– För vår värdighet bryter Venezuela alla sina förbindelser med Colombias regering, sa Chávez den 23 juli på en presskonferens. Bredvid honom stod Diego Maradona och ömsom applåderade Chávez och ömsom, i likhet med journalisterna framför paret, ställde frågor till Venezuelas president.
Det var efter att Chávez hade uttalat förhoppningar om bättre förbindelser med Juan Manuel Santos, Colombias nye president sedan den 7 augusti, som Maradona på det typiskt melankoliska argentinska sättet att uttrycka sig tittade upp på den mycket längre Chávez och frågade;
– Men är inte Santos bara en fortsättning av Uribe?
Frågan blev en hård tackling som nästan fällde Chávez’ sinnesro. Men han fann sig och svarade:
– Oye chico, hörrudu grabben! Den där frågan är delikat.
”Google-bevis”
På ett extrainkallat möte hos OAS, de Amerikanska Staternas Organisation, påstod Uribes OAS-ambassadör Luis Alfonso Hoyos att Venezuela upplåter ett gränsområde för Farc-gerillan. Bevisen hade tagits av Googles sökmotor ”Earth” för att lokalisera gerillan. Uribe krävde en internationell oberoende kommission och fick omedelbart stöd av State Departements språkrör J. P. Crowley.
– Vi stöder vad Colombia föreslog igår, att skapa en internationell kommission som besöker och undersöker de identifierade gerillalägren.
Men venezuelansk militär hade redan inspekterat området enligt koordinaterna och konstaterat, som flera gånger tidigare vid liknande anklagelser att det enda som fanns var djungel, floder och träd.
Uribes utspel sågs av de flesta som en öppen provokation och avledningsmanöver för egna inrikesproblem.
Utrikespolitiskt stickspår
Uribe var och är enormt ansatt av skandalen med den hemliga politiska polisen DAS, direkt underställd presidenten. Denna har under flera år har förföljt, spionerat och avlyssnat journalister (bland annat undertecknad) och ledamöter av den Högsta Domstolen. I dag sitter 30 höga officerare inom Uribes kontraspionage bakom galler, fängslade på order av Högsta Domstolen. För varje förhör dras Uribe allt mer in som den verklige Gudfadern för denna olagliga spionorganisations operationer.
Den andra skandalen handlar om massgraven i den lilla staden Macarena som innehåller 2 000 kroppar, offer, enligt bondebefolkningen i området, för arméns krig mot civilbefolkningen som anklagas att tjäna Farc-gerillan. Tack vare en brittisk parlamentsdelegation som besökte området i juli kunde Latinamerikas största massgrav med internationell draghjälp uppdagas. I västerländska medier har dock massgraven i Macarena knappt fått en notis.
Det är denna bakgrund man ska ha för att bättre förstå Uribes anklagelser om Farc-baser i Venezuela.
Dagen för Santos’ installation på presidentposten, uttalande denne att han skulle arbeta för ett slut på våldet, kriget, och att ”dörren till fredsdialogen är inte stängd med nyckel”.
Farc-gerillans ledare Alfonso Canos hade via en video dagarna innan riktat en direkt uppmaning till Santos om att ”samtala”, utan några som helst villkor. Både Santos’ som Canos uttalande förkastades av den högerextrema sektorn där Uribe och en stor del av den militära hierarkin är grupperad i men hälsades välkommen hos breda samhällsgrupper i Colombia.
Chávez strategi gick ut på följande:
Om inte Santos, som tidigare öppet har uttalat en nästan blind fiendskap mot Chávez, förändrar Colombias aggressiva attityd mot Venezuela kommer Colombias exportörer, både inom industri, jordbruk, boskap som den lätta industrin att fortsätta registrera gigantiska förluster. Venezuela är Colombias tredje största exportmarknad efter USA och Europa. Enbart bilindustrin har förlorat 5 000 arbetstillfällen. Enligt den antichavistiska dagstidningen El Universal har exporten från Colombia till Venezuela minskat med 72,8 procent det senaste året.
Dramatisk exportsvacka
Första kvartalet 2009 exporterade Colombia handelsvaror till Venezuela för 1397 miljoner dollar. Motsvarande siffror för första kvartalet 2010 är 380 miljoner dollar.
Bakom den dramatiska reduceringen av både export som bilaterala förbindelser återfinns Uribes godkännande tidigare i år om att upplåta sju militärbaser till USA:s Södra Militärkommando. USA kan också använda varenda flygplats, hamn eller annan militär eller civil installation för sina väpnade styrkor i händelse av en krigssituation.
Men Chávez kastade dagarna innan Santos’ presidentinstallation ut en signal om att situationen skulle kunna förändras:
– Hoppas att vi efter den 7 augusti kan genomföra ett möte på utrikesministernivå för att samtala över våra förbindelser.
Och mötet hölls två dagar efter presidentinstallationen i den karibiska staden Santa Marta.
”Under fyra timmar löste Santos och Chávez den mest allvarliga bilaterala krisen de senaste åren”, rubricerade El Tiempo mötet. Colombias industriförbund och en rad företagsledare välkomnade mötet och avtalet som slöts medan Uribe surt sammanfattade mötet med att ”Chávez är feg”.
Förstärkta förbindelser, eller?
Överenskommelsen mellan de bägge statscheferna innebär bildandet av fem arbetsgrupper som ska normalisera handel, ekonomiskt utbyte, sociala och sysselsättningsåtgärder i gränsområdet (200 mil), gemensamma satsningar på utbyggnad av infrastruktur samt skapandet av en säkerhetskommission.
Chávez’ taktik hade lyckats. Åtminstone temporärt. Han utnyttjade motsättningarna mellan den mäktiga industri- och jordbruksexporterande sektorn och den militaristiska delen av den colombianska oligarkin.
Frågan är om Santos har en seriös och verklig vilja att förstärka freden i stället för att ge sig in på militära äventyr? Eller om han tillåts av USA och den extrema högern i Colombia att föra en självständig politik och förstärka de historiska förbindelserna mellan två broderfolk?
Historien ger dessvärre ett dystert besked.
