På Tiktok finns en satirserie med två koreanska väninnor som klagar på sina vuxna barn. ”Min dotter har aldrig tid med mig, hon jobbar jämt, det är förfärligt”, säger den ena kvinnan och slänger fram en Hermès-väska. ”Titta vad hon tvingade mig att ta emot!” Den andra mamman har svårt att dölja sin avundsjuka men tar sats: ”Åh, vad fin! Min son har så dålig smak, han skulle aldrig köpa något så snyggt. Det här fick jag och jag vet knappt vad det är.” I hennes hand dinglar en merca-bilnyckel.

Det är roligt och man skrattar åt det koreanska prestationssamhället. Men det fåniga fenomenet återfinns på närmare håll.

När syrenerna doftar och de unga börjar gå klädda i vitt så närmar vi oss den tiden på året. Hänryckningens tid då barn, mammor och pappor ofta känner glädje och uppfyllelse är också blomstertid för säsongens första sommarplåga: föräldrar som skryter om sina barn i sociala medier.

Innan jag far ut vill jag kasta in en brasklapp: också jag är skyldig. Behovet av att ta upp frågan kommer sig av en post jag lade upp på Instagram nyligen. På bilden står jag och min dotter och grimaserar entusiastiskt till texten: ”En av oss blir färdig socionom och har fått sitt första vikariat.” En stund senare får jag ett meddelande från en för mig okänd person: ”Hej! Jag vill inte verka missunnsam, men jag har märkt att medelklassföräldrar ofta skryter om sina barns utbildning/yrken i stället för att säga att de är snälla och omtänksamma. Inte undra på att många med medelklassyrken går till terapeuten.” Aj, den tog.

Någonstans där väcks misstankar om att jag lever i föreställningen att mitt barns prestationer är ett kvitto på mina fenomenala egenskaper som förälder.

Okej, jag hör era invändningar. Att uppmuntra sitt barn är en del av att vara förälder, det uttrycker kärlek och lojalitet och lär också ut sociala förmågor med stärkande effekter som ger ringar på vattnet. Beröm ger självförtroende och främjar ett barns syn på omvärlden som välmenande och påverkbar. Det är alltså inte bekräftelsen i sig som skaver, utan mitt behov att göra det inför alla jag känner.

För vad är barnskryt i sociala medier annat än illa dolt skrävel? Ett sorts informellt appendix till ett Linkedin-konto för ditt mamma-cv med info om ditt lilla sidoprojekt. Någonstans där väcks misstankar om att jag lever i föreställningen att mitt barns prestationer är ett kvitto på mina fenomenala egenskaper som förälder.

Men är det då så farligt? Att slänga upp bilder på skaldjursplatåer, den nybyggda terrassen eller marathon-resultat i våra flöden är så vanligt att barnskryt framstår som oskyldigt, snudd på osjälviskt.

Sluta moralisera, säger ni.

Kanske det. Men innan vi lägger upp bilder på när vår treåring stavat till ”KUL ORD”, tonåringen kommit in på Adolf Fredriks musikklasser eller du bara måste citera din brådmogna aktivistunges debattartikel i skoltidningen skulle det inte skada att påminna sig om koreamammorna i sketchen. Det handlar inte bara om att undvika vår narcissistiska sida, utan också om hänsyn.

Skryt i sociala medier är också potentiellt sårande. Vi vet att barn och föräldrar kämpar. Med fattigdom, missbruk och dödsfall. Barn kan födas med dyslexi, ha svårt att få kompisar, behöver sitta i rullstol, drabbas av depressioner och hoppar av gymnasiet och alla vi har dessa vänner och kollegor i vår närhet. Saker kan hända i livet, drömmar kan gå i kras. Omkring oss finns också ofrivillig barnlöshet och ensamhet. Hur det känns att få vår lycka upptryckt i ansiktet vet vi inte, för det håller de för sig själva. De kanske slutar följa oss, isolerar sig för att skydda sig från att börja förknippa doften av liljekonvalj och utegrill med sorg och utanförskap.

Det är helt enkelt dåligt beteende. Så fortsätt att berömma era barn, men försök att se dessa människor framför er innan du känner att hela världen behöver veta att din unge kommit in på juristutbildningen på Oxford. Därute blommar syrenerna och det finns tusen anledningar att vara generös.