Kultivator grundades utifrån en tanke om att samtalet om vår framtid behöver föras ute i markerna, nära de människor och ekosystem som levererar våra livsmedel, material och energi. Att grundförutsättningarna till liv, men också till rättvisa och kollektivitet finns där. Boplatsen är ett litet småblandbruk på Öland, men vi har applicerat vår tanke i Landskap på många platser i världen. Vi har också haft förmånen att jobba med både långväga och lokala konstnärer, bönder, aktivister, studenter och andra intresserade här på gården under alla år. Det är de, som tillsammans med naturens oräkneliga mer-än-mänskliga livsformer som både vi och konsten är beroende av, som tänker och lever fram den utopi som jag försöker översätta i text här.

Varje verk och varje samarbete har lagt en liten bit till den. Från Kultivators första verk Middag med korna 2004, via häststudiecirklar med kvinnor från asylboenden, kompostmålning hos sanfolket i Sydafrika, ostystning i Arktis, vattenmonument på Öland, spridning av daggmask i Belgrad och Berlin, till anläggningen av en bygemensam matskog här i Dyestad, som händer just nu. Vi zoomar in på den, och landskapet allra närmast oss i den här berättelsen.

2021 kontaktades vi av Moderna museet i Stockholm, som ville utöka samlingarna efter pandemin. Möjligheten att bidra till deras samlingar var förstås eggande men också utmanande. Hur skulle det levande landskapet kunna förvärvas till ett museum? Tillsammans med museets lyhörda intendent Asrin Haidari, som stöttade tankeprocessen i de olika stegen, formulerade vi ett förvärv av vårt landskap genom en undertecknad förbindelse. Den löd så här:

”Landskapet

Ett område, en tid.
4.7 ha 5 år

Detta utsnitt bevittnar en förbindelse mellan Kultivator, Moderna Museet, och en yta av 4,7 hektar åker- och skogsbetesmark ur Mittlandet, Öland, hädanefter kallat Landskapet.

Under denna tid och på denna plats ska landskapet förvaltas och gestaltas konstnärligt av Kultivator enligt den erfarenhet som ackumulerats i jorden, hos djuren, växterna, lavarna, svamparna och mikroorganismerna, och i lika mån, vår önskan om och behov av att skapa en ny (sam)existens för överlevnad.

Livsbetingelser för hävdgynnade arter och därigenom biologisk mångfald i Landskapet ska ökas genom utglesning av buskskiktet för större solljusinfall, och bete av får och hästar.

Våtmark och fuktäng i Landskapet ska utökas med dämme. Sånger ska sjungas och pinnar täljas. Nötter ska samlas av möss. Rådjur ska skrapa upp lövskiktet och äta ekollon. Faunadepåer för vedlevande insekter som till exempel långhorningar och ekoxbaggar ska anläggas i Landskapet. Berättelser om en gammal ål i brunnen ska berättas. Ris ska brännas och ved till fyra hushåll hämtas. Kattugglan ska ropa om våren. Material till staket ska skördas och hundarna ska leka. Lammen ska lära sig vilka växter som är ätliga. Vitsipporna ska blomma i Landskapet och hästarna ska köra ut timmer. Vildaplarna ska ympas med kulturäpplen och stenmuren ska ligga kvar. I Landskapet.

Detta avtal upprättas i två likalydande exemplar, varav parterna erhåller var sitt.”

Förbindelsen beskriver både hur vi följer restaureringsplanen från Länsstyrelsens ekologer, och den större process som Landskapets talrika naturbefolkning står för. Det finns redan en gemensam strävan, i alla ekosystem och alla kulturlandskap över hela jorden, och vår möjlighet är att göra skillnad i den. Det är utopin. En framtidsvision som alltid har funnits, långt innan vi började tro att både individer och arter kämpar mot varandra för att överleva.

Till exempel det här: det finns över 80 000 ätliga växtarter på jorden. Av dem odlar och äter vi nu ungefär 300. Av dem står fyra stycken för över 90 procent av all livsmedelsproduktion – vete, majs, soja och ris.

Den fossildrivna kapitalismen har utarmat variationer i vad och hur vi äter och tyvärr också på hur vi tror att vi kan bygga samhällen och leva ihop.

När jag som tonåring på åttiotalet i Falun läste Marx i studiecirkel, fastnade särskilt en passage. Det var ett räkneexempel på hur en fri marknad med tillväxt leder till större och större produktionsenheter och i slutändan krymper till ett fåtal aktörer eller monopol. För mig lät det som en sådan paradox att tillväxt får något att bli mindre. Det orimliga är väl snarare att vi valt ordet tillväxt för något som borde heta utslagning? Hur som helst, det stämde. Vi är mitt i den sjätte och största massutrotningen av arter i planetens historia, mitt i en klimatkris som med översvämningar och bränder minskar livsutrymmet för varje minut. Vi har en dominerande idé om hur vi ska organisera oss, som är marknadsekonomi med mer eller mindre socialistiska inslag samtidigt som 1 procent av människorna på planeten äger 50 procent av tillgångarna, åtminstone som vi räknar nu.

Kan evolutionära minnen vara en framtidsvision? Vi tror det.

Men tänk om vi vänder på det, och börjar se oss och resten av ekosystemen som tillgångarna? Inte som en mänsklighet utan framtidstro på den ena sidan, och på den andra en utrotningshotad natur. Utan som ett rikt kollektiv av specialegenskaper där vi alla är en del, från dyngbaggar till narkossjuksköterskor, från mulåsnor och alger till småbönder och eltekniker. En makalöst mångfaldig och superkompetent kraft där många redan jobbar ihop, och framförallt vill och blir lyckliga av det. Det fina är att vi genast kan börja där vi står, och tillsammans med dem som är där med oss. Praktisera samverkan genom direkta åtgärder i landskapen vi är i, och låta det vara revolutionens såbädd.

Något år efter Modernas förvärv bjöd vi in konstnärer till fyra koncentrerade arbetsperioder i Landskapet. Först ut var Mathieu Vrijman, med verket Woods co-lab.

I Woods co-lab har Mathieu Vrijman skapat en plats för lyssnande till och med skogen, genom att undersöka materialen som den har gett människan genom tiderna. Verket utgörs av ett långhus, delvis inspirerat av byggtekniker från urbefolkning i liknande skogar i Kanada, men här invävt i Skogsbetesmarkens växande hässlen. Till det kommer redskap och exempel, nyuppfunna och traditionella, som bjuder in till fortsatt gemensamt laborerande både med Skogens material, och med nya visioner för samvaro. Vid invigningen berättade Susanne Forslund, naturvårdare vid Länsstyrelsen Kalmar län och projektledare för Mittlandsprojektet, mer om Mittlandets särskilda karaktär och arbetet som drivs från deras håll. Vad är egentligen ett kulturlandskap? Hur mår det i dag, och hur kan vi föreställa oss ett hållbart brukande i framtiden?

Det andra verket i serien var Fátmmie – öppen famn av familjen Ajnnak, de enda inbjudna konstnärerna som inte är bosatta på Öland.

Hela familjen Ajnnak har arbetat med verket tillsammans, något som kommer sig naturligt inom rennäringen, som familjen också samarbetar i. Det som görs nu påverkar nästa generation, som också ska kunna leva med och i sin omgivning. I den samiska traditionen har det funnits och finns fortfarande heliga platser i naturen, och familjen Ajnnak skapade genom sin medverkan i projektet en plats där Landskapen och vi som finns i dem, kan mötas. Både i sorg över exploatering, gruvdrift och skogsavverkning, men också i tillförsikt till den kunskap som finns i den samiska traditionen, och att alla vi som lever med djuren i landskapet kan ledas framåt av den.

Med sitt verk Viva Coleoptera – leve skalbaggen, det tredje verket, ville Jonas Rahm öka kännedomen om skalbaggsfaunan i Mittlandsskogen. Många skalbaggar är knutna till det ålderdomliga odlingslandskapet, vilket i vår tid i hög grad har ersatts med mer intensivt jord- och skogsbruk och användning av växtgifter i våra marker. På Öland och i hela Sverige håller dessa arter därför på att dö ut. Genom stiliserade, grafiska brännmärken i skogsbetesmarken ska verket uppmärksamma den allvarliga situationen som skalbaggarna (och vi) befinner oss i, och belysa vikten av att skydda skalbaggarna och deras livsmiljöer. Under invigningen, när ekologen och skalbaggsspecialisten Jonas Hedin berättade mer om Mittlandets (och Sveriges) största skalbagge, kom han flygande, en ståtlig ekoxe, som tålmodigt visade upp sig innan han vandrade uppför en av ekstammarna intill oss.

Det sista verket i serien är en samverkan mellan konstnärerna Marlene Lindmark och Anna Lindvall. I sitt bidrag till En del av Landskapet valde konstnären Marlene Lindmark att gå in djupt under Mittlandets växt- och humusskikt, fram till de ställen i Landskapet där sediment transporterats av forna vattendrag och bildat lera. Processen att hitta, rensa och forma lokal lera från Mittlandet är i sig en resa tillbaka till en tid så långt tillbaka att det är svårt att överblicka. Var låg den här platsen för en miljon år sedan? Leran som material, och i någon mån som minne, har tvättats, silats, bearbetats och bränts till hyllningsporträtt av några av dem som formar landskapet över marken: våra får. Fårens tid på den här platsen är också lång, men ändå mer greppbar än lerans. Vi har ju varit här tillsammans, och generationer av andra växter och djur som minns de betande fårens landskap finns också kvar, om än med nya gemensamma utmaningar. Verket The Choir of the sheep fick sin slutliga form i samtalet med Anna Lindvall som bjudits in som Marlenes poetiska expert i projektet. Med Annas bidrag, ett körverk där en inspelning av fårens röster omvandlas till sång och ackompanjeras live i skogen av Anna på elorgel, knyter konstnärerna samman de ofattbara volymerna av tid i ett kondenserat ögonblick. Fårens kör hörs och ses av oss som samlats där i skymningen, en stund som blir till ett minne. En erfarenhet som läggs till alla de geologiska, organiska, fysiska och själsliga minnen som byggt, och fortfarande bygger, vårt landskap.

Kan evolutionära minnen vara en framtidsvision? Vi tror det. Som nämndes i inledningen, har vi nu börjat anlägga en bygemensam matskog, och mellan raderna av unga träd växer nu vår andelsodling med lök, potatis, kål och bönor, som vi skördar och äter, ofta tillsammans. Träden är ännu små kvistar, knappt synliga mellan vildmorotsblommorna. Det kommer att ta tid. Kanske kommer det inte att vara i vår livstid som de är fullvuxna, men om allt går bra, om alla i kollektivet på fältet mår bra och kan gynna varandra, kommer de att ge skörd, och en bit åkermark kommer att ha blivit till en skog som är tillräckligt varierad för att ge mat och skydd och material till framtida generationer av olika liv.

I denna framtidsvision får vi människor vara så relationella som vi egentligen vill, och behöver vara. Den enkla och trösterika utgångspunkten är att varje individ inte kämpar mot alla andra om ändliga, knappa resurser, utan att vi i själva verket kollektivt är de resurser vi behöver för att leva. Vi är mat, energi, uppfinningar och omsorg, minnen, gemenskap, utmaningar och värme. Vi är mark, landskap, ekosystem och otaliga specialiserade släkten som lever genom varandra, för annars hade vi helt enkelt inte uppstått.