Under sommaren har en debatt om ”islamiseringen av förorten” dominerat landets ledarsidor. Särskilt de borgerliga ledarsidorna har varit kvicka att döma ut ”vänsterns svek mot invandrarkvinnorna” efter ett kritiskt ”svar” i Aftonbladet från Vänsterpartiets partiledning, på V-riksdagsledamoten Amineh Kakabavehs debattartikel I förorten växer männens diktatur i Expressen. Jag skriver ”svar” inom citationstecken eftersom artikeln av någon anledning inte nämnde Amineh Kakabaveh vid namn, trots att det stod klart att den var menad som svar på hennes Expressen-artikel och Zeliha Daglis uppmärksammade debattartikel om Husby i Aftonbladet Jag kan inte längre vara mig själv här.
I Flamman skrev Seluah Alsaati tidigt i debatten en krönika Systerskap för förorten och Vänsterpartiet Kista-Husby en debattartikel Vi vill bekämpa allt förtryck om frågorna. Båda försökte att lägga an en ton som både tog Kakabavehs och Daglis upplevelser på allvar men som också försökte problematisera bilden och lösningarna. Det är tveklöst svåra frågor som väcker mycket känslor. Frågor om religionsfrihet ska vägas mot frågor om kvinnors rättigheter. Seglivade strukturer ska ställas mot samhällets krav på jämställdhet och allas tillgång det offentliga rummet.
Frågor om religion har allt sedan vänsterns födelse varit kontroversiella och långt ifrån självklara. Från de tidiga ungsocialisternas våldsamt antiklerikala linje över Sven Linderots modererande Kommunisterna och kristendomen till det moderna Vänsterpartiets öppnande för troende vänstermänniskor kan man se helt olika syn på religionens roll i samhället och vänsterns syn på den. Det är viktiga frågor som måste kunna diskuteras utan hätska tillmälen partikamrater emellan för att inte bli splittrande på djupet. Flammans sidor står oavsett – som alltid – öppna för alla sidor i debatten.
Via en en medverkan i Godmorgon Världens panel av ledarskribenter den 12 juli hamnade jag själv under semestern mitt i denna debatt. Tonläget mellan vänsterpartister (särskilt i sociala medier) har sedan dess varit det högsta jag har sett och hört sedan jag gick med i ungdomsförbundet 1989. Läsare har ringt och skällt ut mig och prenumeranter har sagt upp tidningen. Anklagelser så grova att jag här inte vill upprepa dem har i telefonsamtal till tidningen riktats mot enskilda i Vänsterpartiets ledning.
Vad var det då jag sade i Godmorgon Världen? Via en tolkning av Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida tillskrevs jag åsikten att hedersvåld inte existerar. Den åsikten har jag inte. Nedan återges därför, ord för ord, vad jag faktiskt sade. I vad jag uppfattade som ett svar på Expressens S-märkta krönikör Lotta Grönings tirad om att fundamentalistisk islam håller på att ta över ”förorten” och att ”vänsterns agerande är bedrövligt” sade jag följande:
”Den här debatten handlar som vanligt om debatten. Vi diskuterar ju inte sakfrågan i sig, vi diskuterar huruvida det är Jonas Sjöstedts fel att det ser ut så här. Och det är ju en helt bisarr uppfattning. Vi har ju makthavare i det här landet, vi har polis, vi har politiker på lokal, regional och nationell nivå som kan ta itu med de här problemen. Det vill säga, frågan måste ju vara: ser det ut så här i förorterna eller inte? Om det gör det, vad ska vi göra? Och inte är det Jonas Sjöstedts fel, varken om det ser ut så eller om makthavare i Sverige inte klarar av att hantera den situationen.
Först måste man utreda: ser det ut som det gör (felsägning, skulle vara som det ”sägs”, min anm.)? Då måste man ta till vetenskapliga metoder, inte bara anekdotiska berättelser från vardera sida. Det finns en tendens just nu att någon säger: ”Det här har jag upplevt och det är sant” och så säger någon annan på andra sidan: ”Nej, jag har upplevt annat, då är det du säger inte sant.” Man måste ta reda på ganska exakt: vilka problem finns? Vad kan man göra åt dem? Hur kan man göra något åt dem? Vilka problem är polisiära? Vilka problem är sociala?”.
I efterhand kan jag tydligt se att jag skulle ha uttryckt mig klarare på särskilt två punkter.
1. Jag respekterar allas upplevelser och tycker att allas berättelser ska tas på allvar, vad jag försökte göra var att ta frågan vidare till en konkret politisk nivå. Mitt ordval – ”anekdotiska berättelser” – användes som motsats till ”vetenskapliga metoder”, inte för att förminska, och jag hänvisade tydligt till båda sidor i debatten. Jag har i efterhand förstått att ordvalet är det som har upprört mest.
2. Det jag menade skulle utredas ytterligare var påståendet ”fundamentalister håller på att ta över våra förorter”, inte huruvida hedersvåld är ett stort problem som måste motverkas aktivt. Det vet jag att det är. Jag tror dock inte att någon debattör har hävdat att hedersvåld och tvång bara finns bland muslimer varvid just denna diskussion måste ta en annan inriktning än diskussioner om vänsterns religionskritik.
Men vad är alternativet till att utreda ordentligt innan man lägger politiska förslag? Ska vänstern verka för att inte ta reda på mer om känsliga politiska frågor innan den föreslår åtgärder? Båda sidor i den här inflammerade debatten måste nu anstränga sig för att sakligt diskutera vad som är huvudproblemet och vilka konkreta politiska åtgärder som Vänsterpartiet i så fall bör föreslå. Debatten måste komma vidare från fasen ”beskrivning av verkligheten”. Hedersvåld, IS-krigare, klädsel och simhallar kan inte diskuteras som en enda gemensam fråga som kan lösas genom att Vänsterpartiet blir ”mer religionskritiskt” och verka för indraget stöd till vissa muslimska organisationer. Ingen partikamrat ska heller behöva bli anklagad för rasism för sina åsikter om religionsfriheten och dess gränser. Om det lyckas kan den här infekterade debatten bli produktiv.
