Först hade Naomi Klein tänkt skriva en bok om Irak. Hon var i Bagdad i en månad, studerade ockupationen och skrev flera essäer om kriget, åtskilliga publicerade i Aftonbladet. Sen kom tsunamin. Det hon såg i Sri Lanka tolkade hon som likheter till händelseförloppet i Irak, trots att det ena var ett krig och det andra en naturkatastrof. När orkanen Katrina slog till mot New Orleans kunde hon se ett mönster. Planen för att göra om staden, som dess invånare under flera år motsatt sig, kunde nu sjösättas då de kvarlämnade var mer upptagna med att hålla sig flytande än att protestera mot expropriering av deras tomter eller totalprivatisering av skolan.
Mönstret, som Klein kallar för chockdoktrinen, kunde hon spåra bakåt. Det börjar någonstans kring militärkuppen i Chile 1973. Militärkuppen är chock 1. Därefter kommer snabbt en andra chock: chicagoskolans ekonomiska chockterapi. Militärkuppen i Chile rensar landet från demokrati och ger Milton Friedman sitt första testland. Privatiseringar, avreglering och kraftiga nedskärningar i offentlig sektor genomförs. Resultatet är ett ekonomiskt fiasko just eftersom diktaturen följer Friedmans trossatser till punkt och pricka. De politiska program som Chicagoskolan förespråkar är djupt impopulära hos de allra flesta människor, helt enkelt för att det gör dem fattiga. Uppror undviks genom att diktaturen visar att motstånd har ett högt pris. Fruktan är ett annat nyckelbegrepp för att förstå Chockdoktrinen. Chock 3 är tortyr, övergrepp, försvinnanden, nödvändig för att hålla folk på mattan.
Denna trestegsmodell tar Klein med sig, när hon läser och analyserar välkända historiska situationer de senaste 40 åren. Thatchers England, Solidaritet i Polen, Ryssland, Kina, Irak, tsunamin och USA och orkanen Katrina. Det är det som är bokens kärna och bokens styrka – ett lyckat försök att rättskriva historien.
Chockdoktrinens rättskrivande av historien blir samtidigt till en hyllning av Latinamerika. Jag tänker på massa människor, däribland, senator Peredo i Bolivia, min far regissör Vera i Chile, Raul Sendic i Uruguay, som under mörka år hävdade det nyliberala ekonomiska sönderslitandet av deras länder. Nu har det vänt igen.
Det som gör boken kontroversiell i borgerliga medier och politiska sfärer är att hur Klein briljant påvisar behovet av våld för att genomdriva nyliberala ekonomiska program. Hos dessa borgerliga tänkare förnekas sambandet mellan våldet och den nyliberala ekonomiska politiken. Friedman och Pinochet var polare men de ägnade sig åt olika saker. Klein visar att de, som polare gör, hjälpte varandra.
Den grundliga studien av tortyr blir intressant och lärorik just för att den kopplas till ideologi. Barn födda i Argentinas tortyrkamrar gavs bort till borgerliga familjer så att barnen kunde bli friska, medan föräldrarna dödades för sin socialistiska obotlighet. Där finns också en angelägen kritik av alla dessa mänskliga rättighetsorganisationer av typen Amnesty, som radar upp brott men aldrig nämner orsak. Eller transnationella företag som först sponsrar tortyr och sedan kamp för mänskliga rättigheter. Som Fordstiftelsen, tudelningen som görs till regel, ena handen kan tortera andra fördöma. Transnationella företag har råd och kompetens att göra både och.
Chockdoktrinen kommer också bli ihågkommen som boken då Klein kommer ut som keynesian. Naomi Klein har blivit klassisk socialdemokrat, i en värld där de knappt finns längre.
Finns det några invändningar? Lika lysande som hon är på att berätta historier, lika usel kan Klein vara på teoribildning och begreppshistoria. Hon menar att ”ett system som river ner gränserna mellan den starka staten och storfinansen” bör kallas korporativt. Dess utmärkande drag är en offentlig överföring av offentliga medel till privata händer och ökad övervakning. Här hade det behövts en grundligare studie av Keynes, som framhålls som ett exempel boken igenom. Den svenska modellen, byggd på keynesiansk politik, har ofta kallats för den korporativa staten – dess kännetecken är en stat uppdelad i parter som förhandlar med samförstånd som konsensus. Saltsjöbadsavtalet är urtypen för den korporativa staten, inte Bush juniors USA. En konsekvens av detta blir då också Kleins hyllande av den svenska modellen i synnerhet, och keynesianism i allmänhet. Därmed gör hon det alltför lätt för kritiker att kritisera den ”onda” kapitalismen som Bush står för, utan att problematisera den ”goda”. Klein, som visat att det inte går att göra ont och rättfärdiga det med fonder för mänskliga rättigheter, faller här på eget grepp.
Den här boken kan komma att spela en stor roll för dem som vill läsa historien utan förvrängning och revisionism av borgerliga historiker, ekonomer och ledarskribenter. Själv tänkte jag flera gånger på Eduardo Galeanos Latinamerikas öppna ådror när jag läser Chockdoktrinen. Jag gick första året på gymnasiet och jag tog boken till mig både intellektuellt och emotionellt. Det är för mig en viktig bok som jag ofta återkommer till. Så kommer denna också att bli.
