Det var ett ur svenskt perspektiv symboliskt valt datum, den 4:e oktober 2006, som EU:s handelskommissionär Peter Mandelsson presenterade EU-kommissionens strategier för en mer aggressiv liberal agenda, rapporten ”Global Europe. Competing in the world”. Det är en rapport som inte är avsedd att övertyga medborgarna inom unionen: sådant har man en charmig västerbottnisk PR-chef, tecknade seriefigurer som ”Captain Euro” och floskulösa tal för.
Detta är unionens verkliga mål.
Den uppmärksamme noterar att rapporten går betydligt längre än tidigare liknande program. I huvudsak beror det på att EU redan lyckats genomföra flera av sina mål, och strävar vidare. Därigenom blir det tydligt vad för värld EU försöker förverkliga.
EU har länge slagits för att avskaffa tullhinder. Man konstaterar nu att tullhindrena försvinner, och att nya hinder, såsom ”onödiga handelshindrande regleringar och procedurer blir de huvudsakliga hindren”. Europeiska företag skall inte lida av ”oresonliga subsidier till lokala företag eller anti-konkurrensmässig praxis” i länder utanför EU. EU:s viktigaste exportprodukter – inom servicesektorn – skall hindras av politiska beslut, eller procedurer i och utanför EU. I rapporten nämns bara två godkända skäl till regleringar: säkerhet och miljöskäl. En lokal folkomröstning om att behålla kontrollen över vattenresurser i Ghana eller sjukvård i Sverige måste utifrån detta perspektiv aktivt motarbetas.
Ytterligare liberalisering av handeln kräver ett kompletterande perspektiv: för att EU:s företag skall kunna expandera effektivt krävs ”fysisk”närvaro” och att europeiska företags expansion inte hindras av brist på naturresurser, speciellt energi. Här börjar konturerna av en mer uttalat klassisk imperialism kunna skönjas.
Extra intressant är då EU:s förhållningssätt till de världshandelsregler som organisationen arbetat länge för. I den nya europeiska ideologi som EU-kommissionen proklamerat skall EU vara ett föredöme när det gäller mänskliga rättigheter, transparens och effektivitet: det är denna moraliska överlägsenhet som gör att just europeisk företagsamhet lämpad att ta över världen. Men i denna rapport finns ett annat, lite mindre upphöjt perspektiv: det är visserligen alltid eftersträvansvärt att sätta de högsta standards, skriver Mandelsson stolt, men det handlar också om ”att ha en öppen och flexibel attityd i sättandet av våra regler och att söka förhindra framtida friktion för handeln – och att på det viset stödja Europeisk affärsverksamhet – där det är möjligt.”
Det finns många som förutsäger USA:s nedgång som global ekonomisk makt. Men få talar öppet om den omedelbara kris som skulle följa på denna nedgång, ännu färre om hur en värld med ett svagt USA skulle te sig. Slående är, hur EU nu siktar på expansion, säkrande av naturresurser och att bli en ”global aktör” med snabbrörliga militära insatsstyrkor. Det förhållningssätt som finns i rapporten ”Global Europe. Competing in the world”, påminner om både Monroe-doktrinen och Santa Fé-dokumenten, vilka båda i grund och botten handlar om att försäkra resurser och marknader för USA. EU-dokumentet är skriven i en annan värld, med fasta handelsregler – och i ett Europa där det än så länge är mer framgångsrikt att tassa kring än att proklamera ett expansionistisk utrikespolitik – men målen ser ut att vara desamma.
Det är slående hur EU-kommissionen vänder ut och in på politiken. Huvudinstrumentet för att motivera förändringar inom unionen är att peka på externa utmaningar. Långsamt formas en självbild där expansion för våra europeiska företag skall vara moroten för löntagare att ge upp sina rättigheter. Här kan man få ledtrådar till hur den svenska borgerliga regeringen skall använda ett framtida ”globaliseringsråd” för att motivera smärtsamma förändringar. Den tidigare lösa frihandelsdogmen börjar få mycket vassa kanter.
