Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.
I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.
Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Eilenberger visar hur den personliga livsberättelsen är sammanlänkad med den filosofiska gärningen. På så vis tar han ned de manliga genierna på jorden. Nya kärlekar och existentiella kriser ger alla bränsle till nya tankesprång. Som när Benjamin en sommar på Capri förälskar sig den sovjetiska skådespelaren Asja Lacis – ett möte som gör honom till marxist och öppnar vägen till en mer politisk filosofi. Lacis beskrev skämtsamt deras sommar tillsammans som en tid då Benjamin ”låg ovanpå mig 24 timmar om dygnet”.
Det är något så sjukt som en filosofisk bladvändare, men utan att kompromissa med djup.
Eller Wittgenstein, som under depressiva episoder upplevde det som att en glasruta skiljde honom från livet och människorna utanför. Hans verk innebar ett ständigt sökande efter ett sätt att, som Eilenberger uttrycker det, ”öppna fönstret” mot omvärlden. För Heidegger var ångestens känsla av meningslöshet nödvändig för ett existentiellt sökande, att ställa frågor om livets kärna. Ett helt annat synsätt än vår tids uppfattning av ångest och tvivel som sjukdomssymptom som genast ska åtgärdas.
Det är en gruppbiografi som sätter det personliga i förgrunden, och där de fyras karaktärsdrag görs till de främsta drivkrafterna i deras respektive filosofiska banor och formar deras tänkande. De politiska skeendena är passerade till bakgrunden. Samtidigt ges läsarna en del glimtar av den framväxande antisemitismens effekter på deras liv och verk. Cassirer stämplades med tiden allt mer som en judisk filosof, en ”främling” som antogs vara oförmögen att förstå den ”tyska” tanketraditionen. För Benjamin blev det allt svårare att bli publicerad och få uppdrag, när fler och fler dörrar stängdes i takt med det tilltagande judehatet.
Och så var det Heidegger, som senare anslöt sig till NSDAP. Ledtrådarna till denna vändning ligger strösslade genom boken. Eilenberger menar att Heideggers strävande efter autenticitet var förknippad med idéer om ursprunglighet och nationell äkthet. Han menade exempelvis att människan enbart kommer i kontakt med sin innersta kärna, sin egentliga natur, på platsen hon härstammar från. I kontrast var Cassirer alltjämt skeptisk mot nationalismens besatthet av äkthet och människans ”sanna karaktär” – han såg att dessa begrepp med lätthet kunde fyllas med rasistiska mytologier.
Eilenberger är en mästare på att bygga narrativ och hans ständiga kontrasterande av de fyra filosofernas egenheter och karaktärsdrag skapar en fängslande dynamik. Ibland framträder de dock lite väl arketypiskt. Särskilt Benjamin får axla rollen som den hopplöse slarvern som spelar bort sina pengar och är oförmögen att planera sitt liv. Samtidigt är det just karaktärsporträtten som står för bokens nerv. boken nerv. Språket flyter lätt, översättningen känns sömlös. Likaså formen är välavvägd, med korta livsepisoder som vävs samman under tematiska rubriker. Det är något så sjukt som en filosofisk bladvändare, snyggt berättad och dramatiserad men utan att kompromissa med djup.
