Äntligen ett uppror av 51 europeiska ekonomer från sju länder mot finanskapitalets härjningar! (se Flamman 27/3 sid. 3). Och deras aktion har ett konkret mål: avskaffa EU-fördragets artikel 56 om kapitalrörelsers obegränsade frihet.
Finanskriser är inget nytt. Men de har ändrat karaktär, blivit nyckfullare, mer oregelbundna och sinsemellan olikartade. De 51 pekar på, att finanskriser numera kommer tätare. Detta kan ha flera orsaker. Det kapitalistiska systemets omfattning och aktivitet är vida större idag än 1970. Legala och politiska restriktioner har upplösts.
Kreditvolymerna har vuxit och allting är alltmer ”belånat”. De stora företagsfusionerna skedde till köpesummor och löften till aktieägarna, som ofta var orealistiska och oförsvarbara. IT-boomen väckte hos placerare och banker en gigantisk övertro på knäppgökar och gurus. Placerares subjektiva ”förväntningar” kan göra att en fullt normal, stabil kvartalsvinst utlöser ett helt oproportionerligt fall i aktiekursen. Förväntningar styr mer än fakta. Snabba profiter har blivit attraktivare än sakta, stabilt och uthålligt företagsbyggande. ”Capital rapido” vinner alltför lätt över ”capital lente”.
Sedan 1980-talet har också en avgörande förändring skett i finansmarknadernas struktur. Nya former av värdeobjekt, så kallade derivat, har överflödat marknaden. Till de enkla formerna – optioner och swaps – har kommit starkt komplicerade och sammansatta varianter. Derivatmarknaden uppvisar långt större och mer oförutsägbara svängningar än aktie- och obligationsmarknaderna.
Med detta i minnet och mot bakgrund av dollarkrisen, är det hög tid att återinföra stabiliserande restriktioner mot finansmarknaderna. Vissa högspekulativa typer av placeringsobjekt borde förbjudas. Risknivåerna i den finansiella sektorn skadar både samhällenas, staternas och medborgarnas ekonomi och sociala stabilitet. De 51 ekonomerna har förtjänsten av att ha uttalat denna sanning öppet.
