV:s fackföreningsskola när jag stötte på den oansenliga gruppen. Arismendi utsågs två veckor senare, under den andra dagen av statskuppen, till planeringsminister i den junta som utsågs och leddes av Pedro Carmona, ordförande i Venezuelas arbetsgivarförening, Fedecamera. Padilla å andra sidan avslöjades för några månader sedan för att ha tagit emot hundratusentals dollar innan och efter statskuppen av NED, en avdelning inom USA:s State Departement, utpekad som en förtäckt CIA-enhet.

I takt med att revolutionen i Venezuela fördjupas har de politiska kampanjerna mot Chavez ökat. Han utpekas för att vara en despot och diktator. I Sverige demonstrerade folkpartiets ungdomsförbund LUF, i slutet av maj utanför Venezuelas ambassad i Stockholm. Venezuelanerna gick vid tillfället i spänd väntan på beslutet från den Nationella Valkommissionen (CNE) i fall oppositionen hade lyckats samla in tillräckligt med namn för att få till stånd en folkomröstning om president Hugo Chavez mandatperiod.
I likhet med ungliberalerna hade Robert Alonso, ledare för ”Bloque Democrático” och EAP:s allierade i Caracas inte förväntat sig att CNE skulle godkänna de 2,6 miljonerna (20 procent av rösterna i valet 2000) namnunderskrifterna mot Chavez och utlysa ett datum för folkomröstningen som ska äga rum den 15 augusti. Folkomröstningen, som är en demokratisk erövring av folket i det grundlagsförslag som Chavez utarbetade och lät folket rösta om 1999 tillämpas nu, vilket skapade huvudbry hos de som utpekar Chavez som just ”despot”.
Alonso hade redan uppmanat venezuelanerna att inta gatorna i Caracas för att med våld störta Chavez. Exilkubanen med rötter och förbindelser i Miami hade redan organiserat en grupp på 150 colombianer varav de flesta var reservister och officerare i den colombianska armén. Andra hade rekryterats från de paramilitärera dödsskvadronerna i grannlandet. I tre månader hade gruppen bidat sin tid på Alonsos stora gård utanför Caracas i väntan på grönt ljus för att inleda den ”väpnade kampen”. Målet var att ”störta Chavez med våld och döda honom”, som de gripna vittnade om. I stället greps de medan Robert Alonso flydde. Oppositionen visade än en gång sin verkliga karaktär, menade Chavez. Men det fanns betydligt större och starkare allierade till oppositionen.

National Endowment for Democracy, NED, skapades 1983 under Reaganadministrationen. Lagen 98-164 hade målsättningen att ”främja demokratin i världen”. Sedan dess har NED:s olika enheter varit inblandade i finansiering av högerextrema eller förment demokratiska så kallade frivillighetsorganisationer ur det ”civila samhället”. Det senaste exemplet är Haiti där NED har finansierat delar av oppositionen mot den avsatte Aristide. Men NED har också finansierat subversiva massmedia- och andra misskrediteringskampanjer mot progressiva regeringar, presidenter eller stater.
Därför beslutade Venezuelas Författningsutskott inom Högsta domstolen den 21 november år 2000 att förbjuda mottagandet av utländska bidrag från stater, organisationer eller grupper influerade av stater eller företag. Men NED brydde sig inte om de egna kongressbesluten i USA, som förbjuder penningbidrag till politiska kandidater. Plötsligt började det regna pengar över oppositionsorganisationer ur det så kallade ”civila samhället” i Venezuela.
Den 12 september 2003 beslutade NED att utbetala 53 400 dollar till oppositionens valorganisation Sumate. Enligt dokument som deklassificerades i USA i början av året på begäran av USA-advokaten Eva Golinger och USA-forskaren och reportern Jeremy Bigwood, vilka stödde sig på lagen ”Freedom of Information Act”, framkommer det i det förtäckta CIA-organets beslutsprotokoll att USA sedan 2000-2003 har betalat ut över fyra miljoner dollar till högeroppositionen i Venezuela, drygt 30 miljoner svenska kronor.
I NED-protokollet framgår det att Miriam Kornblith,2 suppleant i CNE för oppositionen är den som har ansvar för ”valfrågor” inom Sumate. Frågan är hur detta ”tvåstolsförfarande” kan kombineras som ”oberoende” inom CNE?
María Corina Machado,3 Sumates vice ordförande, anslöt sig och undertecknade dagen för oppositionens statskupp den 11 april 2002 presidentdekret där kuppledaren Pedro Carmona med ett pennstreck raderade och upplöste alla demokratiska institutioner i Venezuela. Kuppdekret hade elva punkter (varav vi publicerar de flesta nedan i förkortat format) som illustrerar hur demokratin krossades av de som nu finansieras av USA och som utpekas som av USA och liberaler utpekas som ”demokrater”:
Art. 1: Pedro Carmona utses till president i den demokratiska och nationella övergångsregeringen.
Art. 3: Nationalförsamlingen upplöses.
Art. 4: Ett rådgivande statsråd med 35 medlemmar som representerar de olika samhällssektorerna av det demokratiska Venezuela bildas.
Art. 5: Fullmakter ges till presidenten att samordna politiken under övergångsregeringen (diktatoriska maktbefogenheter under EN man).
Art. 7: Presidenten ges i uppdrag att tillfälligt avsätta och tillsätta de offentliga organens ledamöter inom stat, region- och kommunnivå, samt Venezuelas representanter inom det Andinska- som det Latinamerikanska Parlamentet. (Här krossar Carmona med ett pennstreck även de olika politiska församlingarna under president- och parlamentsnivån).
Art. 8: Ordföranden och övriga ledamöter i Högsta Domstolen avsätts och ersätts. (Rättsstaten likvideras).
Art. 9: De 49 lagförslag (läs jord-, utbildnings-, hälsovårdreform, m.m.) som Chavez lade fram i november 2001, dras tillbaka.
Art. 10: Den juridiska förordningen behålls så länge den inte står i motsättning till presidentdekretet samt de internationella fördragen som Venezuela har ratificerat. (Carmonas kuppdekret står alltså över de sista delarna av den venezuelanska grundlagen).
Efter att presidentdekretet lästes upp genomförde Carmona sin makabra självutnämning. Den venezuelanska landsorganisationen CTV:s ordförande Carlos Ortega samt katolska kyrkans biskop från Opus Dei, Luis Ogalde, lyfte Pedro Carmonas armar upp mot taket i presidentpalatset Miraflores. Men 24 timmar senare skulle de fly när Caracas fattiga och militärer trogna konstitutionen återtog Miraflores och återinsatte den kidnappade Chavez på presidentposten.
I 47 timmar varade statskuppen och Carmonas kuppregim. De första regeringarna att erkänna kuppmännen var USA, El Salvador (styrt av dödsskvadronepartiet Arena) och helt följdriktigt IMF.
Det är mot USA:s direkta inblandning och finansiering av oppositionen som Jorge Valero, Venezuelas ambassadör inom OAS, de Amerikanska Staternas Organisation, gick till angrepp den 30 mars:
– Den Bolivarianska regeringen anklagar ansvarsfullt inför denna församling (OAS) att NED har utnyttjats och fortsätter att utnyttjas av personer inom USA:s regering”, sa Jorge Valero.

Men mottagarna av de gröna sedlarna är inte bara Sumate. Så här ser listan ut som Golinger och Bigwood kunde publicera inför en häpen venezuelansk opinion:
l IRI (se föregående sida om Haiti), Instituto Republicano Internacional, står som NED:s betalningsavsändare till de politiska oppositionspartierna som har fått 1 408 818 dollar. IRI stödde aktivt statskuppen den 12 april 2002.
l CTV (LO) fick 1999-2002 inte mindre än 557 387 dollar via NED:s ”arbetsmarknadsorgan” American Center for International Labour Solidarity, ACILS. 116 000 dollar av denna summa betalades ut tre månader innan varslet om generalstrejk 9 april 2002 och finansierade till stora delar den gigantiska annonsering i TV, radio och press som föregick statskuppen den 11 april.
l NED:s finansiering av ”information” för statskuppens år 2002 uppgick till 2 103 200 dollar som kanaliserades via USIA, US Information Agency.
l Ett annat ”undermineringsorgan” inom State Departement, USAID, betalade kuppåret ut två miljoner dollar för att bistå ”moderata” oppositionsledare som arbetade för att störta Chavez.
l Sex månader innan statskuppen i april 2002 betalade sex andra organ inom State Departement ut 695 300 dollar för att finansiera ”konferenser och seminarium” hos oppositionen.
l År 2003 girerade ett annat CIA-organ, DRL, över 285 000 dollar till NED för ”val i förtid”.
l NED, via CIPE, girerade 1999-2003 över 462 686 dollar till CEDICE, ett organ inom det venezuelanska näringslivet.
l Acción Campesina, AC, ett organ hos de venezuelanska land- och boskapsägarna som har 120 mördade bondeledare på sitt samvete. Denna ”NGO” har en enda uppgift och den är att sabotera jordreformen i Venezuela som hittills har delat ut två miljoner hektar mark till de jordlösa. Mellan 2002-2004 har AC fått 93 000 dollar.
l La Asociación Civil Asamblea de Educación, det ”civila” samhällets utbildningsförening fick 167 000 dollar mellan 2001-2004. Organisationens uppgift är att förhindra regeringens utbildningsreformer som anklagas för att vara ”kubainspirerade”.
l La Fundación Momento de la Gente fick 229 747 dollar 2000-2004. Dess uppgift är att erbjuda oppositionspartierna ”juridisk hjälp” för att obstruera lagförslag hos den parlamentariska majoritetsgrupp som stöder regeringen samt lägga egna oppositionsförslag.

För två veckor sedan beslutade den kaliforniska avdelningen av AFL-CIO, USA:s landsorganisation, på sin 25:e kongress i San Diego, att kräva klarhet och stopp för att utnyttjas av NED.
”NED har en tvivelaktig historia och har regelbundet utnyttjats av USA:s regering för sina politiska internationella ändamål. Detta inkluderar bistånd till att störta demokratiskt valda regeringar eller för att blanda sig i i inre angelägenheter inom fackföreningsrörelsen i andra länder”, skriver avdelningen i sitt beslutsprotokoll.4
Beskrivningen är samtidigt en våldsam kritik mot den egna nationella ledningen för AFL-CIO i New York. Denna har ett tvivelaktigt förflutet och har spelat med de olika regeringarna i Vita Huset med målsättningen att splittra fackföreningsrörelsen i utlandet, i första hand Latinamerika.
I en resolution som Kalifornien-kongressen döpte till ”Rensa luften”, ifrågasätts AFL-CIO-ledningens agerande i förhållande till Venezuela men också det amerikanska LO:s agerande i samband med militärkuppen i Chile, 1973.
”Vi kräver att AFL-CIO-ledningen utan dröjsmål berättar vad den gjorde i Chile och andra länder under hägnet av vårt namn. Vi kräver att den upphör med denna verksamhet och politik där den fortfarande kan vara inblandad i finansiering av regeringsagenturer. I annat fall kan vår autentiska trovärdighet och förtroende hos arbetarna, här som i utlandet, ifrågasättas och förvandla oss till betalda agenter av den ekonomiska korporationens globala krafter”.

Noter:
1. I Sverige uppmärksammades EAP innan mordet på Olof Palme genom att deras aktivister störde alla offentliga arrangemang. När Palme mördades pekades den så kallade ”33-åringen” ut som mördaren. Denne lämnade Sverige och bosatte sig i USA där han mördades efter något år. Kopplingen EAP-CIA för mordet på Palme diskuterades men arkiverades. I Venezuela heter EAP Movimiento Laboral de Venezuela, MLV. De få medlemmarna kommer till största delen från den 1984 förbjudna katolska rörelsen TFP, Tradición, Familia y Propiedad (Tradition, familj och egendom). Gruppen är, enligt bedömare i Venezuela, en del av den internationella högerextrema rörelsen som leds av Lyndon LaRouche. TFP å sin sida har starka bindningar till den katolska Opus Dei, en rörelse från den falangistiska spanska fascismen, Till denna rörelse finns också nynazistiska grupper i Venezuela som knutits kring Shillerinstitutet som är en underavdelning till EAP,
2. www.venezuelafoia.info/NED/SUMATE/2003-548/index.htm
www.venezuelafoia.info/NED/SUMATE/2003-548/pages/Sumate-A3.htm
www.venezuelafoia.info
3. www.soberania.info/Articulos/articulo_841.htm#a
4. www.aporrea.org/dameverbo.php?docid=18524

Kultur 28 augusti, 2025

Mer Platon och Marx än Tinder och Hinge

Kärleken var fri redan på 200-talet. Sådant och mycket mer finns att läsa i Magnus Västerbros ”Kärlekens tid”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

”Kärlekens tid” är ett imponerande populärhistoriskt verk, men Rasmus Landström saknar hettan i ämnet.

Friedrich Engels var under en stor del av sitt liv djupt förälskad i Mary Burns. Han en snorrik och spränglärd fabrikörson, hon en analfabetisk irländska från arbetarklassen. Den enda gången Engels höll på att säga upp bekantskapen med Karl Marx var när han inte visade tillräcklig sorg vid hennes dödsbädd.

Kärlekshistorien mellan Engels och Burns är en av de mest romantiska jag vet. Antagligen beror det på att den är så ovanlig. För vem vi älskar avgörs deprimerande ofta av plånboken. Ingenstans syns klassamhället så tydligt som i vilka vi parar oss med. Kanske skulle man rentav kunna beskriva det som kärlekens konstant under 2000 år. I antikens Rom kallades det digna condicio – att man gifte sig med någon med samma sociala status – och statistiken visar att askungesagor är sällsynta även i dag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 28 augusti, 2025

Slavoj Žižek: Ansiktena som avslöjar krigets hemligheter

Ansiktena i fasornas mitt: USAs president Donald Trump, ”gudmodern för de israeliska bosättarna Daniella Weiss, ”palestiniernas Mandela” Marwan Barghouti, Rysslands president Vladimir Putin, Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Foto: Evan Vucci/AP, Vyacheslav Prokofyev/Sputnik/AP, Abir Sultan/EPA/AP, Bernat Armangue/AP, Menahem Kahana/AP.

Slavoj Žižek följer tre centralfigurer – Vladimir Putin, Daniella Weiss och Marwan Barghouti – som på olika sätt speglar den politiska cynism och våldsamma logik som präglar vår tid.

Gaza. Ukraina. Sudan. Med alla fasansfulla bilder som sköljer över oss är det inte konstigt att vi blir avtrubbade. Tio barn dödade i Gaza, och? I går var det tjugo! Analyserna känns som repriser: även om nya detaljer framkommer – som att Israel på förhand kände till attacken den 7 oktober och lät den ske för att rättfärdiga ett Storisrael – så är det samma historia som berättas om och om. För det är fortfarande samma historia som pågår.

Vad händer om vi i stället riktar blicken mot en detalj – något som, likt ett freudianskt symptom, säger mer än många rapporter? Jag tänker på de miner som råkar fastna på kameran, och som tillhör ansiktena i fasornas mitt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 augusti, 2025

Ungsvenskarna som vill säkra SD:s gejmar-röster

Djupt fokuserad energidrycks-konsument på mega-mässan Dreamhack. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ungdomsföreningen Althing Gaming vill motarbeta den ”vänsterliberala spelindustrin”, och skapa ett konservativt alternativ till Sverok. Sverigedemokrater och Ungsvenskar håller i kontrollen – och lockar medlemmar med energidryck.

”Gamers är trötta på woke kultur i sina spel, och har varit det länge. Spelvärlden ska vara en plats för konstnärlig frihet, gemenskap och underhållning – inte en politisk plattform.”

Instagram-inlägget uppmanar den som instämmer att gå med i Althing Gaming – en riksorganisation för ”unga mellan 6-25 år” som är intresserade av tv- och datorspel. Föreningen håller inte bara till online, utan har närvarat på stora svenska mässor som Comic Con och Dreamhack. I slutet av förra året nådde man över 1 000 medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Mímir Kristjánsson talar framför fler än 100 fackföreningsfanor som samlats framför Stortinget i protest mot att höja pensionsåldern. Foto: Rodrigo Freitas/NTB/TT.

En stolt populist med vildvuxet hår, glugg mellan tänderna och en bakgrund i ”Farmen kjendis” – Mímir Kristjánsson är ingen typisk vänsterpolitiker. Nu hoppas norska Rødt att hans burdusa stil ska vinna över arbetarrösterna.

Det marxistiska partiet Rødt har bara funnits sedan 2007. Vid senaste Stortingsvalet fick de blygsamma 4,7 procent av rösterna. Ändå vet de flesta norrmän vem Mímir Kristjánsson är. Den slagkraftiga, snabbpratande stortingsledamoten med rufs på huvudet och glugg mellan framtänderna syns överallt. I tv och tidningar, i bokhandlarnas hyllor, i poddar, på Youtube och Tiktok. Särskilt nu, när det bara är några dagar kvar till valet den 8 september.

– Mímir är helt klart en profil i Norge, säger Ali Esbati (bilden), som länge har varit verksam i norsk vänsterdebatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (4 svar)
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 25 augusti, 2025

Vet du vad som är horribelt, Ebba Busch?

Undernärda tvååringen Yazan Abu Ful sitter i sitt familjehem i flyktinglägret Shati, Gaza stad, den 23 juli 2025. Foto: Jehad Alshrafi./AP/TT.

Barn som svälter i Gaza. Flickor som utvisas till könsstympning. Familjer som förlorar allt för att regeringen stänger dörren. Det är förfärligt, Ulf Kristersson. Inte att Greta Thunberg seglar med mat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Flickan mitt emot mig sorterar pärlor för att välja ut till ett armband. Hon är duktig i matte, men ändå lägger hon samma pärlor i olika högar, om och om igen. Efter en stund förstår jag. Flickan väljer inte ut pärlor för att göra klart sitt armband. Hon försöker stanna tiden. Framtiden är nämligen den här flickans fiende.

Hon är ny på min mottagning, men hennes situation är tyvärr inte ny för mig. Jag är psykolog och arbetar med barn som varit med om krig och förföljelse. Det som är ovanligt för mig är att flickan är född i Sverige och har bott här hela sitt liv. Hon går på mellanstadiet, fortfarande mer flicka än tonåring. Favoritämnet är idrott och allra roligast är spökboll. Hon är blyg men ler brett när jag frågar om hon vunnit någon gång.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande.

Nästa vecka ska hon och hennes mamma utvisas. Mamman har arbetat i Sverige sedan innan flickan föddes, men nya lagar har gjort dem papperslösa. När flickan inte hör säger mamman: ”Min dotters säkerhet är allt som betyder något.” Hon har till och med bett oss – väl medveten om att vi skulle säga nej – att omskära flickan här, under trygga förhållanden. Hon vet att så fort de landar i hennes hemland kommer släktingarna att göra det, utan bedövning och med risk för infektioner. I Migrationsverkets beslut står att det är olagligt med omskärelse i mammans hemland och att det därför inte finns något hinder för mamman och flickan att återvända dit. Vad de inte förstår är att en brutal tradition är så mycket större än lagar på papper.

Min nästa patient är ett barn i förskoleåldern. Barnet lagar mat vid en träspis och matar en docka och säger: ”Det var allt vi hade. Det finns ingen mer.” Plötsligt stannar hon upp och ser plågad ut. Hon flimrar med ögonen och är inte kontaktbar. När flickan är tillbaka berättar hon att vi måste hitta en ficklampa, för bomben har gjort det mörkt. Flickan och hennes familj har just evakuerats från Gaza. Hennes föräldrar har trots svält och bombanfall lyckats hålla barnen vid liv och ta sig ut till säkerhet. De berättar om hur de ansträngt sig för att barnen ska känna trygghet nog att börja leka igen. Jag tänker att de borde få ett Nobelpris i föräldraskap.

Jag får ofta frågan om det krävs särskilt kunskap för att arbeta med barn från ”andra kulturer”. Jag vet inte hur jag ska svara. För smärta gör ont i alla kroppar. Skräck är outhärdligt för alla. Skratt bubblar lika skönt i allas magar.

Men kanske finns en outtalad föreställning: att barn med lite mörkare hud inte känner lika stark rädsla när en vuxen skär dem i underlivet? Att barn som växt upp i krig inte plågas lika mycket av mardrömmar än lite ljusare barn från 200 år av fred. Att föräldrar från andra länder tar mindre ansvar.

Läs mer

Hur ska jag annars förstå att flickan med pärlorna utvisas till ett land hon aldrig varit i och där hennes underliv kommer att skäras sönder? Eller att de flesta av oss inte gör mer för att pressa regeringen att hjälpa barnen och familjerna i Gaza?

Samtidigt såg vi i somras hur migrationsministern försvarades när det avslöjades att hans barn varit aktiv i en högerextrem organisation. Ingen ifrågasatte hans föräldraskap, ingen talade om utvisning. Och när Greta Thunberg försökte bryta Israels blockad av Gaza med mat och medicin, sade vice statsministern att hennes agerande var så ”horribelt” att hon inte kan prata om det.

Min måttstock om vad som är horribelt är en annan.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande. Den avgör om barn ska få trygghet, eller utsättas för lidande och fara. Om det sker av okunskap, fördomar eller likgiltighet vet jag inte. Men konsekvenserna är desamma. Barnen i Gaza, flickan med pärlorna – de betalar priset.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Foto: Oscar Olsson/TT.

I onsdags öppnades uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat. Nu väljer de två partiprofilerna att lämna V – och öppnar i stället för att starta ett nytt alternativ.

De två riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnar Vänsterpartiet med omedelbar verkan, meddelar de vid en presskonferens under söndagen. Båda säger också att de kommer att stanna i riksdagen.

– Det är något som vi är djupt ledsna över, något som vi önskar aldrig hade behövt göras. Vi har gett våra liv till partiet. Vi har offrat våra dagar och nätter, säger Daniel Riazat, som varit med i partiet i 19 år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Snuskgubben är förlåten

Stig Larsson har gjort lite liv ifrån sig sedan millennieskiftet – men plockas under 2020-talet upp av ett nytt unglitterärt gäng. Foto:

Boken om Stig Larssons författarskap, ”Ett berg av liv”, är full av medhårsläsningar – men blixtrar till när provokatören själv kommer till tals.

Att skriva något nytt om Stig Larsson är en övermäktig uppgift. Lika skandalomsusad som geniförklarad har han sedan debutboken Autisterna 1979 fått rollen som omhuldat underbarn, litterär tuffing och postmodernismens galjonsfigur. Han har varit sjavig knarkare, provokatör, detroniserad som snuskgubbe. Och så i dag: upplockad av unglitterära kotterier och mysfarbor på uppesittarkvällen i Cyklopernas land. Det är också slitsamt att se bortom det här, och få syn på texten bakom personan.

Sådana anspråk har däremot de åtta essäisterna i Ett berg av liv: En bok om Stig Larsson (Diadalos, 2025). Under Kristoffer Flensmarcks och Andreas Holmströms redaktörskap skriver här poeter och kritiker, som Victor Malm, Joni Hyvönen och Mikaela Blomqvist, om Larssons verk, från dikten ”Hösten” 1964, fram till förra årets Högt och lågt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)