Klimatomniciden ligger inte ens decennier bort för Hallam, utan närmar sig med stormsteg. I slutet av 2023 höll han upp en forskningsartikel framför en BBC-reporter och sade att vi redan vid två graders uppvärmning skulle mista en miljard människoliv. Han försäkrade också att studien inte var unik, eller att han försökte skrämmas, utan tvärtom att den var konsensus.

Under de första tre månaderna av 2024 har genomsnittliga globala temperaturer uppmätts på 1,6 grader över förindustriell tid.

Temperaturer fluktuerar visserligen avsevärt från dag till dag och år till år. Det är alltså trenden över decennier, inte kortvariga variationer, som vi bör vara uppmärksamma på. I skrivande stund ligger den trenden på 1,3 graders uppvärmning sedan den industriella revolutionen.

Icke desto mindre var detta ett oroväckande steg över tröskeln, hur kort det än var. Om politiken inte ändras markant kommande år, baserat på nuvarande utsläppsminskningar, kommer jorden att vara på väg att ihållande (snarare än bara tillfälligt) överstiga två grader någon gång mellan 2038 och 2072, med medianprognosen vid 2052. Det är bara 28 år bort, lika nära som 1996, när ”Wannabe” av Spice Girls toppade listorna. Och den nedre gränsen är bara 14 år bort.

Hallam stärktes nyligen i sina förväntningar på en nära förestående undergång och sade i maj att tolv procent av mänskligheten kommer att dö under 2030-talet. Allmordet börjar om sex år, tror han. Dess första katastrofer har faktiskt redan inletts.

Medan han satt i fängelse i fyra veckor skrev Hallam en essä på 12 000 ord med titeln ”Råd till unga människor som står inför förintelse”, där han menade att klimatförändringarna snart kommer att förstöra vår förmåga att odla mat. Först kommer hyllorna i stormarknaderna att rensas och sedan, som i en vision från Cormac McCarthys roman Vägen:

”Ett gäng pojkar kommer att bryta sig in i ditt hus och kräva mat. De kommer att se din mamma, din syster, din flickvän, och de kommer att gruppvåldta henne på köksbordet. De kommer att tvinga dig att titta och skratta åt dig. Till slut kommer de att anklaga dig för att njuta av det. Då tar de en cigarett och bränner ut dina ögon.”

Det är inte bara Hallam som utfärdar dessa eskatologiska profetior. Cameron Ford, talesperson för Insulate Britain, en spinoff-grupp av Extinction Rebellion, sade till den brittiske vänsterkrönikören Owen Jones att ”samhällskollapsen” är nära: ”Och då ser du slakt. Du kommer att se våldtäkt. Du kommer att se mord… Vi kommer att förlora allt vi älskar.”

Övertygelsen att vi lever i de sista dagarna är inte heller bara en excentrisk egenhet hos brittiska aktivister. Tadzio Müller, en av Tysklands mest uppmärksammade klimatkämpar och medgrundare av antikolgruppen Ende Gelände, har också övertygat sig själv om att omställningen ”inte står någonstans att finna”.

Visst har det skett en viss tillväxt i användningen av ren energiteknik, särskilt solenergi, vind, batterier och elfordon, medger han i en ny essä i Flamman (22/2024), men koldioxidutsläppen fortsätter att stiga medan banker fortsätter att låna ut biljoner till fossilbränsleföretag. Ett par översvämningar som dödade hundratals i Afghanistan och dussintals i Brasilien i maj visar att det nu finns ”absolut noll chans att undvika klimatkollapsen”, som kanske redan har inletts.

Aktivister som han själv har misslyckats totalt, anser Müller nu. De tippningspunkter som leder till skenande klimatförändringar är nu oundvikliga, förklarar han, och därför måste vi acceptera den brutala verkligheten att ”allt vi har gjort hittills, all vår aktivism, är historia.” I stället för att fortsätta som om inget har hänt, uppmanar han klimataktivister att göra sig redo för apokalypsen.

Müller betonar att denna förberedelse inte liknar vanliga domedagspreppare, som likt högerextrema survivalister fyller bunkrar med filtrerat vatten, konserverade katrinplommon och burkskinka.

I stället förklarar han hur den svenska gruppen Preppa tillsammans har lämnat den politiska kampen till förmån för en ”som utgår från behov”. Det innebär skapandet av ”rörelsebaserade katastrofhjälpsnätverk” för att stödja det som finns kvar av räddningstjänsten mitt i översvämningar och skogsbränder och värmeböljor, så att brandkårer, ambulanser, ambulanspersonal och så vidare inte överväldigas.

När snabbköpshyllorna är tomma och staten inte längre kan eller vill upprätthålla lagen, kommer ”gatugäng” att bildas för att göra jobbet. Det är oklart om han oroar sig för uppkomsten av sådana grupper eller förespråkar dem.

I samma anda har humangeografen Kate Booth vid Tasmaniens universitet tillsammans med ekoaktivisten Tristan Sykes startat kampanjplattformen Just collapse (”Rättvis kollaps”), som driver på för bildandet av lokala grupper som åtminstone ska kunna samordna en rättvis nedstigning från moderniteten. Dessutom hävdade Cumbria-universitetets Jem Bendell i en inflytelserik essä 2018, ”Deep adaptation” (”Djup anpassning”), att en klimatdriven samhällskollaps är oundviklig på kort sikt och den verklighet vi måste anpassa oss till.

Domedagsmystiken hänger ihop med ett övergivande av arbetarklassen som förändringsdrivande subjekt. Om det inte finns något hopp, så ligger det inte – till skillnad från vad Winston Smith tror i George Orwells roman 1984 – hos proletärerna.

Låt domedagskulten springa till skogs och predika för varandra att slutet är nära. Vi andra har ett jobb att göra.

Många doomare uttrycker till och med förakt mot arbetarklassen, inte minst industriarbetare organiserade i fackföreningar, som de anser ställer sig på sina fossilchefers sida. I en diskussion med den svenska humanekologen Andreas Malm, som förespråkar ekosabotage sade Müller att arbetare och fackföreningar måste ”erkännas som en fiende” i kampen mot klimatförändringar och förlusten av biologisk mångfald.

De är inte ensamma. Den japanska statsvetaren och ”nedväxtkommunisten” Kohei Saito anser att i synnerhet västerländska arbetare åtnjuter ”extravaganta livsstilar” som därför måste försämras, medan de tyska forskarna Markus Wissen och Ulrich Brand berättar att samma arbetare samarbetar med kapitalet för att upprätthålla sina ”imperiella livsstilar” (The imperial mode of living, Verso, 2021).

Om arbetarna inte längre är historiens revolutionära subjekt, eller om de nu till och med är fienden, vilken kraft finns då kvar som kan leda till befrielsen, förutom klimatapokalypsen själv? I stället för att vara rädda för apokalypsen önskar sig dessa undergångsprofeter i hemlighet – eller helt öppet – en rensning likt den i Uppenbarelseboken, som tvättar bort den industriella modernitetens synder och syndare.

De ber för klimatets sista dagar.

Precis som vi har ett ansvar att inte minimera hotet från klimatförändringarna, så har vi också ett ansvar att inte överdriva. Att inte bara välja ut data som bekräftar våra övertygelser, att lyssna på dem som har mest erfarenhet av de system som vi kritiserar. Och framför allt får vi inte måla upp uppenbart falska postapokalyptiska fantasier om tomma stormarknader, medborgargarden och våldtäktsgäng.

De som säger att vi borde överdriva för att väcka ”fåren” är nedlåtande och antidemokratiska. De antar att vanliga människor inte kan förstå världen omkring dem utan lögner från de bättre vetande. Det är också kontraproduktivt: när experter från relevanta vetenskaper och industrisystem konfronterar lögnerna, misskrediteras framför allt den gröna vänstern, men också vänstern som helhet.

Överdrifter och lögner om världens undergång är dessutom en gåva till klimatförnekare, som gärna framhåller dessa grundlösa påståenden för att misskreditera vad klimatvetenskapen verkligen har att lära oss. De är också en gåva till fossilbränsleföretagen, eftersom de i första hand agerar för att demobilisera: om inget kan göras, om vi alla är dömda, varför ska någon då ens bry sig om att kampanja, protestera, rösta för bättre politik, utbilda sig till kärnkraftsingenjör, prospekteringsgeolog, infektionsspecialist eller hydrolog – den sorts kompetens som en värmande värld desperat behöver mer av? Vi kan lika gärna festa medan det fortfarande finns tid.

Men även om överdrifterna inte vore kontraproduktiva, även om domedagsprofeterna inte agerade som förnekarnas och oljebolagens nyttiga idioter, skulle de fortfarande vara just överdrifter. För forskningen stödjer helt enkelt inte deras slutsatser.

Om vi tar in hela bredden av vad hundratals artiklar och modeller har kommit fram till om tillståndet för utsläppens minskning, ser vi en helt annan bild än domedagsprofeterna. När vi tittar på hur människan har reagerat på tidigare miljöutmaningar och naturkatastrofer genom århundradena, så upptäcker vi att människan i allmänhet vinner. Om vi tittar på läget för omställningen har vi till och med anledning till försiktig optimism.

För det första var studien som Roger Hallam viftade med framför BBC-intervjuaren, och som påstods vara en av många, i själva verket avgjort unik i det att oerhört få forskare har försökt beräkna en potentiell framtida dödssiffra från den globala uppvärmningen, eftersom det finns så många variabler som påverkar mänsklig dödlighet. Orsakas en sydafrikansk vattenkris av torka som drivs på av uppvärmningen, eller är det privatiseringen av vattenföretag som ligger bakom katastrofen?

I motsats till vad entreprenörer hävdar om sig själva, är marknadsaktörer väldigt ovilliga att ta risker och investera i grön teknik.

Som vetenskapsskribenten och klimatkämpen Mark Lynas har påpekat skrevs artikeln av en elingenjör, och dess dödssiffra är hämtad från en artikel från tidskriften Frontiers in psychology, skriven av en musikforskare. Lynas gör också ett bra arbete med att reda ut den falska matematik som används för att härleda dödsantalet.

Vetenskapen är ett kollektivt projekt, där varje uppsats kombineras med många andra för att bidra till ett mycket större pussel av bevis. Det är mycket sällsynt att resultaten av en enskild studie, om vilket ämne som helst, tas som en sanning. I stället för att vifta med artiklar som stärker ens tes behöver vi alltså söka underlag i systematiska översikter av en större mängd studier. Liksom många undergångsmånglare lider Hallam tyvärr av vad New York Times klimatjournalist Andy Revkin kallar ”enstudiesyndromet”: att välja en eller ett par artiklar som stärker ens världsbild och ignorera alla som inte gör det.

Ett av de sällsynta försöken till en strukturerad bedömning av potentiell klimatrelaterad dödlighet är en undersökning från 2014 av en internationell grupp medicinska forskare för Världshälsoorganisationen. De drog slutsatsen att mellan 2030 och 2050 kommer över 250 000 människor per år sannolikt att dö av delvis klimatrelaterade faktorer som värmeexponering, malaria, denguefeber, diarré och undernäring i barndomen – eller 5 miljoner under dessa två decennier. Hur tragiskt det än är så är det inte sex miljarder eller ens en miljard. Men är inte fem miljoner potentiella dödsfall illa nog?

För det andra bör man minnas att klimatprognoserna kring millennieskiftet räknade med en dramatisk expansion av kolanvändningen i takt med att Kinas, Indiens och Afrikas ekonomier växte, och att USA och många europeiska länder skulle göra lite för att minska sitt bruk. Tanken var att världens kolreserver var så omfattande och billiga att de var den enklaste vägen för utveckling, som nästan helt säkert skulle utnyttjas. I detta scenario skulle den globala uppvärmningen i slutet av seklet nå mellan 3,6 och 6,2 grader högre än den förindustriella perioden, mest sannolikt 4,7 grader.

Låt oss påminna om de viktigaste sannolika effekterna vid en temperaturökning på fyra grader. Då stiger havsnivån med en till två meter, och inlandsisar bryter sig loss från Antarktis och Grönland. Det skulle tvinga hundratals miljoner människor att flytta från fattiga platser som inte har råd att skydda kusten, medan vi andra får hoppas att de biljoner som vi skulle spendera på vallar håller mot stormfloderna.

De flesta av glaciärerna som förser många av våra vattenkraftsdammar och bevattningssystem med vatten skulle för länge sedan ha smält. Regelbundna översvämningar skulle svepa bort många städer och byar i de underutvecklade tropikerna, medan subtropikerna och Medelhavet skulle övergå i öken. Gigantiska skogsbränder skulle få dem som vi upplever i dag att blekna i jämförelse, och påskynda avskogningen i Amazonas.

Utan luftkonditionering skulle miljarder människor uppleva farliga snittemperaturer långt över 40 grader varje år, och utan värmebeständiga grödor skulle regelbunden torka och värmeböljor hota – om än inte ödelägga – världens matproduktion.

Vid det här laget frigörs metanet som är inkapslad i arktisk permafrost, en volym som beräknas motsvara tre gånger mer kol än vi har släppt ut sedan den industriella revolutionen. I avsaknad av negativa utsläppstekniker skulle detta sätta igång positiva klimatspiraler som slungar oss mot ännu högre temperaturer.

Vid fem grader skulle stora delar av subtropikerna och alla tropiker utsättas för dödliga temperaturer året runt, med 60 grader i snitt. Då blir stora delar av de kontinenter där hälften av mänskligheten bor i dag obeboeliga, även med luftkonditionering. Alla inlandsisar skulle smälta bort och matproduktionen regelbundet falla samman. Vid sex grader närmar sig planeten de hypertermiska händelser som orsakade flera av historiens massutrotningar. En sådan är därför inte osannolik. Kanske kan vår art överleva det, men jag skulle inte satsa pengar på att den mänskliga civilisationen gör det.

Men i dag är allt detta – fyra, fem och sex graders uppvärmning – inte aktuellt. Som ett resultat av teknisk innovation, policyförändring och skiffergasrevolutionen som tränger undan kol i USA, visar modelleringar av status quo-scenariot att vi med största sannolikhet är på väg mot 2,7 graders uppvärmning, enligt FN:s miljöprograms sammanställning, även om den övre gränsen ligger på 3,4 grader. Status quo i det här fallet innebär att man fortsätter med nuvarande politik, utan hänsyn till den som har planerats.

Om alla löften hålls, inklusive nettonollutsläpp till mitten av seklet, och sedan år 2100 kommer vi sannolikt att uppleva 1,8 graders uppvärmning, med en övre gräns på 2,5 grader.

Inget av detta är orsak nog till att slappna av. Men det är verkligen inte Den yttersta dagen, även om ingen anpassning skulle ske. Och naturligtvis kommer människor att engagera sig i anpassningsinsatser, som vi alltid gör.

Samtidigt börjar de mindre sannolika men ändå genomförbara övre gränserna för dessa aggregationer att bli oroande, särskilt där status quo-fallet överskrider tregraderströskeln. Vid denna punkt börjar dödliga värmechocker bli mycket mer omfattande, havsnivåhöjningen mycket svårare att bekämpa och matproduktionen hotad på allvar.

I kraft av kollektivavtalen i sina fackföreningar har de en mycket större förmåga att tvinga företag att gå över till renare verksamheter och produkter än vad protester eller sabotage kan uppnå.

Det är inte alls säkert att regeringar kommer att hålla dessa löften och uppnå nettonollutsläpp till mitten av seklet. Och därför är det viktigt att vi arbetar ännu hårdare för att se till att våra regeringar behåller dem, vilket förbättrar oddsen för att vi håller oss under 2 graders uppvärmning.

Att fly till bergen och grunda ett anarkistiskt läger för att lära sig lite första hjälpen-färdigheter så att man är redo för apokalypsen innebär att man avsäger sig ansvaret för att upprätthålla denna press på våra ledare.

För det tredje: Även om vi fortfarande har väldigt långt kvar för att nå nettonoll, är det helt enkelt inte sant att omställningen ”inte står någonstans att finna”.

De totala utsläppen av växthusgaser ökar fortfarande, men utsläppen per person nådde en topp för ungefär ett decennium sedan och har sjunkit sedan dess, om än inte i närheten av tillräckligt snabbt. Dessutom har ökningen av utsläppen bromsats avsevärt, vilket tyder på att en absolut topp kommer att nås under detta årtionde.

Om vi ​​går från global till nationell nivå blir bilden ännu ljusare: Ett 30-tal mestadels utvecklade länder har redan fått se sina växthusgasutsläpp kulminera och börja minska, även efter att ha tagit hänsyn till offshoring av kolintensiv tillverkning, och åtta stora jurisdiktioner (det vill säga områden med befolkningar över fem miljoner) från Quebec till Norge har redan gjort sina elnät helt eller mestadels fossilfria. Även med Storbritanniens fortsatta användning av kol och gas, tack vare utbyggnaden av vind- och solenergi, såväl som befintliga fasta resurser som kärnkraft och vattenkraft, är en ung britts utsläpp mindre än hälften av deras mor- och farföräldrars.

Även om det globala nord fortfarande har en lång väg att gå för att ta sitt ansvar, och elektricitet är långt ifrån den enda källan till växthusgaser, är det fortfarande ett faktum att den mesta utsläppsökningen under resten av seklet kommer att komma från utvecklingsländerna.

Detta är inte ett resultat av fossilföretagens ondska eller förfalskningar från globala sydregeringar – det är en krass insikt hos regeringar och befolkningar i syd om att olja, gas och kol fortfarande är det billigaste sättet att utvecklas. Men även här finns det flera goda nyheter: vid toppen av USA:s kolutsläpp i början av 1900-talet släppte amerikaner ut 14 ton per person. De kinesiska kolutsläppen nådde en topp runt 2020 med 5 ton per person, och de indiska kolutsläppen tycks ha nått en topp under de senaste åren med 1 ton per person.

Men vi behöver absoluta utsläppsminskningar, inte bara minskningar per capita. Vi måste eliminera dem, inte bara minska dem. Att nå dit i det globala syd innebär två saker: en massiv expandering av genuint ny, bidragsbaserad klimatfinansiering från nord till syd, och industripolitik för att minska risken för teknisk innovation och utbyggnad för att radikalt minska kostnaderna av ren teknik. Även där rena alternativ redanfinns och har börjat användas i det globala nord, förblir de för kostsamma i syd. Dessa båda mål är fortfarande värda att kämpa för.

Vi måste också inse att avkarbonisering är svårt. Fossila bränslen är inte en skurk som påtvingats samhället av företag, utan en mirakulös resurs som har lyft mänskligheten in i moderniteten.

Föreställ dig att hela planeten hade varit demokratiskt socialistisk under 1900-talet (det vill säga inte under Stalins eller Maos falska, auktoritära socialism). Moderniteten och alla dess sjukhus, skolor, hem – och de fabriker och gruvor som behövdes för att stödja dessa socialt livsviktiga varor och tjänster – skulle till stor del ha drivits av fossila bränslen, fram till dess att forskare insåg omfattningen av hotet från växthuseffekten på 1980-talet. Med en global modernitet skulle den globala uppvärmningen då ha varit mycket värre än under kapitalismens historia.

Men hanteringen hade sett annorlunda ut. Om man under kapitalismen upptäcker att en vara eller tjänst är skadlig men samtidigt lönsam, såsom fossila bränslen, då har företagen som producerar den ett incitament att fortsätta sin produktion, att bedriva lobbying och vattna ur regleringar.

Och om vi vet att något visserligen är fördelaktigt, såsom ren energi och infrastruktur, men saknar tillräcklig lönsamhet, då finns det inga incitament från marknaden för att producera dessa varor eller tjänster. Ett bra exempel på det är hur Tesla begränsade utbyggnaden av snabbladdningsstationer för sina elfordon längs rutter som man trodde skulle vara lönsamma. Nu när företaget har insett att laddning inte är så lönsamt har de valt att stänga den avdelningen. Den norska regeringen insåg dock tidigt vilka lönsamhetsproblem som laddnätverk skulle medföra och byggde därför ut laddstationer själva. Elbilar i landet har nu en marknadsandel på över 90 procent.

För vissa sektorer som långdistansflyg eller cement- eller aluminiumproduktion saknas det dessutom tillräckligt med grön teknik att ersätta fossila bränslen med. Inom dessa sektorer behövs fortfarande mycket teknisk innovation. Men i motsats till vad entreprenörer hävdar om sig själva, är marknadsaktörer väldigt ovilliga att ta risker och investera i grön teknik eller genomdrivning utan garantier om att investeringarna ska ge tillräcklig avkastning.

Problemet förvärras av att fossila bränslen utgör grunden i nästan varje ekonomisk sektor, med många sammanflätade beroenden. Att minska koldioxidutsläppen i alla ekonomiska sektorer kräver därför samordning mellan dem, med ett annat mål än ekonomisk vinst. Detta kallas ett ”samordningsproblem”, och marknaderna är väldigt dåliga på att lösa dem.

Annorlunda uttryckt finns det en konflikt mellan vinstincitamentet och samhällets demokratiskt beslutade mål.

För att lösa alla dessa problem som hämmar hastigheten på avkarboniseringen måste staten ingripa med incitament, subventioner, smarta regleringar, förköpsgarantier, finansiering av användningsfrekvenser och, om vi ska vara riktigt ambitiösa, offentligt ägande, för att medvetet styra ekonomin i stället för att låta marknadens amoraliska, omedvetna anarki styra. Ekonomisk planering i form av industripolitik.

Men under ett kvarts sekel dominerades klimatpolitiken av nyliberal betoning på regressiv koldioxidprissättning som skadar de fattiga, samt på liberalisering och privatisering av energisystemet. Det borde inte vara något mysterium varför avkarboniseringen har gått så långsamt, och varför så många vanliga människor slösar på kostnaderna.

Efter framgångarna för det kinesiska kommunistpartiets (auktoritära) ekonomiska planering inom många sektorer, och behovet av att stimulera ekonomin efter coronapandemin, har Joe Bidens regering i USA dock helhjärtat anammat industripolitiken via det inflationssänkande lagpaketet IRA och en uppsjö medföljande reformer för att uppnå avkarbonisering, vända avindustrialiseringen, stärka leveranskedjor, bygga ut statens kapacitet, och samtidigt skapa miljontals anständigt avlönade och samhällsnyttiga jobb. Ur en socialistisk synvinkel är IRA visserligen långt ifrån perfekt, men det är också ett radikalt brott med fyra decenniers nyliberal status quo och en skarp vändning mot ekonomisk planering. Vänstern måste omfamna detta industripolitiska synsätt, sprida modellen runt om i världen och kampanja för att förbättra den.

Och arbetarklassen, som förlöjligas av undergångsmånglarna, har ett inneboende intresse av sådan ekonomisk planering, för om den fullbordas via offentligt ägande kommer det totala antalet anställda att bli det som behövs för att uppnå det demokratiskt beslutade målet, snarare än den miniminivå som krävs för att uppnå lönsamhet. Detsamma gäller arbetsvillkor och lön. Särskilt industriarbetare har till sin natur den kanske mest omfattande kunskapen om de energi-, transport-, jordbruks- och industrisystem som behöver saneras, och i kraft av kollektivavtalen i sina fackföreningar har de en mycket större förmåga att tvinga företag att gå över till renare verksamheter och produkter än vad protester eller sabotage kan uppnå.

En demokratisk socialism byggd på industripolitisk ekonomisk planering och en stark fackföreningsrörelse – inte klimatapokalypsens eskatologi – erbjuder redan de bästa reformer och analyser som behövs för att påskynda den rena övergången. Den bekräftar också den klassiska socialistiska förståelsen av den centrala roll som arbetarklassen – särskilt industriarbetarklassen – och våra fackföreningar och arbetarpartier spelar (så länge vi fortsätter att organisera oss i dem), för de är bäst lämpade att genomdriva den gröna omställningen.

Vi har däremot inget behov av att importera domedagsprofeternas upplysningsfientliga millenarism, misantropi och antimodernism till vänstern för att tackla klimatförändringarna.

Så låt domedagskulten springa till skogs och predika för varandra att slutet är nära. Vi andra har ett jobb att göra.

Texten är skriven som svar på Tadzio Müllers ”Manifest för kollapsvänstern” från Flamman #22/2024.

Översättning: Leonidas Aretakis & Jonas Elvander.