Det borde vara en av de gladare dagarna i författaren och journalisten Thomas Franks politiska liv. Jag intervjuar honom dagen efter avslöjandet att den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin – ja, just hon som skulle vara symbolen för USA:s hockeymammor – handlat kläder för 1,1 miljoner kronor i några av landets snofsigaste butiker.
Och ingen har mer förödande dekonstruerat republikanernas hyckleri, när de beskriver sig som ett parti för småfolket, än Thomas Frank. När nyheten om Sarah Palins klädextravaganser briserade, borde det vara dödsstöten för hennes kandidatur. Men problemet för Thomas Frank, som omsorgsfullt dekonstruerat ”Joe the Plumber” (rörmokaren Joe), republikanernas fejkopposition mot Bushs krispaket och allt annat som denna valrörelse bjudit på, var att nyheten om Palins klädköp kom efter manusstopp för hans kolumn i Wall Street Journal. Ett annat problem är att han fortfarande ser republikanerna framgångsrikt anspela på folkliga stämningar i USA.
– Det är helt otroligt, men nu ser du att John McCain stiger i opinionsmätningarna. Jag tror att det har att göra med ”rörmokaren Joe”. Republikanerna anspelar på arbetarklassen helt öppet på ett sätt som de bara antytt tidigare. Faktum är att ordet ”arbetarklass” inte använts på 30 år – men Sarah Palin använder det hela tiden.
Problemet går tillbaka till 1970-talet, menar Frank. Sedan dess har demokraterna varken lyckats formulera en politik för arbetarklassen, eller ha arbetarklass-appeal. Undantaget var Bill Clinton, menar Frank.
– Han kunde göra populist-grejen.
Republikanerna har själva beskrivit sig som ett parti för den halva av befolkningen som arbetar hårt utan att gnälla, hämtar sin moraliska inspiration ur Bibeln, lever anspråkslöst och traditionellt. En nation av hockeymorsor, i opposition mot snorkiga elitister som försöker styra deras liv från Washington – så vill republikanerna bli sedda. I boken What´s the matter with Kansas – How Conservatives Won the Heart of America plockar Thomas Frank isär just denna sida av mytvärld som republikanerna framgångsrikt byggt.
Barack Obama verkar åtminstone ha förstått problemet. Det är svårt att tro något annat när man läser den långa intervjun i New York Times, ”Working for the working class vote” (15/10 2008). Det viktigaste om man skall få arbetarrösterna, säger Obama, är att man dyker upp. Det näst viktigaste är att inte tala om för folk att de är dumma i huvudet. En del av Obamas framgång består faktiskt av att han, som Frank föreslagit, medvetet arbetat mot demokraternas inbyggda kulturella elitism. Visst, medger Frank, men:
– Problemet med Obama är att han låter som en populist när han ligger dåligt till i opinionsmätningarna. När han ligger bra till börjar han tala om samarbete över partigränserna.
Ordet populist är inget skällsord för Frank, säkerligen för att ”populism” varit en så viktig ingrediens i den amerikanska vänsterns historia. Poängen med ordet är att det är förknippat med en stenhård kritik av storföretagen och Wall Street. Det är precis vad som skulle behövas för att bryta republikanernas grepp.
– Ekonomi vinner alltid över de så kallade värdefrågorna. Det vi skulle behöva i den här krisen är en ny Franklin Delano Roosevelt.
Om What´s the Matter with Kansas plockar isär republikanernas arbetarklassimage, tar sig Frank i sin nya bok, The Wrecking Crew – How Conservatives Rule den andra sidan av saken, hur republikanerna verkligen styr när de kommer till makten. Det han hittar i maktens centrum är något helt annat än konservatismen på gräsrotsnivå, där republikanerna i allians med kyrkan skjuter fram frågor om abort, homoäktenskap och rätten att bära vapen. Vid makten handlar det republikanska partiet om privatiseringar, privatiseringar och privatiseringar.
– Resultatet är en katastrof. Washington DC är fyllt av företag som enbart gör pengar på skattemedel. Och i samtliga fall där vi kan se att USA inte klarar av att få saker gjorda är de inblandade, återuppbyggnaden av Irak, återuppbyggnaden av New Orleans – allt detta var uppdrag som getts till den privata sektorn. Ett annat resultat har varit att vi nått nivåer av korruption, som vi aldrig sett förut.
The Wrecking Crew är full av exempel på ren inkompetens och misskötsel i statens tjänst – utförd just av de politiker som lovat rensa upp i byråkratin. Frank menar inte bara att privatiseringarna gjort oerhörda skador, utan dessutom att det går att bevisa att republikanerna medvetet missköter den offentliga förvaltningen.
– De fyller departement och förvaltning med folk som inte tror på målen med verksamheten. Naturligtvis gäller det inte USA:s centralbank, eller andra delar av staten som de anser utför ett viktigt jobb, men om du tittar på Arbetsmarknadsdepartementet eller något liknande så ser du att de knappast bryr sig, eller till och med gör vad de kan för att motarbeta målen.
Få republikaner talar om denna inställning, eftersom det skulle göra deras chanser att bli valda till offentliga ämbeten mindre. Men inställningen att privat alltid är bättre än offentligt gör också att det är bra om den offentliga makten är ineffektiv, eftersom den annars hotar att granska och hindra den privata makten.
Frank anför i sin bok ett citat från handelskammarens före detta ordförande i Journal of Commerce från 1928: ”Den bästa tjänare allmänheten kan ha är den minst skickliga. En rakt igenom förstklassig allmänhetens tjänare är frätande. Han äter hål i vår frihet. Ju bättre han är, och ju längre han stannar, desto större är faran.” Dåliga regeringar är ett naturligt resultat av personer som anser att regeringsmakt är dåligt, förklarar Frank.
En av de paradoxer som The Wrecking Crew handlar om är det faktum att det Washington som republikanerna ständigt skäller på, i själva verket sedan länge styrs av republikanerna själva. Det är inte bara så att USA haft republikanska presidenter under 20 av de senaste 28 åren – makten i Washington har flyttat ut från de folkvalda organen till lobbyistkontoren – precis den medicin som republikanerna ordinerat sedan Reagans dagar på 1980-talet. Det är republikanerna som gett särintressen, storföretag och deras lobbyister, en allt högre portion av makten genom den våg av privatiseringar som sköljt över USA sedan.
Nu är katastrofen för denna typ av styre så stor att till och med republikanerna måste kritisera den.
– Nu säger de: Javisst, det är George W Bushs fel.
Men republikanerna gör vad de kan för att vrida kritiken av deras eget misslyckande till något helt annat.
– Nästa sak de säger är att detta betyder att ”staten alltid misslyckas”. Sarah Palin var ute förra veckan och sa just det. Så bemöter de också Wall Street-kraschen, de skyller på staten, och på låntagarna.
Men hur kan de kritisera ”särintressen” och själva styra på ett sätt som ger särintressen mer och mer makt?
– De definierar helt enkelt särintressen helt annorlunda. För dem är fackföreningar och fattiga människor särintressen. Deras vänner i den privata företagsamheten är något annat.
Den gamla generation av ansvarstagande republikaner har försvunnit – nu är fältet fritt för fanatiska marknadsanhängare och kulturkrigare. Förvånansvärt ofta pendlar de mellan offentliga, politiska och lobbyuppdrag och deras politiska övertygelse är från början finansierad av storföretagspengar.
Frank beskriver bakgrunden hos ett av de mest kända namnen, Jack Abramoff, och hans bana. Som ung republikan lyckades Abramoff få sin politiska verksamhet finansierad av läskedryckföretag i utbyte mot att han hjälpte dem bekämpa kritiker. Abramoff gick därefter vidare till International Freedom Foundation, en organisation som senare visade sig finansierad av den sydafrikanska underrättelsetjänsten (!) och ägnade sin tid åt att smutskasta ANC i USA och andra länder. Senare skulle Abramoff bli spindeln i ett nät av lobbyorganisationer, tankesmedjor och det republikanska partiet.
Men alltför många av Abramoffs planer utfördes på fel sida lagen. År 2006 dömdes han för konspiration, bedrägeri och skattesmitning. Abramoffs historia fångar en grundläggande aspekt av den amerikanska konservatismen, menar Frank. Förutom att vara en rörelse, är det också en industri. Högern bekämpar vänstern, och får betalt för det. Den ideologiskt övertygade marknadsliberalen är en slags politisk entreprenör. Men att ställa sig i storföretagens tjänst är inte heller något fult – det är ju storföretagen som utgör ”den goda sidan”.
– Vid många tillfällen kan de här människorna verka extremt hycklande. Men de förstår politik på ett annat sätt än du och jag. För dem är det ett krig – de står för den goda sidan och bryr sig inte om att diskutera ”sanning”.
Men det stora problemet är att skövlingen av staten inte stoppas, varken av demokraterna eller av någon annan. Ett huvudproblem är att det helt saknas en debatt om problemen, säger Frank.
– Det finns ingen systematisk kritik av det som pågår. De politiska partierna gör det inte, det är inte deras sätt att driva politik. Och pressen begränsar sig till att skriva om vad de politiska partierna säger.
Efter att pressen i åratal av den konservativa rörelsen anklagats för att vara liberal, är den mycket försiktig.
– De vill alltid vara opartiska och i deras tolkning av vad det betyder ingår att man måste anklaga båda partierna. Det jag har gjort med min senaste bok är att se hur en specifik ideologi fungerar vid makten. Den vanliga pressen skulle inte kunna göra det.
Men trots allt har ”Washington” hamnat i fokus för presidentvalet. Båda kandidaterna lovar att begränsa lobbyisternas makt. Republikanernas grepp över opinionen har också, trots den magiska formeln kulturellt krig, vittrat samman. Demokraterna har erövrat mark de inte vunnit på decennier. Det är ur det perspektivet Thomas Frank ser Sarah Palin och ”rörmokaren Joe”.
– Det är det enda de har kvar. Så enkelt är det. De är desperata.
