För 20 år sedan föll Berlinmuren. Ett bra tillfälle att påminna oss alla om kommunismens fall. Det som sällan nämns, i alla dessa ganska så självgoda analyser av det revolutionära året 1989, är att DDR på intet sätt var ”något socialistiskt experiment”.
För det första var staten DDR ett konkret resultat av Tysklands villkorslösa kapitulation och det faktum att västmakterna bestämde sig för att bilda en västtysk stat. För det andra gjorde erfarenheten av fascismen att många tyskar ville bygga ett genuint antifascistiskt Tyskland. Och det fick de inte göra i det nya (Väst-)Tyskland.
När man läser alla dessa berättelser om Stasi, glömmer man lätt bort att många tyskar i exil sålunda återvände till just Öst-Tyskland efter fascismens fall. Där skulle ett nytt samhälle byggas. I Väst teg man i över 20 år hellre om det som hände innan kriget.
Samtidigt som östtyskarna ända till slutet av 1960-talet fick betala för återuppbyggnaden av det ödelagda Östeuropa, investerade USA i och med Marshallplanen tungt i bygget av ett antikommunistiskt Västtyskland. Det ska man heller inte glömma.
Inte konstigt, egentligen, att DDR inte klarade tävlan mellan systemen. Det ”andra” Tyskland klarade aldrig av att vara det bättre Tyskland. Till slut gick luften ur såväl ekonomin som de egna medborgarnas vilja att ha det sämre beställt än andra européer och dessutom vara instängda. Och när det detta hände så ska man, till syvende och sist, inte heller glömma att de grånade östtyska diktarorerna klarade av att kliva av utan att klamra sig fast vid makten. Man tackade för sig och gick hem. Det hade kunnat slutat annorlunda…
