Först tillsatte institutet två medlare som facket tackat nej till – Claes Stråth och Gunnar A Karlsson.
– Det bud som medlarna sedan la upplever vi som ett rent arbetsgivarbud, säger Janne Rudén, Sekoordförande, till Sekomagasinets nätupplaga.
Och efter Sekos nej till medlarbudet, tillgreps alltså möjligheten att uppskjuta strejken. Några fler medlarkontakter har sedan dess inte skett, och Seko konstaterar på sin hemsida att man ”överväger nu ytterligare åtgärder.”
Medlingsinstitutet inrättades 2000 och dess bakgrund finns i Svante Öbergs utredning om lönebildningen från 1998.
Då protesterade facken kraftigt mot de befogenheter som institutet föreslogs få – däribland möjligheten att skjuta upp varslade stridsåtgärder, att starta medling trots att ingen begärt det, och att en nämnd skulle inrättas som skulle bedöma vilka stridsåtgärder som är rimliga.
De flesta av förslagen ansågs enbart tillgodose arbetsgivarnas intressen och försvaga löntagarnas ställning.
Exempelvis Handels avvisade utredningen i sin helhet – den ”försöker lösa ett problem som inte finns genom förslag som skulle förvärra problemet om det faktiskt fanns”, skrev Handels i sitt remissvar.
Regeringen lyssnade delvis på facken, medan Svenskt näringsliv ansåg att förslaget blev alltför urvattnat. Varseltiden förlängdes till 14 dagar, och myndigheten gavs rätt att utse medlare även utan samtycke från parterna. Dessutom gavs möjligheten att skjuta upp stridsåtgärder.
Regeringen förbereder en översyn av Medlingsinstitutet som skall inledas i höst eller nästa år. Svenskt näringsliv har krävt att institutet ska få åtskilligt breddade befogenheter, varav flera av förslagen återknyter till Öberg-utredningen: inför proportionalitetsregler, inskränk möjligheten till sympatiåtgärder och eventuellt förbjud vissa strejker.
Exempel på dessa är lokförarstrejken förra året, samt elektrikerstrejken som enligt arbetsgivarnas Jan-Peter Duker är ”oseriös”.