Det är kväll i Edinburgh. På en storbildskärm sjunger Bono ”Sgt Peppers Lonely Heart Club” med Paul McCartney. Från London till Johannesburg, från Philadelphia till Tokyo strömmar musiken från Live 8-galorna ut till en miljardpublik. Tidigare under lördagen har Skottlands största demonstration genom tiderna samlat över 225 000 deltagare i en mastodontvandring genom stans slingrande gator. Ett sex timmars myllrande pärlband med alltifrån Svensson och skolbarn till aktivister från när och fjärran. Det är kulmen på den brittiska Make Poverty History-kampanjen, i sin tur en del av den globala vita band-kampanjen och Global Call for Action against Poverty. Om några dagar skall världsfattigdomen förpassas till historien.
Så ser regin ut. Men regi och verklighet är skilda saker. När jättelika bokstäver med den brittiska kampanjens namn långsamt lyfter mot himlen och solnedgången, burna av lyftkranar inför de tiotusentals som samlats på Meadows park efter jättedemonstrationen, så börjar en gnagande känsla infinna sig. Och den växer sig allt starkare när Live 8-stjärnorna under kvällen maler sina hittar och BBC:s programledare diskuterar idolernas kändisstatus. Var det detta allt handlade om? En blandning mellan MTV-fest och bönemöte?
Mobiliseringarna och protesterna inför årets G8-toppmöte i skotska Gleneagles rymmer lika stora förhoppningar som problem. Utspel under det senaste året om nappatag med tredje världens skulder från ledande politiker som Storbritanniens finansminister Gordon Brown har trissat upp förväntningarna om ett politiskt genombrott. I Syd har regeringschefer som Brasiliens president Lula eldat på kraven att bekämpa svält och fattigdom, och gett förslag om global beskattning och rättvisare handelsregler ny luft under vingarna.
I fjol initierades ett omfattande upprop i Johannesburg – Global Call for Action Against Poverty (GCAP). Kampanjen sjösattes sedan under det sociala världsforumet i Porto Alegre i januari. Uppropet innehåller fyra huvudkrav: total skuldavskrivning för världens fattiga länder, rättvisa handelsregler – inklusive möjlighet för utvecklingsländer att skydda sina lokala marknader mot dumpning, stopp för internationella påtryckningar från IMF, Världsbanken och WTO att privatisera grundläggande välfärdstjänster, och kraftigt höjt och mer demokratiskt utformat bistånd.
Initiativet fick en flygande start. I Porto Alegre lanserade Brasiliens president Lula kampanjen bärandes dess speciella symbol: ett vitt armband. Presidenten förde också budkaveln vidare till den globala elitens finrum – det ekonomiska världsforumet i Davos. Lula lyckades föra upp uppropets kärnfrågor på agendan för årets G8-toppmöte och ett flertal regeringschefer sade sig plötsligt sympatisera med uppropet.
Nationella kampanjer har lanserats över hela världen. I Sverige heter den Utrota fattigdomen nu, i Storbritannien Make Poverty History. Celebriteter har anslutit sig, de vita banden har sålt som smör och politiker och regeringsföreträdare har stått i kö för att få ta på sig symbolen för den ultimata fattigdomsbekämpningen.
Men under ytan har frustrationen vuxit. Egentligen redan från början. Även om uppropet initierades i Johannesburg och omfattar en imponerande lista av rörelser och organisationer i Syd så saknas många – inte minst bland breda sociala rörelser som bondeorganisationer och flera tunga nätverk som spelat en avgörande roll i den globala rättviserörelsens framväxt. Från organisationer som Jubilee South – Syds skuldkampanj – och nätverket Focus on the Global South klagades på bristande konsultationer med Syds gräsrotsrörelser. Snarare än ett upprop från den globala rättviserörelsen handlade det enligt dessa organisationer om ett initiativ uppifrån, med starkt inflytande från frivilligorganisationer i Nord.
Också i Storbritannien växte kontroverser fram under ytan. Problemen handlar inte så mycket om kampanjens politiska plattform som om hur de politiska budskapen förmedlats – eller snarare inte förmedlats – utåt. Kritiken riktades mot kampanjens dominerande och penningstarka aktörer: Oxfam, den ojämförligt största organisationen, Fyra-bröllop-och-en-begravning-regissören Richard Curtis och hans välgörenhetsorganisation Comic Relief, och inte minst mot Bono, Bob Geldof och deras Live8-satsning.
Under våren började artiklar om relationerna mellan koalitionens frontfigurer och den brittiska regeringen florera på Internet; om svängdörrar mellan Oxfam och regeringskansliet, om Richard Curtis vänskap med Gordon Brown, Bonos beskrivning av Blair och Brown som ”John och Paul på den globala utvecklingens scen”, om vita band med loggor för modekedjor som nyttjar sweatshops i Latinamerika och Asien, om oviljan att släppa in brittiska Stop the War Coalition i kampanjen, om utslätade budskap och reklamkampanjer – och inte minst om det notoriska motståndet mot att kritisera Blair och Brown.
Kulmen nåddes när Brown och G8:s finansministrar kom med sitt utspel i juni. Jubilee South och stora delar av den globala rättviserörelsen dömde snabbt ut G8-ledarnas bud. På tok för få länder omfattades av skuldavskrivningarna, menade man – och inte minst kvarstod de förhatliga ekonomiska villkoren från IMF och Världsbanken. Make Poverty Historys ikoner Bono och Geldof kallade det istället för ett ”historiskt” genombrott – vilket också blev mediasbeskrivning.
Rockstjärnornas uttalanden fick bägaren att rinna över. Sydafrikanske legenden Dennis Brutus kallade Make Poverty History och Live 8 för ett svek mot Afrika. Den brittiske aktivisten och författaren George Monbiot utnämnde Bono och Geldof till ”maktens trubadurer”.
När mastodontdemonstrationen i Edinburgh och Live8-galorna i helgen inledde mobiliseringarna inför G8-mötet så var huvudfrågan bland de aktivister som vallfärdat till staden inte längre så mycket hur man skulle nyttja det fantastiska moment som rockstjärnorna skänkt – utan hur man skulle vända på alla misstag som begåtts och återföra de politiska krav som försvunnit på vägen.
När den internationella jubelrörelsen och skuldaktivister från Nord och Syd träffades i Edinburgh under måndagen var kritiken mot G8-ledarnas förslag kompakt – och diskussioner har inletts om en förnyad global skuldkampanj, med skarpare krav än tidigare. Inom Make Poverty History blev trycket så stort att man under måndagskvällen skickade ett öppet brev till Gordon Brown där G8-ledarnas skuldinitiativ kritiseras hårt – och där Browns egen beskrivning av förslaget som ett historiskt genombrott sågas som vilseledande.
Toppmötet inleddes på onsdagen och samma dag hölls en avslutande demonstration i Gleneagles, denna gång arrangerad av den skotska koalitionen G8 Alternatives. Efter den plötsliga kritiken från Make Poverty History har Brown i sista stund försökt tona ner förhoppningarna inför toppmötet: ”Jag vet att ni kommer att säga att vad vi kan åstadkomma kanske inte är tillräckligt”, förklarade han med adress till kampanjen, och fyllde i om svårigheterna att få G8-ledarna att enas. Korten har synats – och de visade sig vara en bluff, för att hårdra det. Något ”historiskt” genombrott lär årets G8-möte knappast bli.
Däremot ytterligare ett steg i den globala rättviserörelsens läroprocess. Åtminstone om man får tro Walden Bellos slutsummering: ”No more rockstars…”
