Okategoriserade 25 januari, 2012

HBT-äktenskap på Fidel Castros födelsedag

Flammans Dick Emanuelsson tar i ett tredje reportage från Kuba upp HBT-personers situation och rättigheter och besöker Cenesex, det Nationella Centret för Sexualundervisning.

I en röd smäcker Ford Fairlane, en relik från 1950-talet, färdades det nygifta paret i en bokstavlig procession genom flera av Havannas kvarter. Den långa snygga blondinen Wendy, ett huvud högre än sin make Ignacio, höll HBT-rörelsens färgrika fana med bägge händerna medan Ignacio log brett mot Havannaborna som kantade vägen. Dagen till ära, den 13 augusti 2011, var det Fidels 85-årsdag och paret uppgav att det var en present, inte en provokation, till honom.

Mariela Castro,
dotter till Kubas president Raul Castro och chef för Cenesex, Kubas Nationella Center för Sexualundervisning, hade gratulerat och önskat paret lycka till i livet.
Men det var inte första gången Mariela och Cenesex hade att göra med Wendy. Som den där historiska dagen 2007 när Alexis lade sig på operationsbordet och förvandlades till Wendy. Och nu sa Mariela att ”allt det vi har arbetat för har varit för att skapa lycka och välgång för våra kamrater”.
Den 37-åriga Wendy kunde uppfylla, via den kostnadsfria operationen, vad hon menade är ”alla kvinnors dröm”.
– Det är underbart. Vi kommer att bli det första gay-äktenskapet på Kuba. Jag vill inte att det ska ses som något politiskt, trots att det är en present till Fidel. Jag oroar mig inte vad regeringen tänker, tillade Wendy.

Innan giftermålet arbetade hon i ett av de många HBT-nätverken på Kuba. Dessa har blommat upp de senaste åren på Kuba och har mer eller mindre fasta eller lösliga förbindelser till Cenesex.
Om Wendy är opererad från man till kvinna och hennes make Ignacio är gay, hur kan man då få det till ett ”gayäktenskap”? undrade jag. Och hur är det möjligt att gifta sig om det fortfarande är förbjudet att ingå ett äktenskap på Kuba mellan två personer av samma kön, även om Cenesex har lagt ett lagförslag till Nationalförsamlingen som går i samma linje som homoäktenskap i Sverige?
– Jag var ärlig från början med Wendy och sa att jag var gay. Men med Wendy är det helt annorlunda. För första gången i mitt liv känner jag mig förvirrad. I dag vet jag inte vad jag är. Men vad jag med säkerhet kan säga är att jag är förälskad i en kvinna, sa Ignacio till AFP:s korrespondent på Kuba.

Men Wendy
är inte förvirrad. Hon ser Ignacio som gay.
– Han är en man, han har en penis och han gör mig lycklig. Han är en låda av överraskningar. Jag hade en penis, som jag använde under en tid för jag prostituerade mig.
Det formella svaret är att i Wendys ID-kort är hon kvinna och som kvinna kan hon ingå äktenskap med Ignacio, en mot regeringen oppositionell HIV-positiv gay. Förvirrande och ett politiskt fenomen?
Saken är kanske den att de antikubanska fördomarna i europeiska eller USA-medier är gigantiska överdrifter av kubansk verklighet. Cenesex har varit något av en politisk informativ förtrupp och försvarare i kampen för HBT-gruppens rättigheter på Kuba. Demonstrationer eller liknande Pridefestivaler genomförs. Det finns ett otal klubbar för HBT-personer som fått stora internationella rubriker. Och även om det finns fördomar, som i alla länder, så mördas ingen för att han är gay, lesbisk eller trans. Kuba är i det avseendet helt unikt i Latinamerika och Karibien.
1988 genomfördes det första könsbytet på Kuba och möttes av starka negativa reaktioner hos befolkningen. Men det Nationella Centret för Sexualundervisning (Cenesex), gav inte upp.
– Under 23 år har vi arbetat målmedvetet för att medvetandegöra folket och öka förståelsen för vår verklighet på Kuba.
Det berättar Maira Rodriguez Lauzurique. Inom Cenesex har hon ansvar för kontakten med de sociala rörelserna och de olika nätverk som vuxit fram bland HBT-kubaner. Hon är psykolog till yrket och är, med sina 28 år på Cenesex, en veteran i kampen för HBT-gruppen på Kuba.

Centret grundades på 1970-talet av det kubanska kvinnoförbundet med den legendariska gerillasoldaten Vilma Espin i spetsen. I centrets uppgifter ingår att ge en bred information inom sexualundervisningen. Men centret har kommit att allt mer att bli en samlingspunkt för HBT-gruppen. Centret stimulerar dessa grupper att organisera sig i egna sociala nätverk.
– Som institution har vi arbetat med alla berörda teman inom sexualundervisningen. Vi ger sexuell terapi, behandlar frågor som graviditet, ansvarsfullt moder- och faderskap. Men så klart informerar vi också om de olika sexuella läggningarna, ett tema som inte debatterades mycket på 1970-talet, då Cenesex grundades, säger Maira Rodriguez och tillägger:
– Alla tjänster är kostnadsfria eftersom de utgör en del av hälsovårdssystemet.
Rodriguez är ingen klassisk ”officiell representant” och menar att det finns en lång väg kvar att gå.
– Det finns mycket intolerans och oförståelse bland ungdomen och familjerna. Framför allt när mönster och system som är installerade sedan decennier bryts, mönster som säger att en man är en man och en kvinna är kvinna. Därför inledde vi vårt arbete i de familjer där det fanns en person som valt ett annat levnadssätt. Så skapades stödgrupper, inte bara terapeutiska, utan också sociala stödgrupper för dessa familjer.

År 2001 växte nätverken och de första grupperna med transsexuella initiativtagare bildades.
– I dessa ingick kvinnor, lesbiska, män av olika sexuell orientering (bi, homo) och ungdomar som utgjorde detta stödnätverk till samhället. De som ledde dessa grupper hade själva varit aktivister (inom HBT) och var kapabla att försvara sina rättigheter. Dessa grupper arbetar systematisk i varje provins och har olika uppgifter som strävar till att bredda och synliggöra arbetet i samhället och bland HBT-gruppen.
Det kubanska tillvägagångssättet är att ”förebygga med undervisning”. Detta utbildningsprogram pågår redan i låg- och mellanstadiet. Där genomförs en strategisk plan som markerar riktlinjer, även om det fortfarande brottas med svårigheter, uppger Rodriguez.
– År 2007 hade 15 kubaner genomgått ett könsbyte och de accepterades fullt ut. De nio årens mödosamma arbete hade gett ett bra resultat i ett okänt tema. Samhället sattes på skolbänken för att målet skulle nås, understryker Maira.
Vilka är de vanligaste frågorna som regnar över läraren eller Cenesex´ representanter när de är ute i skolorna? undrar Flammans utsände.
– Min erfarenhet säger att ungdomarna har frågor som rör nästan allting. De är fyllda av myter och fördomar. Men det finns också föräldrar som inte är överens om att deras barn får sexualundervisning.

1970-talets intolerans mot HBT-rörelsen slogs tillbaka via kulturella satsningar och information över hela fältet. Den världsberömda filmen Jordgubbar och Choklad, bröt inte den ett etablerat mönster i det kubanska samhället? frågar jag.
– Den bröt ett paradigm och bidrog med ett strå i stacken. Men det var inte precis filmen som medförde en förändrad attityd hos kubanerna utan ett långvarigt tålmodigt arbete. Många (HBT-personer) har lidit mycket, men vi är nöjda över att vårt arbete inte har varit förgäves. Vi har lyckats förändra en hel del, men än återstår mycket. I den riktningen fortsätter vi vårt arbete.
Hur gick det då för Wendy och Ignacio? Den senare anklagas av flera HBT-grupper för att ta emot CIA-pengar. Han leder el Observatorio Cubano de Derechos de LGBT, det Kubanska Observatoriet för HBT-rättigheter och ger ut en pamplett på åtta sidor.
Den 15 juni 2009 skickade Jonathan Farrar, chef för USA:s Intressekontor i Havanna, en e-post till State Departement där han begärde anslag till stöd för en nybildad HBT-grupp i Kuba och dess bulletin. Det politiska målet, enligt Farra
r, var en grundläggande förändring av Kubas konstitutionella styre.

Den 5 september 2011 publicerade Wikileaks Farrars anslagsäskande för ”HBT-gruppen” på Kuba. Den antikubanska dagstidningen Miami Herald kommenterade nyheten med att State Department hade anslagit, på Farrars förslag, 300 000 dollar till vad som förmodas vara det Kubanska Observatoriet för HBT-rättigheters tidskrift.
Francisco Rodriguez Cruz är kuban, gay och aktiv i den fristående gruppen Arcoiris (Regnbågen). På sin blogg ställde han den känsliga frågan till Observatoriet ”om den anser att det är korrekt, etiskt och legalt att acceptera finansiellt stöd från en regering som uttryckligen deklarerar att den vill förändra det politiska, ekonomiska och sociala systemet i en nation i vilken mottagarna av dessa anslag tillhör?
Under tiden fortsätter Mariela, Mayra och Cenesex det mödosamma arbetet med att fortsätta slå hål på myter och fördomar i det kubanska samhället. Varför stöder inte USA det arbetet som är unikt på den amerikanska kontinenten?

Not. Cenesex, det nationella centret för sexualundervisning, organiserar en internationell konferens på temat den 23-26 januari med deltagande från Sverige.

Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 25 augusti, 2025

Vet du vad som är horribelt, Ebba Busch?

Undernärda tvååringen Yazan Abu Ful sitter i sitt familjehem i flyktinglägret Shati, Gaza stad, den 23 juli 2025. Foto: Jehad Alshrafi./AP/TT.

Barn som svälter i Gaza. Flickor som utvisas till könsstympning. Familjer som förlorar allt för att regeringen stänger dörren. Det är förfärligt, Ulf Kristersson. Inte att Greta Thunberg seglar med mat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Flickan mitt emot mig sorterar pärlor för att välja ut till ett armband. Hon är duktig i matte, men ändå lägger hon samma pärlor i olika högar, om och om igen. Efter en stund förstår jag. Flickan väljer inte ut pärlor för att göra klart sitt armband. Hon försöker stanna tiden. Framtiden är nämligen den här flickans fiende.

Hon är ny på min mottagning, men hennes situation är tyvärr inte ny för mig. Jag är psykolog och arbetar med barn som varit med om krig och förföljelse. Det som är ovanligt för mig är att flickan är född i Sverige och har bott här hela sitt liv. Hon går på mellanstadiet, fortfarande mer flicka än tonåring. Favoritämnet är idrott och allra roligast är spökboll. Hon är blyg men ler brett när jag frågar om hon vunnit någon gång.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande.

Nästa vecka ska hon och hennes mamma utvisas. Mamman har arbetat i Sverige sedan innan flickan föddes, men nya lagar har gjort dem papperslösa. När flickan inte hör säger mamman: ”Min dotters säkerhet är allt som betyder något.” Hon har till och med bett oss – väl medveten om att vi skulle säga nej – att omskära flickan här, under trygga förhållanden. Hon vet att så fort de landar i hennes hemland kommer släktingarna att göra det, utan bedövning och med risk för infektioner. I Migrationsverkets beslut står att det är olagligt med omskärelse i mammans hemland och att det därför inte finns något hinder för mamman och flickan att återvända dit. Vad de inte förstår är att en brutal tradition är så mycket större än lagar på papper.

Min nästa patient är ett barn i förskoleåldern. Barnet lagar mat vid en träspis och matar en docka och säger: ”Det var allt vi hade. Det finns ingen mer.” Plötsligt stannar hon upp och ser plågad ut. Hon flimrar med ögonen och är inte kontaktbar. När flickan är tillbaka berättar hon att vi måste hitta en ficklampa, för bomben har gjort det mörkt. Flickan och hennes familj har just evakuerats från Gaza. Hennes föräldrar har trots svält och bombanfall lyckats hålla barnen vid liv och ta sig ut till säkerhet. De berättar om hur de ansträngt sig för att barnen ska känna trygghet nog att börja leka igen. Jag tänker att de borde få ett Nobelpris i föräldraskap.

Jag får ofta frågan om det krävs särskilt kunskap för att arbeta med barn från ”andra kulturer”. Jag vet inte hur jag ska svara. För smärta gör ont i alla kroppar. Skräck är outhärdligt för alla. Skratt bubblar lika skönt i allas magar.

Men kanske finns en outtalad föreställning: att barn med lite mörkare hud inte känner lika stark rädsla när en vuxen skär dem i underlivet? Att barn som växt upp i krig inte plågas lika mycket av mardrömmar än lite ljusare barn från 200 år av fred. Att föräldrar från andra länder tar mindre ansvar.

Läs mer

Hur ska jag annars förstå att flickan med pärlorna utvisas till ett land hon aldrig varit i och där hennes underliv kommer att skäras sönder? Eller att de flesta av oss inte gör mer för att pressa regeringen att hjälpa barnen och familjerna i Gaza?

Samtidigt såg vi i somras hur migrationsministern försvarades när det avslöjades att hans barn varit aktiv i en högerextrem organisation. Ingen ifrågasatte hans föräldraskap, ingen talade om utvisning. Och när Greta Thunberg försökte bryta Israels blockad av Gaza med mat och medicin, sade vice statsministern att hennes agerande var så ”horribelt” att hon inte kan prata om det.

Min måttstock om vad som är horribelt är en annan.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande. Den avgör om barn ska få trygghet, eller utsättas för lidande och fara. Om det sker av okunskap, fördomar eller likgiltighet vet jag inte. Men konsekvenserna är desamma. Barnen i Gaza, flickan med pärlorna – de betalar priset.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Foto: Oscar Olsson/TT.

I onsdags öppnades uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat. Nu väljer de två partiprofilerna att lämna V – och öppnar i stället för att starta ett nytt alternativ.

De två riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnar Vänsterpartiet med omedelbar verkan, meddelar de vid en presskonferens under söndagen. Båda säger också att de kommer att stanna i riksdagen.

– Det är något som vi är djupt ledsna över, något som vi önskar aldrig hade behövt göras. Vi har gett våra liv till partiet. Vi har offrat våra dagar och nätter, säger Daniel Riazat, som varit med i partiet i 19 år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Snuskgubben är förlåten

Stig Larsson har gjort lite liv ifrån sig sedan millennieskiftet – men plockas under 2020-talet upp av ett nytt unglitterärt gäng. Foto:

Boken om Stig Larssons författarskap, ”Ett berg av liv”, är full av medhårsläsningar – men blixtrar till när provokatören själv kommer till tals.

Att skriva något nytt om Stig Larsson är en övermäktig uppgift. Lika skandalomsusad som geniförklarad har han sedan debutboken Autisterna 1979 fått rollen som omhuldat underbarn, litterär tuffing och postmodernismens galjonsfigur. Han har varit sjavig knarkare, provokatör, detroniserad som snuskgubbe. Och så i dag: upplockad av unglitterära kotterier och mysfarbor på uppesittarkvällen i Cyklopernas land. Det är också slitsamt att se bortom det här, och få syn på texten bakom personan.

Sådana anspråk har däremot de åtta essäisterna i Ett berg av liv: En bok om Stig Larsson (Diadalos, 2025). Under Kristoffer Flensmarcks och Andreas Holmströms redaktörskap skriver här poeter och kritiker, som Victor Malm, Joni Hyvönen och Mikaela Blomqvist, om Larssons verk, från dikten ”Hösten” 1964, fram till förra årets Högt och lågt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Lidandets logik – från Gina Dirawi till Donald Trump

Att genomlida smärtsamma ritualer för att uppnå ”rening” är en gammal idé som tycks ha fått en renässans. Foto: Jessie Wardarski/AP.

Från shamanska ritualer och fitnesskultens självplågeri till politiska kriser och revolutioner återkommer samma tanke: först måste allt rasa samman, sedan kan något nytt ta form. Varför tror vi att smärta är vägen till förnyelse?

Det är mitt i juli och jag lyssnar på Gina Dirawis sommarprat. Hon berättar om sin desperata jakt på ett andligt uppvaknande och att hon därför deltar i en shamansk ceremoni. Den slutar med att hon halvt medvetslös spyr i en plastpåse efter att ha andats in rapé, en traditionell örtmedicin från Amazonas. Medan hon ligger utslagen på golvet frågar hon sig: ”Måste människan gå igenom ett extremt lidande innan man når ett uppvaknande? Är vägen hem alltid genom någon typ av extrem död och återfödelse?”

Dirawis erfarenhet ligger djupt inbäddad i vår kultur. Det är inte bara självhjälpsindustrin som ser ett nödvändigt samband mellan lidande och själslig rening. Under antiken framlades denna idé i det tragiska dramat. Aristoteles skriver i Om diktkonsten att dramat skulle rena åskådarnas känslor genom hjältens lidande, något han kallade katharsis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 22 augusti, 2025

Uteslutna vänsterpartister får stöd av upprop

Ett nytt upprop samlar hundratals vänsterpartister, med krav på att uteslutningsärendena mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat stoppas. ”Det liknar vad hamnen utsätter Erik Helgeson för”, säger undertecknaren Lars Henriksson.

”Vi accepterar inte att två av våra mest kämpande röster tystas”, står det i det brev som lades ut under fredagsmiddagen på sajten stoppauteslutningarna.se. 

Längst upp på sidan finns bilder av riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, som sedan i onsdags hotas av uteslutning från Vänsterpartiet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Inrikes 22 augusti, 2025

Locket på från regeringen om bosättarkontakter

Foto: Lars Schröder/TT

Gång på gång nätverkar kristdemokrater och sverigedemokrater med extremnationalistiska israeler. Men när Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard frågas ut om kontakterna duckar hon ämnet helt.

I går i riksdagen ställde vänsterpartisten Lorena Delgado Varas tre frågor till utrikesministern om det upprepade samröret med israeliska bosättare från partier inom regeringssamarbetet.

Frågorna föranleddes bland annat av att den israeliska extremisten Eugene Kontorovich bjudits in till möte i riksdagen, något som Flamman tidigare rapporterat om. Tidigare har även Arbetaren rapporterat om hur tio kristdemokratiska ledamöter reste till Israel för att träffa bosättarorganisationen KKL.

Frågorna från Delgado Varas rörde bland annat hur kontakterna påverkar Sveriges trovärdighet och handlingsutrymme i politiken gentemot Israel och Palestina, och hur ”uttalade stöd för sanktioner mot extremister som [Israels finansminister] Smotrich inte urholkas genom parallella kontakter med samma grupperingar?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 22 augusti, 2025

Framtidens färja gjuter el på vågorna – från Ekerö till Saudiöknen

Med sina svävande bärplansfärjor vill svenska Candela revolutionera kollektivtrafik på vattnet. Den energisnåla svävarpendlingen testas på Mälaren, och säljs globalt – även till Neom, det futuristiska stadsprojektet i Saudiarabien som skördat tusentals arbetarliv.

”Många av våra kunder är teknikintresserade entreprenörstyper som tjänat sig en hacka. Jag tror inte vi har någon kund hittills som inte äger minst en Tesla.”

Så sade Gustav Hasselskog, elbåtstillverkaren Candelas vd och grundare, 2021 till Dagens Industri i samband med att Wallenbergsfärens investmentbolag EQT Ventures sköt in hela 245 miljoner i bolaget. Nu i augusti fyllde man på med 80 miljoner till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)