Det finns en manlig och en kvinnlig värld och visst mötas de två.
Agneta Pleijels senaste roman tar sin början med att Herman Schützer, sin tids främste kirurg, kallas till en svår förlossning, som slutar med att han genomför ett kejsarsnitt, en stor ovanlighet på 1700-talet. Barnet överlever, och får en viss roll i romanen, medan föderskan dör efter några dagar. Tidens medicinska vetenskap präglas av stora motsättningar mellan teoretiskt inriktade medicinare och mer empiriska kirurger. Frågor som rör tro och vetande börjar ställas, människor blir medvetna om att deras strävan till kunskap har sina konsekvenser, man kastas ut i en värld utan Gud, helt övergiven och utlämnad åt sig själv.
Schützer, anfäktad av ständiga tvivel, utarbetad och inbegripen i en fåfäng dispyt med en kollega, söker närhet men är emotionellt handikappad. Hans fru, tidigt bortgift mot sin vilja, håller sin ungdoms kärleks låga vid liv. Hon är olycklig i sitt äktenskap, och hon ser sin älskade gå under, men hon förmår att sprida ett budskap till de unga kvinnor som står henne nära. Den skrivna historien är männens historia, och Pleijel ger röst, kropp och liv åt kvinnor.
Romanen talar med många stämmor, och den tangerar flera teman, diskussionen om framstegstron, relationen mellan kvinnligt och manligt, existentiella frågor kring vad som konstituerar mänsklighet, en berättelse om invandrare, kungligt gunst och ekonomins primat. Kanske finns där än mer. Det är tecknat mot en bakgrund av forna tiders Stockholm som är allt annat än idylliskt.
Agneta Pleijels arkaiserade och rika språk måste vara bland det i särklass bästa som skrivs på svenska. Några recensenter har jämfört ”Drottningens chirurg” med P. O. Enquists ”Livläkarens besök”. Märklig jämförelse, jag har svårt att se några djupare likheter. Och det finns inte heller någon anledning att ställa två stora författarskap mot varandra.
