Den ena: Har du glömt att stämpla? Du måste stämpla när du tar en rök.
Den andra: Nej, du skämtar?
Den ena: Nej, nej, du måste göra det.
Den andra: Och varje gång du går på toaletten.
Den tredje: Och varje gång du drar efter andan.
De anställda på ett av hotellen i Thon-kedjan utgjuter sig över nya stämplingsrutiner. Det är ett av de otaliga små gräl, och knappast något unikt. Men den här gången förevigas samtalet, tillsammans med mycket annat som utspelar sig långt ifrån hotellgästernas blickar av Lotta Elstad, en journalist som wallraffar som städerska.
I boken En såkalt drittjobb (Ett så kallat skitjobb) beskriver hon en arbetsdag från morgon till kväll. Kombinerat med utdrag ur arkiven över händelser som hotell och restauranganställda upplevt blir boken ett vittnesmål över hur branschen ser ut.
Den obönhörliga tidspressen är yrkets främsta signum. På en dag skall en städare hinna med 20 till 25 hotellrum. Tiden för varje rum är mellan 15 minuter och en halvtimme. Men även när hotelledningen sänker tiden med fem minuter, förväntas samma höga kvalitet på städningen. Det är en tayloristisk regim som gäller, med väldigt liten öppenhet för de anställdas kunskap om vad jobbet kräver. Man får springa för att hinna med. Och böja kroppen i ställningar som garanterat ger värk på kvällen. Men det är ändå när människovärdet kommer i kläm som det gör ondast.
Stämpelklockan är den tydligaste symbolen för alla små regler som de anställda måste följa. De många reglerna var en av de sakerna med städjobbet som förvånade Elstad.
– Jag har haft många jobb, bland annat i sjukvården, men aldrig stött på så många små saker som arbetsgivaren reglerat. På en del hotell finns utseendekrav – att håret skall vara uppsatt, att man inte skall ha för mycket smink. Jag vill inte spekulera i om det är en strategi, men det ger arbetsgivaren möjlighet att ”ha något på folk”. Jag har sett i arkiven att småsakerna används exempelvis när man skall avskeda folk. En man blev hotad med avsked för att han pratat kurdiska på arbetstid, en annan för någon annan småsak.
En såkalt drittjobb är en krönika över hårt arbete. Men också över maktlöshet. Rummen skall städas, fortare och fortare. Den som klagar möter bara ett svar: Ta ett annat jobb. Det finns ingen möjlighet att ändra på jobbet, att själv få vara med om att förbättra det. Och resultatet är ett massivt missnöje. Som inte kan riktas mot någon på ett meningsfullt sätt.
– Saken är ju den att ingen på hotellet har speciellt mycket makt. Den som leder arbetet är en mellanchef som själv arbetar och gör mycket övertid. Mellanchefen gör det jobb som inte blir gjort på natten, men utan några speciella tillägg. Om man räknar på det är det hon som är kapitalismens billigaste arbetskraft! Över mellanchefen står hotellchefen, och jag har hört att det är en person som i regel byter arbetsplats ofta. Det är möjligt att skälet är att de inte skall börja få lojalitet med personalen.
Nej, varken anställningen som mellanchef eller städtjänsterna är speciellt attraktiva. Det ser man också på de sökande, studenter, lågutbildade och invandrare. Personalomsättningen är stor och i ett Norge som närmar sig full sysselsättning skulle man kunna tänka sig att det är svårt att hitta folk till ett så illa sett och dåligt betalt yrke som att vara hotellstädare. Räddningen för hotellen heter arbetslinjen.
– En del av dem jag jobbade med ville sluta, men kunde inte för att de ville ha uppehållstillstånd. Många invandrare måste jobba 37,5 timmar i veckan för att kunna vara kvar i Norge. Det är en del av införandet av arbetslinjen i invandringspolitiken.
De hårda arbetsförhållandena på botten i arbetslivet som Elstad skildrat, verkar ha förvånat många. En såkalt drittjobb fick stort genomslag när den släpptes i våras. Plötsligt kunde tv-program ägnas hotell och restaurangbranschen.
– För mig var det aningen surrealistiskt. Vi har 100.000 personer i Norge, mestadels kvinnor som jobbar med just det här. Folk städar varje dag! Men när en journalist tar ett sådant jobb under två månader och sedan skriver om det blir det uppståndelse: ”Hon har jobbat på hotell! Hur funkar det?” Det blev exotiskt, för nu hade jag – en av dem som bedömer vad som är en nyhet i Norge – gått ned på golvet. Men det kom också ut bra saker av det. Vi fick en debatt där tillfälliga anställningar och politiska lösningar hamnade i fokus.
Hotell- och restaurangfolkets villkor är närmast helt borta ur debatten annars, säger Elstad. Skälet är inte minst att den moderna arbetarklassen tänkts bort med nya konstruktioner som två-tredjedelssamhället. Idén om ”utanförskap” och ”innanförskap” genomsyrar tankevärlden långt in på vänstersidan i Norge.
Men är inte din bok en bekräftelse på idén om två-tredjedelsamhälle? Här har du de människor som verkligen ligger i botten!
– Nej. Om man talar om två-tredjedelssamhället utgörs den tredjedel som är i utanförskap av arbetslösa, förtidspensionärer och så vidare, medan de som har en anställning är så att säga inne i samhället. Du kan inte påstå att de människor som finns i hotell- och restaurangbranschen är ”utanför samhället”. De gör i själva verket det arbete som krävs för att samhället skall fungera. Men en annan grund i två-tredjedelsidén är att arbetslivet i sig självt är integrerande, minskar skillnader. Min bok visar motsatsen, att inne i arbetslivet finns det enorma skillnader och tydliga maktförhållanden.
Idén om att arbetarklassen försvunnit är grundläggande i hela samhällsdebatten menar Elstad.
– Man tror att när fabriksröken försvunnit, så betyder det att arbetarklassen inte finns längre. Man brukar använda Akers Brygge (ett turisttätt område mitt i Oslo, reds.anm.) som en symbol för denna omvandling. ”Förut var det ett industriområde – nu finns det bara shopping där!” Men saken är ju den att det fortfarande arbetar folk där. Och förmodligen finns det lika många stämpelklockor på Akers Brygge som någonsin förr.
Tjänstesektorns växande brukar tas som intäkt för att klassamhället har försvunnit. Men Lotta Elstad menar att det är ett grovt tankefel. Tvärtom motsvarar de nya tjänstejobben de gamla industrijobben. Också de konflikter som är i centrum i Lotta Elstads bok kring stämpelklockor, tidskvoter och arbetsledarens kontroll, kunde vara hämtade från 1950-talets fabriksjobb.
– Det finns undersökningar som visar att de här jobben är mycket mer lika de gamla industrijobben än dagens industrijobb är.
