Egyptens militär har visat att man aldrig har släppt makten. Redan när Hosni Mubarak störtades våren 2011 kidnappades en revolution av militären.
Mubarak fick våren 2011 gå efter en folklig resning – men det var militären som avgjorde hans öde, vände sig emot honom och ”återställde ordningen”. Militärledningen fungerade under tiden helt officiellt som övergångsregering och släppte först tyglarna när det var klart att ”det nya Egypten” i grund och botten skulle fungera som det gamla; det vill säga med militären i orubbat bo.
Efter Mubarak kom så Mohammad Mursi, en folkvald president på militärens nåder. En president som militären, cyniskt nog, skickade till det fängelse där Mubarak redan satt.

Ur militärledningens perspektiv gick Mursi för långt när han visade sin oförmåga att inse att makten i Egypten faktiskt inte ligger i presidentpalatset. Utan några politiska allierade och utan folkets tilltro blev Mursi ett lätt byte för generalerna.
De försöker nu åter igen framstå som den kraft som på sätt och vis verkställer ”folkets vilja”. Även om många egyptier säkert välkomnar förra veckans militärkupp, så tror nog inte lika många på den borgerliga politiska opposition som nu ska få ansvaret över att bilda en ny regering.
Frågan är om 2013 års militärkupp kommer att gå lika smidigt till som 2011 års kupp. År 2011 trodde massrörelsen Muslimska broderskapet och många andra på militärens demokratilöfte. Det lär de inte längre göra.