Hans Arvidsson, Bengt Berg, Marianne Berg, Torbjörn Björlund, Marianne Eriksson och Siv Holma skriver i Flamman att Vänsterpartiet saknar strategi, att partiet inte utvecklas och inte har modet att ha ställa självkritiska frågor kring det dåliga valresultatet 2014. Jag har svårt att se att det stämmer med verkligheten.
Först och främst: vi har redan en pågående debatt i partistyrelse, distrikt och föreningar. Ingen är nöjd med att få 5,7 procent. Därför lanserade vi ett av de mest ambitiösa valutvärderingarna på länge (minus Framtidskommissionen) – två enkäter, en extern och en intern valanalys, som förstås blivit försenad av extra valet men som kommer presenteras och diskuteras längre fram. Det var också skälet till att jag skrev om det otillfredställande resultatet (“Resultatet blev en chock”) och att Jonas Sjöstedt skrev en artikel (”Vi ska ta plats i idédebatten”), båda i Flamman. I båda dessa artiklar ställs, självkritiska frågor – för min del tror jag att det är bättre att diskutera eller besvara dem än att påstå att vi inte har modet att ställa dem.
För det andra: Vänsterpartiet har en strategi. Det går utmärkt att vara oense med den, men det är svårt att förneka att den inte finns, speciellt som säkert några de 225 ombuden på kongressen 2012 kan minnas den. Det var de som antog vårt strategidokument som slog fast ”vilket politiskt och organisatoriskt projekt Vänsterpartiet ska ha de närmaste åren.”
Efter valnederlaget 2010 bildades en Framtidskommission bestående av sex personer. De reste landet runt, träffade hundratals medlemmar, mottog fler än 500 förslag och skrev en 200 sidor lång rapport. Slutsatserna, i koncentrerad form gick till kongressen, som både diskuterade och fattade beslut.
Strategidokumentets innehåll vann kongressens majoritet, men det var inte som man kan tro, okontroversiellt. Kritiken handlade om att partiet skulle ”centralstyras”, kom med ”pekpinnar”, att målen om föryngring var åldersrasism och förstås, så som det ofta uttrycks när något nytt faktiskt händer, att dokumentet ”inte kom med något nytt”. Och framförallt kongressens ambition att fatta gemensamma beslut, prioritera bland politiska frågor och PS beslut om att fördela resurser från riksdagsgruppen till organisation och studier har i olika variationer återkommit när Hans Arvidsson tillsammans med andra kritiserat partistyrelsen. (Se artiklarna ”V-ledningen detaljstyr riksdagsledamöterna”, ”Det påminner om kominterntiden”). Vi tycker olika när det gäller partiets utveckling, och det är helt i sin ordning. Ett parti där det inte finns olika åsikter befinner sig på kyrkogården.
Jag tycker det är intressant att lyfta en diskussion om detta strategidokument, just därför att det hänger ihop med flera av de positiva saker som vi uppnått. Här är fem exempel:
1. Kongressens strategidokument sätter upp ett jämställdhetsmål: ”Efter valet 2014 ska minst hälften av våra förtroendeuppdrag innehas av kvinnor”. Två år senare, i valet 2014 blev vi det första partiet i Sverige att nå detta mål i riksdag, landsting och kommuner, förutom att sedan tidigare haft det i partistyrelse och verkställande utskott.
2. ”Vi behöver föryngra Vänsterpartiet på alla nivåer för att bättre stämma överens med den bild vi vill förmedla av oss själva.”, skrev kongressen. Resultatet blev bland annat en kraftig föryngring av både partistyrelse och riksdagsgrupp.
3. Målet att få fler att ”aktivera och organisera sig” i partiet har också gått rätt väl: sedan strategidokumentet antogs och Jonas Sjöstedt valdes till ordförande har antalet medlemmar ökat med 63 procent. Vi har nu fler medlemmar än vi haft sedan 1965.
4. Kongressens mål om att nå bättre förankring ”i de grupper som vi representerar”, handlade bland annat om storstädernas förorter. Efter tydliga prioriteringar av förortsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö var det också där vi ökade mest under valen 2014. Idag är många av Vänsterpartiets starkaste valdistrikt invandrartäta arbetarklassområden. Vi nådde också det bästa valresultat vi haft i alla dessa tre storstäder sedan 2002.
5. ”Vänsterpartiet måste bli bättre på att prioritera och strategiskt välja politiska strider.”, ansåg kongressen. Prioriteringarna skulle ge ” politisk genomslagskraft” och ”segrar som skapar förtroende”. Vänsterpartiet skulle inte vara ” ett nejsägarparti utan egna idéer”, utan ha egna förslag ”på hur det skulle kunna se ut”. Vänsterpartiet skulle i en situation där Socialdemokraterna inte längre förmådde försvara grundläggande historiska landvinningar ”ta ett större eget ansvar för arbetarrörelsen och utforma en egen roll i det svenska politiska landskapet.” Allt detta återfanns i vårt envetna fokus på vinsterna i välfärden i valet 2014. Också det gav politiskt resultat: vi förändrade hela debatten om privatiseringen av Sverige. Nu börjar den förändringen få genomslag ute i verkligheten.
Det finns naturligtvis saker som inte har uppfyllts också, men för den som idag läser dokumentet är kopplingen till det partistyrelsen arbetat med ovanligt tydlig. Vänsterpartiet blev alltså mindre mansdominerat, yngre, bättre företrätt i förorterna, fick fler medlemmar än vi haft på 50 år och vann debatten om vinster i välfärden. Det går förstås att säga att Vänsterpartiet står “på stället marsch”, eftersom vi fick ett dåligt resultat i riksdagsvalet. Men hur viktigt det än är undrar jag om det skall vara ett vänsterpartis enda kriterium på framgång.
Det går att leda ett parti på många olika sätt. Jag tror på en öppen och saklig debatt, på att sätta upp tydliga mål som vi kan jobba efter tillsammans, och jag tror på att titta på resultat. Jag tror däremot inte på att använda olika debattknep så som att låtsas om att den jag är oense med ”inte vågar” debattera, när personen i fråga gärna debatterar. Jag tror inte heller på en stil där partistyrelsen eller andra skall låtsas som att beslut som kongressen tagit inte existerar, bara för att de råkar ogilla dem. Vi är ett parti – det skall vara demokratiskt och det är allas ansvar att hålla det så.
