Romanen Bitterfittan handlar om radioreportern Sara som lever med Johan. De är ett par som är överens om att leva jämställt. Men allt förändras när de får barn – det blir Sara som får huvudansvar för hem och barn. Och hon blir bitter. Skall det vara så resten av livet?
Maria Sveland skrev Bitterfittan både utifrån sina egna erfarenheter och utifrån samtal med vänner.
– Många, många som jag känner säger att det är så det är. Man kan vara hur överens som helt om jämställdhet i teorin, men praktiken blir annorlunda.
Romanens Johan reser bort i tio veckor när barnet kom och Sara blir kvar med det totala ansvaret. All egen tid försvinner – barnet tar över. Så inleds förändringen bort från det jämställda förhållandet.
– Alla har också sina egna förklaringar till att det blir så. Jag känner läkarpar, där kvinnan väljer att ta större ansvar för barnen, jag känner män som tjänar mindre än kvinnan och män som tjänar mer, men resultatet blir nästan alltid detsamma! Vi tycker att vi väljer våra egna liv. Men alla följer samma mönster.
Ingen kategori arbetar så mycket som småbarnspappor, påpekar Sveland.
– Det är ju en period när båda föräldrarna borde arbeta mindre, gå ner i deltid och inte ta på sig stora projekt. Istället klyvs ansvaret. Men det håller inte i längden – det kan vi se nu på vad som händer i Italien och Tyskland. Barnafödandet går ner. Kvinnorna vill inte föda mer.
Maria Sveland har formulerat sin slogan för vad som borde åstadkommas.
– Min slogan är: befria kvinnorna från moderskapet och låt dem bli föräldrar istället. Föräldrar på samma villkor som männen.
På det samhälleliga planet är det just här kvinnokampen står idag, menar Sveland.
– Vi har fått ut kvinnorna på arbetsmarknaden, men inte fått in männen i hemmet.
När jag frågar Maria Sveland vad hon tänkt på efter att boken skickats till tryck säger hon att hon borde skrivit mer om moderskapet.
– I efterhand tycker jag att jag borde ha skrivit mer om moderskapet, som är så nedtyngt av myter. Moderskapet är ett av de livsprojekt som kvinnor erbjuds – tillsammans med den romantiska kärleken och äktenskapet, att vara snygg osv. Men i dagens samhälle har kvinnor ett reellt val – det går inte att tvinga dem att vara hemma. Så det måste göras attraktivt. Och det görs! Hela tiden. Det finns bröllopstidningar, mammatidningar, allt.
Men redan den kritik mot moderskapet som fanns i boken provocerade några krönikörer, när boken kom ut. ”Att bli mamma betyder att man inte längre får nån tid över för sig själv. Att bli mamma innebär ständig jour. Egentid?! Varför skulle man ens VILJA ha det?”, skrev Linda Skugge på sin blogg.
Jag undrar varför till exempel Linda Skugge, som annars anser att folk kan välja sitt liv, är så upprörd över hur du valt att leva ditt? Är inte det ett utslag av en motsatt bitterhet: här har hon kokat blöjor i flera år, och så kommer någon och klagar på själva mammarollen?
– Det kändes som ett fullständigt hjärnsläpp, så det är inte mycket att diskutera. Men hela ämnet är känsligt av många skäl.
Tid att tänka och inte alltid ha ansvaret är nödvändigt för att fungera som människa.
– Problemet är att det yttersta ansvaret för hem och barn förändrar allt, återkommer hela tiden i hjärnan. Det är som en hårddisk som blir fragmenterad.
En annan sak som återkommer i romanen är tystnaden som härskarteknik. Romanens Johan får sin vilja fram, och markerar sitt missnöje på ett svåråtkomligt sätt – han blir tyst. Tystnaden gör först Sara osäker – varför är han tyst? Vad är det som är fel? Är det mig det är fel på?
– Jag testade att vara tyst på det där sättet. Det är en väldigt aggresiv känsla – inte alls kärleksfull. Men det intressanta var också att han märkte att något hände direkt. Han började fråga om något var fel och blev faktiskt osäker.
Tystnaden är destruktiv, är Bitterfittans slutsats. Den hindrar konflikter att nå sin lösning och den fjärmar människorna från varandra. Bättre gräla än vara tyst.
Det som slog mig när jag läste boken är att de problem du tar upp är så basala. Att tystnaden är destruktiv, det borde man lära sig senast i gymnasiet, ungefär som att man talar om att det råder högertrafik ute på vägarna. Folk blir överkörda annars. Varför får man inte lära sig det?
– Det handlar om att människor uppehåller fasaden. De undrar: får jag känna de här sakerna? Är det bara jag som tycker så här? Det är tabu, helt enkelt. Sedan boken kom ut blev den vanligaste frågan till Olof, min man: Har ni skiljt er? Folk utgår från att man inte kan skriva om sådana här saker och fortfarande vara ihop. Det här är sånt som man kanske inte ens talar om med sina vänner. Att skriva en bok om det är verkligen att gå över gränsen.
– Men om vi tar bort fasaden, då märker vi att det är gemensamma problem vi pratar om.
Kritiken mot kärnfamiljen hade kvinnokämparna på sjuttiotalet rätt i, menar Sveland. Vi gör bäst i att öppna upp familjen, kritisera den och vidga begreppet så att det täcker verkligheten, med skilsmässor och allt. Ett tema i Bitterfittan är den inre dialog huvudpersonen för med det vilda sjuttiotalets feminister, Susanne Brögger och Erica Jong, som föreställde sig ett liv av fri kärlek, långt ifrån tråkiga äktenskap och tvingande barn. Inte bara Bröggers och Jongs dåtida ideal tycks bortsopade – utan idén om det jämställda förhållandet i den inredningstrendiga epok vi lever i nu.
Varför slog inte den kritiken igenom brett redan då? Kan det inte vara så att folk faktiskt helst inte ville bo i kollektiv, ha studiecirkel i marxism varje kväll och bara ha IKEA-möbler?
– Tja, det som kom sedan var en paranoid tid med helt andra saker i fokus. 1980-talet. Kärnvapen, kalla kriget. Mycket rädsla som gjorde att folk klängde sig fast vid det som de hade.
Är det inte också en klassfråga – är inte moderskapet mer omhuldat i arbetarklassen?
– Nej, det tror jag inte. Men kvinnor i arbetarklassen har mycket svårare praktiska problem att brottas med, än i yrken som mitt där man kan gå till jobbet klockan nio.
Maria Sveland tror att kritiken mot den instängda familjen kommer att återkomma:
– Det är ju extremt dyrt att ha den kärnfamilj vi har nu. Det är därför den är så ny, historiskt sett – våra förfäder hade inte råd att vara så få. Så på sätt och vis är den ett välfärdsproblem. Men jag tror också att folk kommer upptäcka: oj, då – vi blev isolerade.
Paradoxen är att Bitterfittan i slutändan är en hoppfull bok både för det egna förhållandet och världens kvinnor, medan Linda Skugge på sin blogg skrattar hånfullt åt idén att världen kan förändras.
Man skall inte tro att alla kvinnor och män sysslar med att inreda sina hem och läsa livsstilsmagasin – det finns fortfarande en feministisk rörelse i Sverige, säger Sveland. Den dödförklarades när Feministiskt initiativ inte kom in i riksdagen, men man skall inte glömma att det kom hundratals kvinnor på mötena ute i Sveriges småstäder.
– Det var hallelujastämning, sa folk som hade varit med på FI-turnén. Jag tror att det finns fortfarande. Jag har åkt hela hösten från Haparanda till Malmö, och mötte otroligt engagerade människor. Folk är engagerade och medvetna. De finns, där ute.
Maria Sveland skrev inte heller sin bok bara för att vara arg eller bitter, utan för att öppna upp för lösningar. Hur gick det i hennes eget förhållande?
– Det har gått bra! Bättre än förut. Vi har vågat konfrontera problem och se vad de beror på. Det var som att ta fram troll i ljuset och se när de spricker. Det är inte farligt – det gör en stark.
Men hon kanske skiljer sig ändå.
– När jag och min man gifte oss gjorde vi det för att det var en kul grej, men jag tycker inte jag kan står för äktenskapet, varken vad det har stått för historiskt eller vad det står för idag. Så vi funderar på att skilja oss och ha en stor fest för att fira det! ”Vi skiljer oss för att vi älskar varandra” Vi får se om det blir så, ha ha…
