”Jag har kommit att förstå Harry Martinson”

Man är nervös när man stämt träff med Ebba Witt Brattström. Hon kan vara dräpande i text och nog har jag hört att hon skällt ut någon student eller kritiker. Men jag har tjatat i ett år om att få träffa henne och hon har tid med mig dagen före Midsommarafton. Anledningen till min envishet är att jag har hört att hon skriver en ny bok som ska handla om de elva åren när två av det svenska 1900-talets litterära giganter levde tillsammans i en kärleksrelation. En period som inleddes med ett möte mellan den 38-åriga debuterade fyrabarnsmamman Moa (då Johansson) och den 24-åriga, undernärda sjömannen med ett par publicerade dikter, Harry Martinson.

Båda författarna har älskats i generationer, men på olika sätt och i omgångar. Medan Harry blev invald i Svenska Akademien, fick Nobelpriset 1974 och förärades med en biografi i fyra band slutförd under 1980-talet, fick Moa ett statusuppsving först några år senare, i samband med Ebba Witt-Brattströms doktorsavhandling 1988. Moa Martinsons böcker hade aldrig slutat läsas eller ges ut. Men populariteten bidrog också till att de ansågs som mindre betydande litteratur. Fram till dess hade det offentliga Sverige inte särskilt mycket gott att säga om henne. Domen över Moa som kvinna och hustru var hård. Den inlindade men ständigt närvarande frågan var: Hur kunde denna förfinade och vackra man vara kär i den 14 år äldre, tyckmyckna, vresiga arbetarkvinnan som fött fyra barn? Det underförstådda svaret var tvång, av materiella skäl eller dominans.

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.