Stig Claessons har, med sin säregna prosa och de lika säregna illustrationerna, alltsedan debuten 1956 lyckats fånga tidsandan i ett svenskt folkhem, där vardagslivet snabbt förändras. Inte alltid till det bättre. Men likväl oundvikligt. Bland hans talrika böcker finns några oförglömliga verk som på ett ouppnått vemodigt, men samtidigt framtidsoptimistiskt sätt levandegjort stämningen i framför allt det sena 1960-talets och det tidiga 1970-talets Sverige.
I den aktuella romanen God natt, fröken Ann återvänder Claesson till resonemangen om huvudstadens och vardagslivets förändring. Det är en personlig bok, vresig på Claessonsk vis. Stig Claesson sörjer ännu en gång sitt försvunna Stockholm och filosoferar kring vardagslivets förändring.
Hans alter ego John Andersson, en gång i tiden en framgångsrik författare, numera gammal, ensam och trött, traskar omkring i ett grått, kallt och regnigt Stockholm. Vemodig, missmodig och stundvis mycket arg beger sig Andersson tillsammans med en yngre författarkollega – som verkar föreställa Jacques Werup – på en inte alltför lyckad och trotsigt försupen krogrunda i kvarteren kring Götgatan.
Odyssén på ett dystert och regnigt Söder är egentligen en lång monolog om det faktum att tiderna har förändrats. Författarens egen storhetstid verkar ligga så pass långt tillbaka att den lika väl hade kunnat vara biblisk – det är ”Kung Salomons och Stalins tid”.
God natt, fröken Ann är en tänkvärd, men stundvis tjatig uppgörelse med det faktum att även ”en författare som alltid varit ung” måste inse att han, när allt kommer omkring, bara är en kvarleva från en svunnen tid när han väl närmar sig de åttio. Bokens titel visar sig vara en synonym för uppmaningen att det är dags att lägga av. Romanen är mycket riktigt kanske Stig Claessons sista. Synd att den här blandningen av insiktsfull beskrivning av förändringsprocesser, vresighet, vemod och gnällighet som länge kännetecknat honom kanske håller på att tystna.
