Kristian Lundberg vill säga oss något. Svensk poesi har länge dominerats av det introverta och världsfrånvända. Lundberg, som förra året debuterade också som deckarförfattare med kritikerrosade Eldätaren, försöker bryta den utvecklingen. Det är starkt.
I nya diktsamlingen Job finns samhället ständigt närvarande. Här rör vi oss bland de hemlösa på Malmös natthärbärgen, vi går över de öde industritomterna, skelett efter en arbetarstad som ömsar skinn. Här byggs två städer upp: en för de välanpassade, en annan för de utslagna.
Lundberg själv tvekar inte att kalla sin poesi politisk. Det gör han rätt i. Hans dikter är bland de mest politiska man kan läsa idag. Inte minst genom sitt tilltal – han argumenterar med läsaren, berättar öppet och ödmjukt hur han ser samhället förändras.
Job berättar om en stad som snabbt håller på att bli omänsklig. Solidariteten är på väg att utmönstras ur både samhälle och poesi. Då är det befriande att Lundberg väljer att skriva om just solidariteten:
Revolten är det ytterst mänskliga / Det är först där / vid själva hjärtats fäste i världen som vi kan mötas / Ovädret samlar ihop sig längsmed kusten, får tyngd / Du är också mänsklig.
Så tolkar jag budskapet i Job. Ett samhälle byggt på fruktan och segregering kan inte hålla ihop. Men här föds också hoppet. För när vi känner den fruktan tillsammans, då kan det bli början på en vilja till förändring:
Viadukten över Lundavägen lyser / Ropa bara! / Finns det någon som svarar? / Varje rop är en signal, ett meddelande som färdas, smugglat från levande till död, och så tillbaka igen: ”Vi ger inte upp!”
Job är i sann mening demokratisk poesi, med en djup, humanistisk solidaritet inbäddad mellan raderna. Nej, vi ger inte upp. Det är ett budskap som skulle behöva ropas ut oftare.
