Miljörörelsens politiska linje alltid varit att klimathotet måste avvärjas samtidigt som kärnkraften avvecklas. De båda energikällorna hör till samma fossila baksida av myntet. Det finns många argument mot kärnkraften, men med de pågående haverierna i Fukushima är förstås olycksrisken den centrala. I debatten har det visat sig att man göra vitt skilda tolkningar av kärnkraftshaveriet. Man kan göra som i Tyskland som genast släckte ner sju äldre reaktorer. Men man kan också dra slutsatsen att kärnkraften är ofarlig i jämförelse med andra energikällor.
Den slutsatsen drar nu, aningen otippat faktiskt, flera av världens ledande klimatdebattörer. Sedan tidigare har Mark Lynas och australiensaren Barry Brook bytt fot. Senast att sälla sig till skaran hör George Monbiot som i en krönika i Guardian förklarar hur Fukushima omvände honom till att bli kraftigt för kärnkraften. Hans huvudargumentet är att ingen ännu dött av olyckan. Johan Norberg hejar på resonemanget i en Metrokrönika och menar att fler dör av kolkraft och vattenkraft varje år.
Jag vill påpeka en viktig sak som skiljer ett drunkningstillbud efter att en damm brister och de skador som uppkommer av radioaktivitet. De ämnen som nu sprids från Fukushima försvinner inte. De anrikas efter hand högre och högre upp i näringskedjan och effekterna visar sig först flera år senare i form av cancer och missbildningar. Ett exempel: innan Tjernobylolyckan 1986 opererades i genomsnitt 12 personer om året för sköldkörtelcancer i Ukraina. I början av 90-talet var det 60 om året för att nu vara uppe i 600 om året.
Vi har inte sett slutet på Tjernobylkatastrofen och vi har inte ens sett början på Fukushimakatastrofen. Det är inte så lite osmakligt av dessa överhettade fria debattörer att då utlysa en energislagens mästerskap i ”body counting” i vilken de genast utnämner kärnkraften till segrare.
