Förra lördagen omkom en 21-årig gruvarbetare under ett stenras i Kirunagruvan. LKAB ”ser mycket allvarligt på olyckan”. Men förvånade borde de inte vara. Gruvfacket har påpekat att arbetstempot är för uppskruvat och att berget inte hinner sätta sig innan ny malmbrytning sker. Mellan 130 och 150 tillbudsrapporter om nedfallande sten har lämnats in de senaste åren och facket menar att det verkliga antalet kanske är dubbelt så högt eftersom mörkertalet är stort. Mot bakgrund av varningarna och rapporterna om olycksrisken skorrar det falskt när ledningen nu säger sig stå bestörta.
Förra året dog enligt arbetsmiljöverket mer än en arbetare i veckan i arbetsplatsrelaterade olyckor.
Men dödsantalet är bara toppen på ett isberg. Intensifierat arbetstempo, dålig fysisk arbetsmiljö och underbemanning ger upphov till stress och skador.
De som har de otryggaste anställningsförhållandena utför som regel de farligaste arbetsuppgifterna. Nästan två amputationer per dag utförs på grund av olyckor på jobbet.
Facket har pekat på att arbetstakten är alltför hög. Det har kommit en hel del utmärkt forskning de senaste åren om allt svårare förhållanden i arbetslivet. Mycket av den producerades inom ramen för Arbetslivsinstitutet. Det lade regeringen ner efter att kritiker ansett forskningen ha en ”socialdemokratisk slagsida”.
Facket har pekat på att det behövs fler arbetsmiljöinspektioner. Samtidigt skär regeringen ner kraftigt i anslagen till Arbetsmiljöverket, en minskning med 155 miljoner under tre år.
”Arbetsmiljöverkets budget har vuxit enormt de senaste åren” förklarade Sven Otto Littorin för Göteborgsposten efter att han tillträtt.
Implikationen var naturligtvis att pengarna egentligen inte behövts och att en konkurrensutsättning säkert skulle medföra bibehållen eller kanske till och med bättre kvalitet för mindre pengar.
Fungerar inte det kan man ju alltid frisera statistiken genom att anklaga de sjukskrivna för fusk och käppjaga dem in i arbete igen.