Levande läktare, proppfulla ungdomsklubbar, ideellt engagemang, ökande medlemsantal och demokratiskt anordnade bojkotter av överprissatta kiosker.
Bilden som sätts av svensk fotboll är inte sällan negativ – supporterkulturen är full av våld, hat och stök. Det är förstås delvis sant – men för många av oss som är aktiva på läktarna och i föreningarna är det solklart att alla krafter som gör anspråk på att leda levande folkrörelser har mycket att lära av svensk fotboll.
Också nu, när Fredrik Reinfeldts ledarskap för Svenska fotbollförbundet ifrågasätts.
Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.
”Fotbollsförbundet är på väg att förvandlas från en folkrörelse till en tjänstemannaorganisation”, säger en distriktsaktiv fotbollsprofil i Sportbladets granskning av kritiken mot den tidigare statsministern. I Sportbladets läsarundersökning ger 77 procent av läsarna lägsta möjliga betyg till Reinfeldts ordförandeskap, och sedan en vecka står det klart att han nu utmanas om ledarposten.
Distrikten har fått nog och nominerar en annan kandidat, Simon Åström, ordförande för Svensk Elitfotboll. Flera aktiva medlemmar har tröttnat på tjänstemannafieringen och den upplevda antidemokratin – Reinfeldt leder ett fotbollsförbund som röstat ja till VM i diktaturerna Qatar och Saudiarabien och kört över medlemmarnas beslut om videoassisterad granskning. Han upplevs dessutom som frånvarande bland medlemmarna i distrikten.
Utmanaren Simon Åström säger i en intervju att han ”känner ett väldigt starkt stöd från hela fotbollsrörelsen”, och flera experter förutspår att marken nu kommer att börja gunga under fötterna på Reinfeldt. Fotbollsrörelsen, ja. I svensk fotboll är det nämligen inte förtroendet från oljebolagens vd:ar och aktieägare som en förbundsordförande behöver vinna. Det är vårt. Det är rörelsen som väljer – eller väljer bort – sin ordförande. Alla ledare som gör anspråk på att leda demokratiska organisationer och levande folkrörelser bör komma ihåg det.
Inte minst inom arbetarrörelsen, som bygger på samma principer. Vad vill medlemmarna? I svensk socialdemokrati rasar nu debatten om den ekonomiska politiken – och den lär fortsätta rasa till partikongressen 2025.
Vilka ramar ska diktera villkoren för investeringar i samhällsbygget? Hur utformar vi en skattepolitik som avslutar eran av Sverige som ett skatteparadis för miljardärer?
Många S-medlemmar vet ungefär vad svaret bör vara, samtidigt som deras idéer ignoreras av partiledningen. De medlemmarna tillhör förvisso utmanarna inom Reformisterna, SSU, LO och S-studenter – men de bor uppenbarligen också i Göteborg, Dalarna, Västernorrland, Kronoberg, Stockholm, Göteborg och Skåne, som nu antagit i princip samma ekonomiska politik.
Stora delar av rörelsen befinner sig i dag på vänster planhalva. Partiets ledning gör nog klokt i att skicka i väg en passning ditåt.
