David Hernandez Palmar är från Wayúu-folket, ett indianfolk som lever i norra Colombia och Venezuela. Och tack vare Venezuelas satsning på en egen filmproduktion kan landets etniska minoriteter nu ges möjligheter att visa vad de anser vara den riktiga bilden av sitt folk.
Det handlar inte om att andra filmproducenter eller regissörer ska skriva och dokumentera Wayúu-folket. Det är i stället ur detta folk som det växer fram talanger, som till exempel David.
– Via Cinematecas satsning ser vi en total inkludering av Wayúu-folket i film- och videoproduktion. Det är inte, som Nord vill, att ”filmen kommer” till våra samhällen. Vad vi gör är att skapa för att åskådliggöra animation och dokumentärer, säger David.
Revolutionen i Venezuela har inte bara betytt att författningen på pappret ger ursprungsbefolkningarna rättigheter, vilket knappast är något unikt i världen, författningen tillämpas och ursprungsbefolkningarna är inga åskådare utan aktiva aktörer. Som att de själva illustrerar sina liv och leverne i ljud och film.
– Många i världen talar om indianfilmer men hur många indianfolk har rättigheter som ger dem möjligheter att skapa egen film och hur många indianfolk har möjligheten att se den?
Flamman reste till staden Guarenas som ligger i delstaten Miranda. Där byggdes ett jättekomplex 2006 för att producera egna spel- och dokumentärfilmer i statlig regi. I klartext är det produktion av kultur med statens stöd, något som i dag är utrotningshotat.
Det hjälper inte att bara producera filmen, om producenten lyckas hitta finansiärer. Man måste också ha ett filmbolag, ett nät av biografer där filmen kan visas. Eter två-tre månader när filmen tas bort från dukarna behövs det en fabrik som massproducerar videoskivorna och ett distributionsbolag som sprider filmen runt om i landet och som erbjuder nedladdning via internet för en hel värld.
– Vi måste bryta det monopolet och vi har ett totalt stöd från staten. Filmproduktionen är sammankopplad med distributionen som tidigare var nästan helt monopoliserad till 95-96 procent. Vi tog över ett land som hade kapital men som inte förfogade över en enda (statlig, offentlig) biograf. Nu arbetar vi för att det ska finnas en stor regional biografsalong i varje delstat och ett projekt med 400 biografer eller samlingssalar i kommunerna som ska kunna användas av folkrörelsen.
Det säger José Antonio Varela, den unge styrelseordföranden som leder produktionen av venezuelanska filmer, när han tar emot Flamman. Under två decennier producerades det kanske två-tre venezuelanska filmer. Nu bossar han för Villa del Cine, Filmstaden, som producerar fem långfilmer och ett 20-tal samfilmsprojekt per år.
Vi går runt i de enorma och moderna inspelningslokalerna, i snickeriet, i skräddarverkstaden och i redaktionerna där regissörer filar på manus. Otroligt vackra dräkter och kläder från filmen Regresa Miranda, om Bolivars politiske lärofader, hänger prydligt upphängda hos skräddarna som är mycket stolta över sina verk. De säger att ”det här är mycket bättre än en fabrik med 3 000 arbetskamrater”. Snickarna instämmer och visar mig stolt de små detaljerna som formar omgivningen i en spelfilm.
Filmstaden är en kittel som kokar av idéer och filmer produceras på löpande band, nu också för medlemsstaterna i ALBA.
– Vi aspirerar på att tillfredställa ALBA:s behov för Cine del Villa är kanske en av tre-fyra filmindustrier i världen som inte har kommersiellt vinstintresse som mål för att producera film.
Under den korta tid som gått sedan 2006 har Filmstaden producerat ett antal filmer där den röda tråden är en svidande kritik mot flera företeelser i det venezuelanska samhället.
Cheila är kvinnan i en manskropp som under hela sin uppväxt aldrig har förnekat att hans dröm är att förvandlas till kvinna. Han/hon hånas och bespottas som barn av sina syskon och drömmer sig bort med sin manliga förstående kusin där hon är bruden och han hennes gemål. Förhållandet till den oansvariga mamman som går från famn till famn och för varje famn blir gravid är starkt. Men när hon oväntat dyker upp med sin lesbiska flickvän i Caracas från Canada, där hon lever sedan flera år för att försörja en familj och mor, brister bubblan.
– Cheila, som är ett transsexuellt tema, kanske inte vänder sig till en bred publik men 70 000 personer har redan sett den, vilket är mycket. Vi trodde inte att en så bred publik skulle se den men det visar att filmen attraherar inte bara samhällets kulturella elit, säger Varela.
Filmen tar upp tabubelagda ämnen som könsoperationer, hormonbehandlingar för att få brösten att växa, teman som i det manschauvinistiska Venezuela nu börjar diskuteras allt mer.
Just nu har Filmstadens planer på att göra en film om den haitiske revolutionären Toussaint Louvertures liv. Filmen beräknas kosta 18 miljoner dollar. Småpotatis kan tyckas, jämfört med vad Hollywoodproduktionerna kostar. Chavez är eld och lågor och den amerikanske skådespelaren Danny Glover är med på planerna.
Innan Filmstadens tillblivelse 2006 tvingades filmproducenten ha kapitalstarka krafter som backade upp honom eller henne. Med Villa del Cine har det skett en revolution inom revolutionen i den mån att om manuset är bra så satsar staten på det via Villa del Cine.
Majoriteten av den personal som tidigare anställdes på projektanställning har i dag ett starkt anställningsskydd. Flera teater- och filmskolor eller avdelningar på universiteten i Venezuela har också vuxit fram, tack vare den stora satsningen på film i landet.
Jose Varela säger att man måste se produktioner som ”Regresa Miranda” som ”interna produktioner” som handlar om att återerövra Venezuelas historia, dess identitet.
– De är inga kassasuccéer men vi känner att vi bör lämna ett historiskt vittnesmål i ljud och bild.
Den lilla karibiska ön Dominica, som tillhör ALBA, utnyttjades tidigare av Hollywood som en slags ”engångsö”. Filmer producerades men efterlämnade inget. Men Villa del Cine som nu ska genomföra ett ALBA-projekt på ön, opererar inte på samma sätt, försäkrar Varela:
– Vi har ett projekt med sju kortfilmer och i det ingår dominikanska aktörer som får skådespelarutbildning. Vi ska också bygga en biograf, för Dominica har ingen egen biograf.
När kan vi se en venezuelansk film i Sverige eller i Europa? undrar jag.
– Flera av våra filmer har visats inte bara i Europa utan i hela världen och framför allt på filmfestivalerna och Villa Cine har fått mer än 30 filmpriser, de flesta internationella.
Venezuela utmanar, som Chavez säger, ”Diktaturen i Hollywood”?
– Det måste vi göra. Det första steget är att i Venezuela måste vi kunna se all slags film, inte bara Hollywood som har en absolut hegemoni. Det jobbar vi på, säger Varela trosvisst.
Filmindustri
Det finns flera exempel på försök att skapa kraftfulla filmindustricentra, inte sällan tänkta som motpol till Hollywood. Den unga Sovjetstaten ansåg filmen vara en folklig konstform, och den mest effektiva som kommunikationsmedel. Filmindustrin förstatligades, och Lenins hustru Nadezjda Krupskaja blev dess chef. Samma år skapades på direkt order från Lenin världens första filminstitut.
Den sovjetiska filmproduktionen och –distributionen var starkt centraliserad.
Den tidiga sovjetiska filmens mest kända namn är Sergej Eisenstein och hans film Pansarkryssaren Potemkin. Till senare succéer hör Och tranorna flyga från 1957 och Balladen om en soldat från 1959, båda med teman från andra världskriget. Bland de moderna regissörerna anses nog den egensinnige Andrej Tarkovskij som den främste.
Sverige hade sitt eget Hollywood i Filmstaden i Solna, på sin tid en av världens största och modernaste filmstudioanläggningar.
Den starkaste utmanare till USA:s filmindustri fram till andra världskriget, framför allt under 1920-talet, fanns i Tyskland. Ufa var en världens största filmkoncerner, och deras studioanläggning i Babelsberg utanför Berlin kallades för Europas Hollywood. Efter kriget övertogs det av DDR:s statliga filmbolag DEFA.
Efter nazisterna maktövertagande 1933 lämnade många tyska filmskapare landet, främst för USA.
Andra kända filmstudios är Cinecitta i Rom i Italien, och det komplex av studion i Bombay i Indien som går under namnet Bollywood.
Indien är världens största filmproducent.
