Okategoriserade 03 juni, 2010

Haiti: vad reser sig ur ruinerna?

Katastrofen har redan inträffat. Haiti, ett av jordens fattigaste länder drabbades av detta sekels värsta naturkatastrof. Vad reser sig ur ruinerna? Flammans Dick Emanuelsson besöker ett Haiti mitt i dragkampen mellan stormakterna och den nya vänsterns Latinamerika.

Det är lördag och marknad på flera platser i Port-au-Prince vilket gör att trafiken står still i den 40-gradiga hettan. Men jag har följt råden att leja en kille som skjutsar omkring mig på motorcykel. Med honom reser jag runt i huvudstaden i ett par dagar för att filma och dokumentera den värsta förstörelsen jag har sett som reporter i Latinamerika.
I kvarter efter kvarter står hus i alla slags vinklar medan andra med alla sina våningar har rasat samman som om de vore ett dragspel som smällts ihop. Det mesta i stadens centrum, 13 kilometer från jordbävningens centrum rasade eller skadades. Överallt demoleras de hus som är livsfarliga att bebo medan andra, som anses möjliga att leva i, ska repareras. Vad som mest gör intryck är att de skrangliga kartonghusen upp efter bergen, står kvar nästan allihop, dessa rangliga och i normala fall rent livsfarliga hus att bo i. Finansministeriet, däremot har kvar bara fasaden och skylten som visar att här fanns en gång nyliberalernas högkvarter.

En tunn kvinna
i en öppen badrock går naken som i trance mot trafiken och min motorcykel-ordonnans Olevy Jeantus säger att det är en allt vanligare syn i huvudstaden. De fysiska skadorna ser man i form av människor med amputerade armar, ben eller andra skador. Men de psykiska trauman i massomfattning som jordbävningen orsakade är nu ett stort medicinskt och socialt problem
– Många människor har psykologiska problem. Du ser och hör dem när de går omkring och talar för sig själva och många reagerar på icke adekvat sätt. Jordbävningen har lämnat djupa spår och sår och med tiden kommer dessa problem att förvärras, säger läkaren Patrick Dely.
Han är en av 700 unga fattiga haitier som har utexaminerats vid den Latinamerikanska Medicinska Högskolan (ELAM) i Havanna. Han befann sig på Kuba för en fort- och specialistutbildning när jordbävningen på Haiti ägde rum. När han såg TV-bilderna från katastrofen strömmade tårarna fram.
– Jag sa för mig själv; om jag lever så är det för att mina landsmän behöver mig. Jag kan inte sitta här och dränka mig i tårar utan måste bege mig till Haiti för att bistå mitt folk.
Vi svettas kopiöst under presenningen som utgör ett tak för massor av tält i de kubanska hälsovårdsarbetarnas läger i Port-au-Prince. De har upprättat ett läger vid det gamla militärsjukhuset som redan innan jordbävningen hade tagits över av de 700 kubanska läkarna och övrig sjukvårdspersonal. De var och är en etablerad institution som alla haitier känner till. Inte så konstigt eftersom 70 procent av den allmänna sjukvården i Haiti låg under den kubanska hälsovårdsbrigadens ansvar innan tragedin den 12 januari i år. Med jordbävningen anlände ytterligare flera hundra kubanska läkare, men också en brigad av latinamerikanska läkare som hade utbildats på ELAM.
– En sak är att se tragedin på TV. En annan är att uppleva den rent fysiskt, säger Dely. Det handlar om platser där du som liten grabb lekte och växte upp. Dörrar där du gick in i hus där du hade vänner men som inte längre finns. Min skola där jag studerade är puts väck.
Han hade bara tre veckor kvar av sin fortbildning när jordbävningen inträffade och för kubanerna var det mer eller mindre en ”naturlag” att snabbt bege sig till Haiti.
– Att arbeta tillsammans med dem som har utbildat mig var ett privilegium under en smärtsam ”praktik” som naturkatastrofen orsakade mitt land, sammanfattar han medan den kubanska salsan denna lördagseftermiddag hörs allt starkare.
Det första planet med hjälp efter katastrofen kom från Venezuela. En halvtimme senare landade kubanerna. Alla jag talar med menar att hjälpen från de fattiga länderna i Karibien och Sydamerika överträffade allas förväntningar. Särskilt med tanke på dessa länders egna ekonomiska problem har förvärrats än mer av den internationella krisen.

I Port-au-Prince träffar jag en av veteranerna i Haitis folkrörelsevärld, Camille Chalmers. Chalmers ekonom, sociolog är också ordförande för den Haitianska Plattformen för en Alternativ Utveckling (Haitian Platform advocating alternative development, PAPDA). PAPDA är ett nätverk för den haitiska folkrörelsen.
Chalmers berättar varför kritiken mot USA:s hjälparbete är så stark bland hans landsmän.
När jordbävningen skakade Haiti strömmade solidariteten till från hela världen. Medan Latinamerika och Karibien skickade livsmedel och läkare skickade USA 15 000 marinsoldater. Fyra stora krigsfartyg och stridsflyg ockuperade Port of Princes hamn och flygplats. Det gjorde att franska och andra hjälpfartyg inte kunde angöra hamnen under två dagar vilket fick till följd att haitier avled av sina skador, säger Chalmers dystert.
Bara några veckor innan intervjun i Port-au-Prince genomfördes under FN:s regi i USA en ”givarkonferens”, som bara namnet antyder en förnedring av nationen Haiti.
– Vi haitier kände och känner en stor indignation. Sedan 2005 har en rad ”givarkonferenser” genomförts och det har naturligtvis inte haft något som helst resultat för Haitis folk. Psuedogenerositeten känner inga gränser. Många gånger utbetalas inte ens dessa pengar. I april 2009 genomfördes en givarkonferens i Washington under överinseende av Bill Clinton och Världsbankens chef som lovade 400 miljoner dollar. Den 12 januari 2010 hade de endast utbetalat 72 av dessa 400 miljoner dollar. Sarkozy kom hit och lovade 346 miljoner dollar i katastrofhjälp men i den summan drog han av Haitis utlandsskuld till Frankrike och den disponibla summan blev till slut bara 140 miljoner dollar. Det är mer en massmediashow än reella uttryck i verkligheten.

Massmedia gjorde stort väsen av beslutet i USA:s kongress om att under en tioårsperiod utbetala 2,4 miljarder dollar till Haiti. Men de uppgav inte, att av de 2.4 miljarder dollarna utbetalades en tredjedel, men inte till Haiti utan till USA:s armé för sin ”humanitära intervention” efter den 12 januari, påpekar Chalmers.
USA:s utsugning av Haiti är dubbelt destruktiv. 1980, under Ronald Reagans presidentperiod startade en nyliberal offensiv som kulminerade med frihandelsavtalen NAFTA och CAFTA. Det inhemska jordbruket slogs ut av importvaror. Arbetslösheten ökade i hundratusental, och landet förlorade stora delar av sin arbetskraft – till USA.  
– En nyligen publicerad ekonomisk rapport om haitierna som lever och arbetar i USA, visar att dessa tillför USA:s BNP 21 miljarder dollar per år. Den federala skatt som de betalar till statskassan uppgår till sju miljarder dollar per år. Och så är det för de flesta länderna i Syd, de tillför Nord rikedomar och mänskligt kapitalflykt i form av läkare med flera yrken som rekryteras till Nord och på så sätt förhindrar att landet utvecklas.
Detta är en politik som fortsätter också på Haiti. Frihandelsavtalen som slår sönder det haitianska jordbruket framtvingar en intern migration från landsbygden till städerna. Där har fattiga människorna inte någon annan utväg än att acceptera vilka arbeten som helst.
– De utnyttjar konsekvenserna av den ekonomiska utarmningen som vi är ett offer för. De vill förvandla Haiti till en bas för skattefria zoner, utnyttja en superexploaterad arbetskraft som i gränstrakterna till Dominikanska republiken producerar textiler för export till USA men där företagen betalar miserabla löner.
Den modell stormakterna och Världsbanken kommit överens om innebär fortsatta privatiseringar av den offentliga sektorn eller statliga företag. En total nedmontering av offentlig utbildning, sjukvård och stöd till jordbruket. Landet förlorar hela sin nationella suveränitet, säger Chalmers. Den haitiske aktören är helt utanför scenen.

Papegojan väckte mig
halv sex med sitt starka kraxande. Jag svett
ades trots att jag bara hade ett tunt lakan som jag skylde kroppen med inne i tremannatältet. Den första tanken som slog mig var en fråga; finns det fortfarande en liter vatten kvar i den underjordiska tanken för att skölja av mig vägdamm och svett?
Det var min tredje dag i tältlägret som den haitiska landsorganisationen CTH hade organiserat i sin trädgård dagen efter jordbävningen. Här hade Wanja Lundby-Wedins kollega, LO-ordföranden Paul Loulou Cherrý, organiserat ett tältläger som den 13 januari samlade ett par hundra familjer. De skyddade sig hjälpligt mot sol och regn med hjälp av några plastskynken eller det som då stod till buds vid katastrofen. ”Mitt hus rasade samman, så jag och flera andra kamrater i CTH hade ingen annan utväg än att organisera ett läger här i CTH-högkvarteret”, hade den två meter jättelike fackföreningsledaren sagt när han plockade upp mig på bussterminalen. Och här, tre och en halv månad efter jordbävningen, fanns det fortfarande ett hundratal familjer kvar som i likhet med Paul Loulou har ett tält som sin nuvarande bostad.
Gästfriheten och vänligheten hos haitierna bryter bjärt mot internationella mediers ytliga rapporter om våld och plundringar. De som har använt och utmärkt sig för att bruka våld är USA-trupperna som tror att de snarare är i Irak än i Haiti, säger alla jag pratar med.
Gryningen börjar sända sina första strålar över muren i CTH-lägret och jag går till vattentanken och lyfter bort det tunga plåtlocket och kastar ner den lilla plasthinken som är bunden i ett snöre. Det hörs ett torrt ljud när hinken slår emot cementbottnen på tanken och jag känner paniken torna upp inombords. Jag vickar med snöret och tror att jag i tankens mörker ska kunna vicka in lite vatten. Men hinken har kanske tre droppar när jag drar upp den.
– Kom så ska jag visa dig, säger en haitier som dyker upp från ingenstans. Han tar hinken och kastar den inåt tanken i stället för rakt ned.

– Tanken är byggd
med smygvinkel, berättar han och hissar upp en nära full hink och morgonens dusch är räddad. Jag slår ifrån mig tanken om att här har kanske en och annan råtta har rasat ned och upplösts i vattnet som jag ska tvätta min lekamen med . . .  
Vattenfrågan var akut efter katastrofen och är det fortfarande. Stora delar av huvudstaden har fortfarande inget vatten utan får någon gång i veckan sina plastfat fyllda av tankbilar. Elektriciteten är avstängd mellan 06.00-22.00 vilket gör att många använder bensindrivna aggregat. Ved är det nästan omöjligt att få tag i eftersom någon skog att hugga ned inte finns på Haiti. Två procent av de 27 000 kvadratkilometrarna har skog, allt annat är kalhugget. Detta dystra faktum gör att vädret är lika nyckfullt som en svensk industrisemester. Men i Haiti betyder det många gånger naturkatastrofer i form av skyfall eller stormar.
Jag far ner till ett av de stora tältlägren i Port-au-Princes centrum med tusentals familjer och hoppas att regnperioden, som inleds i maj, inte ska börja i förtid.
– Hey, Mister! Är det du som är Sean Penn? frågar på knagglig engelska några tonåringar i lägret.
– Va?! Sean Penn?! frågar jag på lika knagglig engelska och helt perplex för jämförelsen.
Min motorcykelordonnans, Olevy Jeantus, skrattar och säger att den kände skådespelaren, kompis med Chávez och den kubanska revolutionen, mannen med ett solidariskt patos som få, befinner sig på Haiti sedan i mitten av januari. Han är verksam på en av huvudstadens tidigare fashionabla golfbanor där mer än 50 000 haitier lever i tält. Nu sliter han som aldrig förr för att rent fysiskt bistå detta folk och har för att förflytta sig, helt sonika lagt beslag på en av golfbanans batteridrivna bilar. Några veckor senare läser jag i en CNN-intervju att Sean Penn mycket riktigt befinner sig på Haiti, fri från närgående paparazzifotografer. Vid intervjun var han indignerad för att en 15-årig kille som lidit av difteri och som Penn under en vecka hade försökt få kurerad på olika sjukhus, kliniker eller Röda Korset, avled i armarna på USA-skådespelaren. Sjukhusen hade inga mediciner.
– Det kommer inte att finnas ett Haiti att återuppbygga om det inte finns några människor kvar, är Penns bittra slutsats.

Efter fyra dagar
i Haiti tar jag bussen till Dominikanska republiken men återvänder bara efter två dagar till gränsen till Haiti. Hundratals personer från grannlandet, som den 28 april 1965 invaderades men aldrig blev militärt besegrade av de 42 000 Gröna Baskrarna, genomför en solidaritetsaktion med Haitis folk och mot USA:s militarisering av Latinamerika och Karibien.
Det är 45 år sedan invasionen av Dominikanska republiken och Narciso Conde, som deltog i det framgångsrika väpnade upproret den 24 april 1965 i Santo Domingo mot militärdiktaturen, säger att ”historien upprepar sig nu om vi inte sätter stopp för USA:s krigsplaner i Latinamerika och Karibien”.
Det saknar inte symbolvärde att just 2010 är 200-årsjubiléet för självständigheten för många latinamerikanska nationer. Och av alla länder var det först Haiti som avskaffade slaveriet, genom ett revolutionärt befrielsekrig mot kolonialmakten Frankrike (1791-1804). Straffet för slavarnas uppror blev hårt: den unga nationen Haiti isolerades och krävdes på ersättning av Frankrike.
– Imperiets svar mot det segerrika slavupproret 1804 var att isolera landet helt och hållet från kontinenten, en isolering som vi ännu inte har lyckats att ta oss ur. Därför måste vi arbeta hårt för att återknyta Haiti med folkens kamp i Latinamerika, understryker Camille Chalmers.
Trots den obegripliga tragedin den 12 januari i form av mänsklig och materiell förstörelse, finns det nu en möjlighet att bygga ett nytt demokratiskt Haiti. För att komma ur krisen måste dessa strukturella defekter ersättas, ägarkoncentrationen måste brytas, en genomgripande jord och bostadreform genomföras. Rätten till vatten, mat, tak, utbildning och hälsovård är fundamentala krav som måste stå i förgrunden.
– Men det är helt nödvändigt, om vi vill skapa ett Nytt Haiti, att skapa nya politiska och sociala krafter. Dessvärre har vi en politisk klass som är totalt underordnad Imperiets diktat. I visionen av en ny nation så tittar den mer mot Washington än inåt i sitt eget land. Därför måste vi främja framväxten av ny folklig politisk kraft och uttryck, tillägger Camille Chalmers.
Där måste andra relationer upprättas mellan staten och folket.
– Inom de närmaste månaderna kommer vi att utlysa ett Folkens Parlament som ska lägga fram ett kollektivt svar på den nuvarande politiska och sociala situationen där vi i grova drag definierar det land vi vill bygga.

Målsättningen är
att processen ska föra samman den massiva opposition som växte fram efter störtandet av diktaturen Jean Duvalier 1986. Det är inte lätt. En av de saker som splittrar den är förhållandet till ex-president Jean-Bertrand Aristide. Camille Chalmers och PAPDA har en kritisk syn på Aristides tre presidentperioder. Aristide växte fram som ett autentiskt folkligt alternativ när han vann valet 1990.
– Men redan efter några månader insåg vi att den enorma uppslutningen kring personen Aristide inte innebar ett politiskt projekt. Mycket förvirring och obeslutsamhet blev följden. Trots det genomfördes flera viktiga reformer och svaret på det blev en brutal blodig statskupp. Statskuppens mål var att slå sönder den starka folkliga rörelse som hade vuxit fram kring Aristide.
– Efter tre år i exil återvände Aristide med en annan vision och politiskt projekt. USA och IMF påtvingade Haiti ett strukturprogram i ett läge där de politiska styrkeförhållandena hade förändrats markant. Folkrörelsen var sönderslagen och d
e viktigaste politiska ledarna hade av USA erbjudits exil och andra förmåner. Aristide fann sig därför mer eller mindre ensam och på den andra sidan hade han Imperiet och den inhemska oligarkin som motståndare.

Nu valde han att,
istället för att mobilisera folket, genomföra vad USA och IMF krävde, att liberalisera handeln och öppna Haiti för de transnationella företagen.
Camille Chalmers och PAPDA har kritiserats starkt för att ha krävt president Jean-Bertrand Aristides omedelbara avgång 2004, samtidigt som de förkastade varje form av utländsk intervention i Haiti. USA-invasionen 2004 som stöddes av Frankrike och Canada krossade alla haitiska politiska alternativ.
Nu försöker de haitiska folkrörelserna i sin kamp övervinna två centrala problem – att återknyta den politiska representationen med folket, och att integrera Haiti med hela Latinamerikas kamp och den bolivarianska rörelsen. Camille Chalmers ord klingar av en haitisk verklighet som varat i två sekler.
– Vårt motto är att ta till strid.

Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)