Ju djupare in i Bialowieza-skogen – en tjock, vild grön massa med taggiga trädtoppar – man tar sig, desto mer får man intrycket av att inte tränga in i den. Det är snarare skogen som uppslukar en medan den gör sig ständigt djupare. Trots att han har en GPS och kan avläsa sina koordinater är Stefan¹ osäker på riktningen. Men han fortsätter att gå, klättra och krypa under de tusentals döda eller halvt fallna träden. Han ramlar i nässelsnår som ser ut som trädliknande ormbunkar, och kämpar mot svärmarna av insekter som ständigt plågar en. Han drar upp sina stövlar ur de sega, ruttnande träskpölarna. Han är på sin vakt mot vartenda misstänkt ljud, från en militärpatrull eller en helikopter.

Denna unga aktivist letar efter en grupp indier som har skickat honom sin position i ett meddelande. De har olagligen tagit sig över gränsen mellan Polen och Belarus, genom denna skog som spänner över båda sidor om gränsen. Har de gripits av den polska armén, gränsbevakningen eller polisen?

Här är migranter inte välkomna. Det påminns man om av de högtalare som installerats längs gränsen och som oförtröttligt basunerar ut budskapet på flera språk som man antar att migranterna talar, engelska, arabiska, kinesiska, spanska, franska, och så vidare:

– Denna gräns är stängd. Er resa är slut. Ni har misstagit er och era pengar är borta. Det är inte som ni blev lovade. Ni måste ta er tillbaka till Minsk. De belarusiska myndigheterna bör föra er tillbaka till era hemländer. Er mardröm kommer att ta slut, lyder meddelandet på bruten franska som riktas till migranter från det fransktalande Afrika.

En mur har också byggts för att stoppa migranterna. Muren som sträcker sig två hundra kilometer byggdes mitt ute i skogen av regeringen i Warszawa mellan november 2021 och juni 2022 för 340 miljoner euro, och är den polska regeringens stora stolthet: med hjälp av denna barriär hävdar de att landet skyddar den Europeiska unionen från en invasion.

Den 5 september 2022 besökte premiärminister Mateusz Morawiecki från det konservativa partiet Lag och rättvisa gränsposteringen vid Czeremcha för att visa upp sig framför muren och taggtrådsstängslen som löper längs med den som en virvelvind, blänkande i det dalande solljuset. Moriawiecki skröt om den oöverstigliga konstruktionen, ”det bästa beviset på Lag och rättvisas effektivitet ifråga om säkerhet.”²

Denna retorik har fått stort genomslag på bekostnad av den om migrationskrisen, som präglade relationerna mellan Polen och Belarus hösten 2021, när tusentals migranter samlades i Bialowieza-skogen i hopp om att komma in i EU. Bryssel anklagade då Belarus för att organisera migrationsströmmen som ett svar på de nya sanktioner som hade införts mot landet sedan 2020. Under ett besök i Washington slog Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fast att ”det rör sig inte om en migrationskris. Det är ett försök av en auktoritär regim att destabilisera sina demokratiska grannar. Det är en utmaning mot hela den Europeiska unionen.” Under en debatt i Europaparlamentet samma dag gick ledaren för den konservativa partigruppen EPP Manfred Weber ännu längre och talade om ett ”hybridkrig mot den Europeiska unionen”.³ För att försvara sig snålade Bryssel och Warszawa inte med repressiva åtgärder: man motade tillbaka migranterna med vattenkanoner, trots den isande kylan, och genomförde systematiskt illegala tillbakavisningar (”pushbacks”) av de människor som lyckades ta sig över gränsen.

Om migrationsströmmen har avtagit sedan den krisen betyder det inte att denna väg är stängd för migranter. Varje månad trafikeras den av flera tusentals migranter från alla världens hörn, främst från Afghanistan, Pakistan, Indien och Jemen, men också från subsahariska Afrika, Kina och till och med Kuba. Det är en droppe i havet jämfört med de miljoner ukrainska flyktingar som kommit till Polen sedan februari 2022. Men siffrorna gör ingen skillnad: medan den polska regeringen är relativt välkomnande gentemot ukrainarna förföljer den de migranter som försöker ta sig över gränsen från den belarusiska sidan, liksom de aktivister som hjälper dem. Den 15 augusti 2022, under firandet av den polska arméns dag, beskrev president Andrzej Duda de ”personer som räddar flyktingar och migranter vid den polsk-belarusiska gränsen” som ”idioter och förrädare”.

Hur många polacker är beredda att hjälpa oss? Vi har övergivits, dömda att försvinna i denna skog. Vi går med döden vid vår sida hela tiden.

Medan en helikopter för femtioelfte gången flyger över hans trädgård och får hans tekopp att skaka sänker Jan huvudet i stället för att höja ögonen mot himlen. Efter att noggrant ha stängt av sin telefon och lagt den i ett skåp, beklagar sig denna ”förrädare” över vissa aktivisters legitima uppgivenhet. Trött på de ständiga spänningarna som regionens invånare måste hantera förklarar han:

– Det känns som att leva i en krigszon. Man är nervös och slutkörd. Vi har hjälpt oerhört mycket och vi fortsätter som vi kan. Men vi är för få. Vi vet att människor dör i vår skog. Vi kriminaliseras om vi hjälper dem. Men vi kan inte tolerera att de överges på det sättet. Våra aktioner i denna fientliga natur är farliga och känslomässigt utmattande.

Bialowieza-skogen framstår som en laglös zon där den polska regeringen kan göra som den vill och kringgå internationell lag. Den 2 september 2021 införde president Duda undantagstillstånd i Bialowieza-regionen, vilket har gjort det möjligt för honom att isolera gränsområdet mot Belarus från alla kameror och blickar. Det innebär också att regeringen kan motsätta sig att ideella organisationer som Läkare utan gränser och Amnesty International, samt FN och till och med EU:s gränsbevakningsmyndighet Frontex – som knappast är känd för sin välkomnande inställning till migranter – får tillträde till området. Genom att upphäva undantagstillståndet och dess olika förbud den 1 juli 2022 har Warszawa kunnat undvika att ett alltför starkt ljus kastas på dess hantering av migranterna. Denna politik kan sammanfattas i en enkel princip: återför med våld varje person som tagit sig över gränsen från Belarus. Det är en politik som passar EU, som på detta sätt kan inta den klädsamma rollen som samvete, medan man avhänder sig ansvaret till Polens regering samtidigt som man kritiserar densamma för att inte respektera migranternas rättigheter – rättigheter som Bryssel inte bryr sig lika mycket om när det gäller att skicka tillbaka människor till Libyen.

– Ni borde skämmas! Ni borde skämmas! skriker en irakisk man över den sylvassa taggtråden till de polska gränsvakterna som just har motat tillbaka honom med sin familj till Belarus.
Ett av hans barn, sex år gammalt, gråter i sin mammas famn efter att ha inandats tårgas som avfyrats av kamouflerade soldater. De har just blivit tillbakadrivna av den polska armén.

– Ni är européer. Tänk på det! fortsätter pappan. Till och med i mitt land skulle ingen tillåta sig att göra vad ni gör mot ett barn!

Enligt Monika, en ideell aktivist som arbetar för hjälporganisationen Grupa Granica, stödjer en stor majoritet av den polska befolkningen denna repressiva politik, och många aktivister känner hopplöshet.

Andrzej tillhör inte dem. Denna tonåring som bär en t-shirt med ordet ”Free” lämnade sina tv-spel för att vandra runt i Bialowieza-skogen och leta efter migranter att dela ut mat och mediciner till. Några stenkast från ett av regionens fängelser försöker Andrzej skynda på genom en labyrint av döda trädstammar som fallit till marken medan han frenetiskt bevakar GPS-funktionen på sin mobil.

– Kan man verkligen tala om en migrationskris när det egentligen handlar om färre än 50 000 försök att illegalt korsa gränsen på ett år? Polen har tagit emot fyra miljoner ukrainare sedan början av kriget… Det har fått EU att upphäva vissa av sina sanktioner mot landet. Bryssel bestraffade vår regering, men nu är det européerna själva som låter Lag och rättvisa förvandla rättsstaten till ett skämt, säger han, med referens till de sanktioner som EU infört mot Warszawa för dess inskränkning av rättssystemets oberoende.

Efter en lång vandring hittar Andrzej till slut gruppen på elva män och kvinnor. Skakade av rädsla efter deras passage genom skogen har de bara en önskan:

– Hjälp oss ut härifrån! Om vi stannar här kommer vi att dö…

I början har migranterna ofta inget annat val än att göra som aktivisterna föreslår: de vill framför allt lämna in sin asylansökan och få sina papper.

– Vi har gått runt i skogen i åtta dagar och har blivit sjuka och fått hål i skorna, berättar en togolesisk kvinna för oss. Vi är skadade av trädgrenar, vi är sjuka efter att ha druckit vatten ur träsken. Våra sår och insektsbett är infekterade. Vi kommer att stanna… Vi lämnade Brest [i Belarus] och har inte mer än 180 dollar [cirka 1 900 kronor]. Vi har redan förlorat två personer som var för svaga för att följa oss. Vi vet att här respekterar ingen våra rättigheter, vi jagas som djur. Vi kan inte lämna in vår asylansökan hos myndigheterna. Om de hittar oss kommer de att skicka tillbaka oss till Belarus igen utan att tveka.

Hjälp oss ut härifrån! Om vi stannar här kommer vi att dö…

Hennes förskräckta ögon har inte märkt att bredvid hennes ryggsäck sticker ett mänskligt ben ut genom trasorna av ett par övergivna byxor. I detta ruttna hål i skogen där migranterna ger akt på varje vaken sekund innan kvällen för solljuset västerut, påminner insekternas oavbrutna attacker om ljudet från drönarna som bevakar gränsen.

Dagen därpå är det de fyra kubanernas tur att undsättas av aktivisterna som slagit sig genom skogen innan det gör paus i en glänta. Efter att ha gett en kort sammanfattning av sin situation ger en av dem uttryck för sin oförståelse:

– Hur många polacker är beredda att hjälpa oss? Vi har övergivits, dömda att försvinna i denna skog. Vi går med döden vid vår sida hela tiden. Bara några enstaka personer riskerar sitt skinn för vår skull. Är våra liv inte värda någonting jämfört med ukrainarna som flytt sitt land precis som vi?

Några dagar senare får vi veta att de fyra männen har lyckats ta sig till Spanien. Med i snitt 1 500 euro hittade de en chaufför som ingen av dem visste ifall han var kopplad till en av smugglarorganisationerna eller om han opererade ensam. Med människosmugglarna kan man betala för allt. Även vattnet, som kostar 230 kronor flaskan i Bialowieza-skogen.

Vi gör ett miljöombyte. Under arkaderna på Bar Studios terrass i Warszawa träffar vi journalisten Magdalena Chrzczonowicz som arbetar för den oberoende medieplattformen Oko.press. Hon är en av få reportrar som har tagit sig till Bialowieza-skogen under undantagstillståndet, trots regeringens förbud.

– Statens propaganda, exkluderingszonen och människors rädsla för att få sin köpkraft urgröpt, har gjort att migranternas situation vid den belarusiska gränsen inte får någon större uppmärksamhet i Polen.

Lag och rättvisa använder sig till och med av situationen för att locka konservativa väljare genom att visa hur kompromisslösa de är i säkerhetsfrågan och på vilket stort allvar de tar skyddet av landets suveränitet. De använder sig också av situationen som ett utrikespolitiskt verktyg för att blidka Bryssel, på samma sätt som de gör med mottagandet av ukrainska flyktingar. Som historikern och statsvetaren Jean-Yves Potel påminner om:

– Den polska regeringen har visat sig solidarisk med Ukraina, den har infört tillfälliga uppehållstillstånd, vilket godkändes av EU-kommissionen den 3 mars 2022. En ny lag antogs. Varje flykting från Ukraina har snabbt, ibland bara inom loppet av några timmar, fått ett 18 månaders skyddstillstånd som kan förlängas, vilket inkluderar ekonomiskt bidrag, tillfälligt boende, rätt att arbeta, tillgång till sjukvård och skola för barnen, ett socialt personnummer, och tillgång till flera sociala tjänster.⁴

Genom att välkomna ukrainska flyktingar under värdiga förhållanden, vilket hjälper dem att integrera sig, har Polen och EU visat att de kan göra det som hävdar är omöjligt för människor från andra delar av världen. Mer än någonsin präglas migrationspolitiken av dubbla måttstockar. Och från Polen till Frankrike sållar man mellan ”dem som man vill ta emot och integrera och dem som inte anses förtjäna att stanna och därför måste skickas tillbaka”⁵ – enligt det program som Aurore Bergé från det franska regeringspartiet Renaissances partigrupp stolt presenterade i nationalförsamlingen.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.

Tristan Coloma är dokumentärfilmare och journalist. Han arbetar för tillfället på en film om artikelns ämne.

Översättning: Jonas Elvander.